Ja till högre arbetslöshet?

Förre finansministern Kjell-Olof Feldt är en oförskräckt socialdemokratisk tänkare. Ibland kan man rent av kalla honom visionär. I sin senaste bok, En kritisk betraktelse/Om socialdemokratins seger och kris, för han ett resonemang om arbetslöshet som borde skaka partiet i dess grundvalar.

Det här är bakgrunden: Under många decennier var full sysselsättning ett överordnat mål för socialdemokratisk ekonomisk politik. Under 70- och 80-talen låg arbetslösheten ofta på bara 2-3 procent. Det skapade emellertid ett tryck uppåt på lönerna – och därmed urholkades konkurrenskraften i svensk industri.

Politiken skapade inflation, en rad kostnadskriser och fem devalveringar av den svenska kronan utan varaktiga resultat. Tvärtom: när den stora krisen kom i början på 1990-talet rusade arbetslösheten i höjden från under 2 procent 1990 till nästan 10 procent 1994.

Det ledde till vad Feldt själv kallar ”ett systemskifte i socialdemokratins ekonomiska politik”. Partiet gav upp målet om full sysselsättning och accepterade nödvändigheten att hålla inflationen låg.

Med hjälp av en internationell högkonjunktur och 50 000 förtidspensionerade per år lyckades sedan regeringen Persson halvera arbetslösheten. Men det visade sig vara tillfälligt. Faktum är istället att arbetslösheten ända sedan början av 90-talet bitit sig fast kring 6-8 procent. Och ekonomerna beräknar att den inflationsfria arbetslösheten numera ligger så högt som 6 procent. Det innebär att om arbetslösheten pressas ner under den nivån kommer i stället inflationen att öka.

Det är den bittra bakgrunden när socialdemokraterna nu återigen sätter full sysselsättning som mål för den ekonomiska politiken. Det framgår av partiets skuggbudget i oktober 2011 och Kjell-Olof Feldt är tydligt skeptisk. Vad menar partiet i detta läge med full sysselsättning och hur skall man nå dit?

Han pekar t ex på ersättningen i arbetslöshetskassan, dagpenningen. Den har av alliansregeringen sänkts från 730 kronor till 680 kronor men socialdemokraterna vill höja den till 910 kronor vilket motsvarar 80 procent av en månadslön på 25 000 kronor.

Dessutom skall det inte finnas någon bortre gräns för ersättningen, vilket förstås innebär att arbetslöshetsförsäkringens karaktär av temporär omställningsförsäkring medan man söker nytt jobb helt försvinner.

Feldt påminner om ”välgrundade forskningsresultat” som visar att en hög dagpenning, som ligger nära de rådande marknadslönerna, håller människor kvar i arbetslöshet. Varför skulle de alls söka jobb om de kan få en nästan lika hög inkomst utan att jobba?

Det finns därför ingen anledning att tro att en höjd dagpenning skulle bidra till att nå det nyuppsatta målet full sysselsättning. Tvärtom! Och så levererar den gamle finansministern en förödande bredsida mot sitt eget parti:

”Jag föreställer mig att tilltron till socialdemokratins ekonomiska kompetens och, faktiskt, också partiets intellektuella hederlighet skulle öka om man sa som det är. Vi socialdemokrater vill inte med låg A-kassa, som det knappt går att leva på, tvinga ut människor i arbete, särskilt som det då ofta handlar om jobb som varken är attraktiva eller särskilt väl avlönade. Vi inser att med en bra A-kassa som det går att leva på kommer fler att stanna kvar i den, vilket betyder högre arbetslöshet än i det andra alternativet. Men vi anser att det socialt och medmänskligt är värt priset. Så låt oss sluta hävda att arbete är en plikt!”

Man skall alltså kunna leva på A-kassa under obegränsad tid. Att arbetslösheten ökar får man acceptera, medmänskligt är det värt priset. Men målet om full sysselsättning måste förstås skrotas. Och hur synen på arbete i allmänhet förändras kan man bara spekulera om.

Men kanske visar Feldts vision mot den enda möjliga vägen? I ett samhälle där vi lärt oss att inflationen är den farligaste samhällsförstöraren är alternativen till varaktigt högre arbetslöshet svåra att se.

Det blir än tydligare om man tittar närmare på hur arbetslösheten fördelar sig mellan utrikes och inrikes födda (nämns inte av Feldt). Bland utrikes födda (25-54 år) är arbetslösheten skrämmande hög: 14,3 procent. Bland inrikes födda är den i stället häpnadsväckande låg: 3,3 procent.

Det medför en påtaglig begränsning för möjligheterna att med generella ekonomiska medel minska arbetslösheten. Risken är att man bara skapar löneinflation bland de inrikes födda utan att särskilt många fler får arbete bland de utrikes födda.

Att i detta läge utlova full sysselsättning är att ge sig in i ett politiskt, socialt och ekonomiskt minfält. Politikerna vet att det förhåller sig så, men alltför få vågar tala om det offentligt.

Referenser: Kjell-Olof Feldt, En kritisk betraktelse/Om socialdemokratins seger och kris, Bonniers 2012; SCB:s arbetskraftsundersökning, 4:e kvartalet 2011.

Se även artikel i Svenska Dagbladet 9 juli 2012: "Höjd a-kassa ökar arbetslösheten".  Tidningen granskar sakligheten i påståendet.