Det stötande alternativet/Omläst

Kallad till tystnad är en självbiografisk berättelse om en ung mans väg till katolicismen och sedan vidare till en av dess strängaste klosterordnar, trappisterna. Boken kom ut 1948 och var skriven av Thomas Merton, sedermera en av 1900-talets mest kända katolska författare.

Jag läste den här boken första gången på sommaren 1964, då jag fyllde 21 år. Året därpå begav jag mig till ett anglikanskt franciskankloster i Dorset, England, för att pröva på munklivet. Mertons bok hade lämnat djupa spår i min ungdomliga själ. Nu har jag läst om den, 48 år senare.

Thomas Merton föddes i Frankrike 1915. Båda föräldrarna var konstnärer, ingen av dem med någon djupare religiös förankring. Sonens väg till religionen ter sig egentligen ganska svårförklarlig. Här finns inga dramatiska omvändelser, ingen övertygande själsnöd, inga frälsande uppenbarelser. Det fromma perspektivet på den unge mannens liv verkar pålagt i efterhand.

Däremot finns det två betydelsefulla drivkrafter: en intellektuell nyfikenhet och ett märkligt, underliggande sug efter ett radikalt ställningstagande i livet. Under ett besök i Rom får han en stark upplevelse av kyrkornas Kristusbilder. Han köper ett exemplar av Nya testamentet på latin och läser med en känsla av att vara en pilgrim. Men upprymdheten sjunker tillbaka, som ett rus. Än var han inte mogen.

Merton skaffar sig en akademisk utbildning i Cambridge, England, och på Columbia University i New York. Han är en typisk intellektuell, blir universitetslärare i engelska, skriver romaner som inte publiceras och låter sig på 30-talet tillfälligt förföras av tidens vurm för kommunismen. ”Jag hade fått för mig, att Sovjetryssland var det enda land, där en sann konst kunde finna sin tillflykt i denna värld av borgerlig fulhet”, skriver han.

Men i sitt intellektuella liv kommer Merton gång på gång i kontakt med katolskt kulturliv. Han läser Thomas av Aquino och Johannes av Korset. Han kan inte undgå att bli imponerad och lockad av deras radikala avståndstagande inte bara från den borgerliga, utan från hela den ”världsliga”, världen.

Mertons radikalisering får en ny inriktning. Långsamt växer det fram en längtan efter att bedja. Han upptäcker att ett asketiskt levnadssätt kan frigöra själen, att avstå är att få. En höstdag 1938 har han omärkligt passerat gränsen till insikt, söker upp en präst i New York och säger: ”Fader, jag skulle gärna vilja bli katolik.”

Upptagandet i den katolska kyrkan äger rum med hela ceremonielet: dop, bikt, avsvärjande av kätteri och schismatisk tro, djävulsutdrivning, detaljerad trosbekännelse och den första kommunionen. Ändå är detta radikala steg inte nog. Merton hör genast hur den helige Ande ropar på honom ”ur sitt eget oändliga djup”. En kallelse till vad?

Merton skriver: ”Om [någons] kallelse på allvar skall bära frukt, måste den kosta honom något och innebära ett verkligt offer. Den måste vara ett kors, ett verkligt avstående från de naturliga värdena.”

När jag läste detta för snart 50 år sedan, kändes orden naturliga, logiska och lockande. När jag läser dem idag, inser jag hur långt ifrån Mertons värld som vårt moderna liv utspelas. Självförnekelse och lydnad var centrala ledstjärnor för Merton. Stoltheten skulle brytas, all kärlek till det egna jaget skulle upphöra – för att i stället riktas mot Gud. Det är ett budskap som de flesta av oss skulle uppleva som obegripligt eller rent av stötande, om vi ens fick höra det i Sverige år 2012.

Hur lyckades då Merton leva upp till sina egna höga ideal? Det var inte enkelt. Vägen gick i sicksack mellan framsteg och bakslag, eufori och ångest, tro och tvivel. Men hans övertygelse blev efterhand allt tydligare: ”Jag ville inte vara med om fler kompromisser med ett liv, som i varje ögonblick försökte förgifta mig. Jag måste vända allt detta ryggen.”

Längtan efter radikalitet fick ännu en gång en ny inriktning, nu mot enkelhet. Han undervisar en tid vid ett franciskanskt universitet. Han försöker leva ett noga inrutat liv, kastar bort böcker som ”solkar sinnet”, slutar röka, lever med kyrkans tideböner som en munk utanför klostret.

Men det är trappistorden, med sin ständiga tystnad, som blir hans slutmål. I december 1941, när kriget just har nått USA genom det japanska överfallet i Pearl Harbour, packar han sina få ägodelar i en väska, bränner upp manusen till tre färdiga romaner, tömmer bankkontot, skriver några privata brev och beger sig till klostret Our Lady of Gethsemani i Kentucky.

När jag var 20 manade denna berättelse till självuppoffrande efterföljelse. När jag nu snart är 70 störs jag av radikalitetens drag av prestation. Ja, Merton kallar sig själv en ”andlig atlet”. Jag ser att han koketterar med sina ungdomliga synder och senare med sin botgöring. Och så detta, att trappistordens tystnadslöfte inte hindrar honom från att skriva en rad böcker om sitt liv i klostret! Det får mig att le lite. Den kompromisslöse asketen Thomas Merton var trots allt bara en människa.

Referenser: Thomas Merton, Kallad till tystnad, Catholica Förlag, sv. 1986; Thomas Merton, Brännpunkter, Artos, sv. 2002.

Anm.1: Trappistorden grundades på 1600-talet i klostret La Trappe i norra Frankrike. Den var en gren av cistercienserorden, där bl a Bernhard av Clairvaux var en betydande abbot på 1100-talet. Trappisterna blev en egen orden 1892 med stränga regler om tystnad och fasta. Klostret i Clairvaux tillhör idag trappisterna.

Anm. 2: Några fakta ur Thomas Mertons liv: Född 31 januari 1915 i Prades nära Perpignan i Sydfrankrike. Hans mor var konstnär från USA, död 1921, fadern konstnär från Nya Zeeland, död 1931. År 1933 studier vid Cambridge, England. 1935 Columbia University, New York. 1938 konversion till katolicismen. 1941 inträde i trappistklostret Our Lady of Gethsemani, Kentucky. 1947 eviga munklöften. 1949 prästvigd. 1955-1965 novismästare i klostret. 1965 bodde han som eremit på klosterområdet. 1968 död genom olyckshändelse under en konferens i Bangkok. Merton skrev mer än 70 böcker i klostret och fick en miljonpublik. Han inspirerade under 1950-talet många unga människor i hela världen att söka sig till kloster.

I artikelserien ”Omläst” ingår även:

Att sjunga för de dömda (om Lars Ahlins Gilla gång)

Egoismens pris (om Sigfrid Siwertz Selambs)