Och de goda hedningarna?/Omläst

I min ungdom fanns Martin Luthers Företal till Romarbrevet med som bilaga i den svenska Bibeln. Så viktig var denna text för Svenska kyrkan och för luthersk tro överhuvudtaget. När jag första gången läste den i början av 1960-talet, blev jag emellertid förvirrad och illa berörd. Och när jag nu läser om den måste jag medge att de känslorna har förstärkts.

Det är anmärkningsvärt eftersom företalet alltid har betraktats som det jublande fribrevet för en kristen människa. Luthers budskap var att det enda människan behöver för att få syndernas förlåtelse och evigt liv är tron på Jesus Kristus. Goda gärningar är däremot utan verkan. Det var själva kärnan i reformationen och kallades ”rättfärdiggörelse genom tro”.

Luthers väg till denna övertygelse gick genom svåra prövningar. 21 år gammal hade han blivit munk i Augustinereremiternas kloster i Erfurt, ”det svarta klostret”. Som munk levde han i 20 år efter stränga regler. De klassiska klosterlöftena fattigdom, lydnad och kyskhet var bara en ram. Det dagliga livet präglades mer av mässor och tideböner, kroppsarbete och studier från tidig morgon till sen kväll. Varje vecka måste munkarna bikta sig. Därtill kom långa perioder av fasta och botgöring. Munklivet betraktades som en väg till andlig fullkomning.

Och Martin Luther gick med djupt allvar in för att nå målet. Men någon frid nådde han inte. Istället plågades han av ständiga tvivel och skuldkänslor. Han fick ibland för sig att han var besatt av djävulen. Ångest och depressioner förföljde honom, han magrade, blev blek och hålögd. ”Hade detta fortsatt, hade jag plågat mig till döds”, skrev han långt senare.

Hans ständiga fråga löd: Hur skall jag finna en nådig Gud? Svaret fann han i Paulus brev till romarna, kap. 3: ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud, och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Jesus Kristus [- - -] Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar.”

Det är denna befriande erfarenhet som Luther förklarar och utlägger i sitt företal till Romarbrevet. Återupprättad, stark och frustande vital kunde han lämna klostret och börja sin verksamhet som reformator.

Men Luthers resonemang leder till komplikationer. Om man nu inte kan bli rättfärdig genom gärningar utan bara genom tron, hur förhåller sig då de goda gärningarna till tron? Kan man kanske helt avstå från att göra goda gärningar? Nej, tro och goda gärningar är oskiljaktiga, menar Luther. Men de goda gärningarna är följder av den rätta tron. En troende människa utför helt enkelt goda gärningar.

Och den rätta tron, hur uppnår man den? Här börjar resonemanget brännas på allvar. Det visar sig nämligen att Luther är determinist. Gud har enligt hans tolkning av Romarbrevet i förväg bestämt ”vem som skall tro eller icke tro, vem som kan eller icke kan bli fri från synden, så att vår frälsning tages helt ur våra händer och ställes endast i Guds hand”. Luther kallar detta rakt och tydligt ”Guds eviga förutbestämmelse”.

Själva tron blir därmed en gåva från Gud på grunder som människan inte vet något om och som hon inte kan påverka. Av nåd, säger lutheranerna. Av gudomligt godtycke, skulle andra formulera saken.

Och invändningarna hopar sig. Om tron är en ren gåva från Gud, som han ger av nåd, och de goda gärningarna en automatisk följd av denna gåva, varför skall då människan alls bekymra sig om att ha ”rätt tro”? Hon kan ju ändå inte göra något åt saken! Och de goda gärningarna kan hon väl bara i total passivitet sätta sig ner och invänta?

Och hur skall man se på de goda gärningar som utförs av icke-troende människor? Man behöver inte ha levt ett långt liv för att inse att det finns många icke-troende som handlar gott mot sina medmänniskor utan själviska biavsikter eller ambitioner att samla pluspoäng hos Gud. Skall dessa goda gärningar inte alls räknas dem tillgodo på Domens dag?

Luthers svar är djupt störande. Det är enligt honom faktiskt bara människor som har ”hjärtats tro” som kan utföra verkligt goda gärningar. Eller med en annan biblisk metafor: Ett gott träd ger god frukt och ett dåligt ger dålig frukt. Och det kan helt enkelt inte vara på något annat sätt. Själva föreställningen att ett dåligt träd (dvs icke-troende) skulle kunna ge god frukt (dvs goda gärningar) är inte bara felaktig, den är otänkbar.

I detta synsätt finns en kompromisslös hårdhet som berör mig lika illa idag som för 50 år sedan. Men kanske finns det en öppning som jag inte såg på den tiden. Om man tänker sig att det finns en ”hjärtats tro”, skänkt av Gud utan någon förtjänst (precis som Luther säger), men till människor som står vid sidan om dogmatisk kristendom, då framstår dessa människors goda gärningar snarare som bevis på deras närhet till Gud. Deras osjälviska kärleksgärningar blir ett utflöde av Guds egen kärlek. Till detta skall jag återkomma i en kommande artikel om Simone Weil.

Referenser: Martin Luther, Detta löfte gäller alla. Företal till Bibeln. Artos förlag 1999; Veit-Jakobus Dietrich, Martin Luther. Sein Leben und seine Zeit. München 2008; Allan Sandström, Martin Luther. Munken som gjorde uppror. Artos förlag 2007.

Anm. Några viktiga data ur Martin Luthers liv: Född 10 november 1483 i Eisleben. 1505 inträde i Augustinereremiternas kloster i Erfurt. 1507 prästvigd. 1511 flyttas till klostret i Wittenberg. 1512 Teologie doktor och subprior i klostret. 1517 Spikar upp 95 teser om avlaten på slottskyrkans port i Wittenberg. 1518 Process angående kätteri öppnas i Rom. 1520 Påven Leo X bannlyser Luther. 1521 Vägrar inför riksdagen i Worms att dra tillbaka sina teser. Sitter förklädd på slottet Wartburg och översätter Nya testamenet till tyska. 1524-1525 Vänder sig emot ett blodigt bondeuppror. Gifter sig med avhoppad nunna, Katharina von Bora. 1530 Bor under riksdagen i Augsburg på slottet Coburg och skriver där bl a Företalet till Romarbrevet. Augsburgska bekännelsen (Melanchthon). 1534 första utgåvan av Bibeln på tyska. 1543 Ger ut antisemitisk skrift, Von den Juden und ihren Lügen. Död i Eisleben 18 februari 1546.

Artikeln har koppling till följande artikel:
Kristen utan kyrka/Simone Weil

I artikelserien ”Omläst” ingår även:

Att sjunga för de dömda (om Lars Ahlins Gilla gång)

Egoismens pris (om Sigfrid Siwertz Selambs)

Det stötande alternativet (om Thomas Mertons Kallad till tystnad)