I
lägren ökade antalet självmordsförsök och självstympningar. Tyskarna i
Ränneslätt vägrade nu inte bara att äta utan också att dricka. Redan den 27 november
ansåg läkarna att 590 personer var så försvagade, sjuka eller skadade att de
inte kunde förflyttas.
Det
sovjetiska transportfartyget Cuban anlände samma dag till Trelleborg. Det
visade sig emellertid att fartyget inte var rustat för att transportera människor.
Kojer och toaletter måste installeras och det skulle ta tid. Regeringen beslöt
att skjuta på utlämningen.
Beskedet
mottogs med jubel i lägren. Tyskarna firade tacksägelsegudstjänst och
paraderade i Ränneslätt förbi den svenska flaggan ”till svenska folkets ära”. Men
glädjen var förhastad. De onda aningarna väcktes när balterna plötsligt
transporterades till olika beredskapssjukhus i södra Sverige – medan tyskarna
blev kvar i lägren. Tänkte regeringen låta balterna stanna, men skicka iväg
tyskarna?
De
chockerade internerna fortsatte att vägra äta och dricka. De blev snabbt allt
svagare och många låg till sängs. De som ännu höll sig uppe började patrullera
på insidan av taggtrådsstängslet för att få tid att varna sina kamrater om
polisen angrep lägret. Man ville till varje pris hinna organisera motstånd mot
utlämningen.
På
morgonen den 30 november stormade svensk statspolis lägret vid Ränneslätt. De
tyska vakterna skrek ”Larm! Larm! Heraus!”. I officersbaracken, som låg
alldeles innanför lägergrinden, försökte flera personer genast begå självmord
genom att skära sig. I resten av lägret skyndade man till en förutbestämd samlingsplats
för att göra passivt motstånd. Man bildade kedja, band sig samman med livremmar
och vägrade lyda polisens order. För tyskarna var det en extra skymf att bli attackerade
av vanlig polis, som om de, tyska soldater, vore kriminella. Man skrek
”Gestapo! Gestapo!” mot den svenska statspolisen.
Inne
i klungan av interner skar man sig med knivar och rakblad. Människor föll till
marken. Polisen slog sig in med batonger för att dra ut de skadade som
kamraterna försökte hålla kvar. Några av internerna fick kläderna avslitna. Till
slut fanns det ett 70-tal skadade på platsen. 46 av dem fördes i ambulans till
sjukhus. Av dessa hade 24 allvarliga skador efter självmordsförsök. Men ingen
dog vid polisoperationen i Ränneslätt. Det betraktades som en stor framgång.
Polisen fick beröm av regeringens observatörer.
I
Backamolägret blev konsekvenserna minst lika blodiga. En officer begick självmord
genom att hänga sig. Andra använde yxor och stenar för att slå sönder händer
och fötter på varandra. Minst 10 sådana fall rapporterades. En person lyckades
hugga av sig ena armen. Avsikten var klar. Enligt Genèvekonventionen, som
tyskarna kunde i detalj, skulle krigsfångar som förlorat ett ben, en arm, en
fot eller en hand repatrieras, dvs sändas hem.
Motståndet
varade inte länge. Vid middagstid den 30 november hade polisen läget under
kontroll. Var fjärde tysk soldat hade då lyckats skada sig mer eller mindre
allvarligt. Skadade låg i rader på lägrets förbandsplats. Efterhand som de
kunde förbindas bars de ombord på det väntande tåget. ”Transporterbarheten
[torde] knappast ha avgjorts efter särskilt humana principer”, skriver Curt
Ekholm.
Under
de närmaste dagarna transporterades från de olika lägren långt över tusen tyska
soldater med tåg till Trelleborg. Allt löst i personvagnarna var borttaget, inklusive
dörrarna till toaletterna. Fönstren var låsta eller förspikade med träplattor.
Poliser fanns i varje vagn. Stationerna längs färdvägen bevakades av militär.
Vid ankomsten till Trelleborg tog tre interner fram rakblad och skar upp sina
pulsådror. De omhändertogs snabbt.
Redan
under natten till den 1 december påbörjades embarkeringen av Cuban. De
utlämnade gick en i taget genom överbyggda gångar och i trappor av trä, bevakade
av polis på alla sidor. Väl ombord vände sig en av de tyska soldaterna om,
gjorde honnör mot den svenska flaggan på en intilliggande byggnad – men drogs
snabbt ner under däck av sovjetisk personal.
Den
3 december kunde Cuban till slut avsegla med 1 610 utlämnade tyska
soldater ombord – men ingen enda balt. Destinationen var hemlig. Och två sovjetiska
marinfartyg åtföljde transporten.
Medan
allt detta pågick försvarade statsminister Per Albin Hansson utlämningen i ett
tal i Borlänge. Regeringen ville inte medverka till att ”militärpersonal
tillhörande den tyska krigsmakten undandrog sig följderna av kapitulationen”,
sade han. ”Att detta kan innebära att många gå en hård tid till mötes må vi
beklaga. Men krig och dess följder är hårda.”
Fortsättning
följer.
Referenser:
Curt Ekholm, Balt- och tyskutlämningen 1945-1946, Acta Universitatis
Upsaliensis, 1995, samt egna studier i den svenska Moskvabeskickningens arkiv
som finns i Riksarkivets annex i Arninge.
Anm.: Jag anger de officiella siffrorna på antalet utlämnade tyskar, alltså 1 610. Curt Ekholm har kommit fram till att det i själva verket var ytterligare drygt 200 tyskar som utlämnades den 3 december. Definitionerna är emellertid osäkra bl a eftersom det fanns flera nationaliteter bland de "tyska" militärflyktingarna.
Artikeln
är nummer 3 i en serie. De övriga är:
Se även:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar