27 februari 2013
Kristen utan kyrka/Simone Weil
2 juli 2008
Martin Modéus svarar om helighet
Helighet är helt klart ett engagerande ämne – och bra är det. När jag läser Johan Selanders och Ami Lönnroths inlägg så tror nog jag i varje fall att vi med olika terminologi kämpar för ungefär samma sak. Nämligen för möjligheten och rätten för människan att få komma i kontakt med tillvarons djupskikt, med Gud, med den helige, med det som med rätta förtjänar att kallas heligt.
Vid föredraget som Johan Selander hänvisar till var det just detta som var mitt ärende. Inte att försöka mota bort det heliga ur världen och livet utan tvärt om, att rensa undan allt det bråte som vi kallar för heligt i stället för det heliga. Förytligande och anpassning är verkligen det sista jag skulle plädera för. Låt tillvaron fyllas av helighet, för det behöver vi mer av.
Detta som jag kallar det helgade är de medel som vi använder för att skapa det avskilda rum där vi kan möta den helige. Här finns de avskilda rummen, den vackra konsten, den stämningsfulla musiken etc. Inga serpentiner – de hör hemma i helt andra sammanhang.
Det helgade är något gott. Det är vårt redskap, högst mänskliga sätt att röja gläntor och utrymme i vardagen där vår uppmärksamhet skärps. I alla religioner och alla tider har man skapat sammanhang som genom sin fysiska gestaltning underlättat vår bön och vårt möte med det heliga/den helige. Men på den helgade platsen är inte Gud mer närvarande än på alla platser. Poängen med den helgade platsen är att den hjälper mig att vara mer närvarande, i kvalitativ bemärkelse.
Vad jag tror vi måste vara mer uppmärksamma på är att det finns en risk att blanda ihop det heliga och det helgade. I min föreställningsvärld är det detta som sker när vi – på olika sätt i olika tidsåldrar och kulturer – ägnar oss åt avgudadyrkan. Om en typ av trivialisering av livet handlar om att mota bort det heliga och ägna sig åt materialism i olika former så handlar en annan form av trivialisering av om att ägna sig åt kyrkligt bråte och interna kyrkoangelägenheter i stället för att stanna i bön inför Gud, den helige. I auktoritära religiösa sammanhang är det dessutom en vanlig strategi att försöka identifiera sitt ledarskap med den helige/det heliga för att skaffa sig auktoritet bortom det mänskliga.
Allt är inte guld som glimmar och allt är inte heligt som försetts med den etiketten. Det som är karakteristiskt för det heliga – tror jag – är att det utgår från Gud, den helige. Det är när vi kommer i kontakt med detta som vår vördnad väcks, som det mänskliga talandet och tyckandet tystnar. Och så ska det vara.
Därför kan vi mycket väl tala om människans helighet och skapelsens helighet – för det utgår från Gud. Men när vi pekar ut somliga människor som heligare än andra eller somliga platser som heligare än andra, då vill jag inte vara med längre. Då säger jag: det är bara Gud som är helig. Aldrig kan vi människor förfoga över heligheten.
Men helga gärna en plats så att den hjälper oss att möta Gud, den helige. Helga gärna många platser i det fysiska rummet och i det egna inre livet, för världen behöver mer helighet.
Tidigare artiklar i serien:
Helighet och serpentiner
Ami Lönnroth om helighet
Den avvisade heligheten
Under Comments nedan har jag svarat på detta inlägg.
25 maj 2007
Den avvisade heligheten
Tack för din kommentar (Ami Lönnroth om helighet) till min artikel Helighet och serpentiner. Det är självklart bra att ifrågasätta vad man gör när man håller något för heligt. Men det är lite sorglustigt att det just är företrädare för Svenska kyrkan som leder ifrågasättandet.
Jag hade önskat att det inom kyrkan i stället funnes personer med erfarenhet av helighet som kunde ge stöd och vägledning åt alla dessa som i dag söker just det heliga. För så mycket är klart: trots Svenska kyrkans ihärdiga ansträngningar är heligheten ännu inte utrotad i Sverige.
Människor möter fortfarande detta stora och hemlighetsfulla. Det är ofta skakande upplevelser som förändrar deras liv. Men få vågar tala om det eftersom det betraktas som löjligt eller rent av sjukligt.
Och jag är inte ensam om att undra över hur sådana människor klarar att hantera sina upplevelser. I boken Om heligheten och dess envisa vägran att försvinna (Natur och Kultur, andra upplagan 2003) skriver religionspsykologen Owe Wikström:
”Vad händer när direkta upplevelser av det heliga misstänkliggörs som flummighet av ett sekulärt samhälle och som känslosvall av den kyrkliga teologi som vant sig av med att människor faktiskt berörs av det heliga och behöver vägledning?” Och han undrar vad det är för människosyn ”som marginaliserar och osynliggör de upplevelsekvaliteter som i tidigare kulturer och epoker uppfattades som indikationer på en ‘annan verklighet’”.
I dag har dessa människor ingenting att hämta i Svenska kyrkan. För att fortsätta att referera Owe Wikström har ”heligheten som en hemlighetsfull och djupt omskakande upplevelse nära nog försvunnit i mysiga furuvita kyrkor”. Och han är inte nådig mot kyrkans företrädare när han fortsätter: ”Kanske har helighetens officiella distributörer till och med hindrat mötet med heligheten.”
Var det så vi ville ha Svenska kyrkan?
Nu drivs människor som varit med om något stort och avvikande ut i den privata öknen, avvisade och ifrågasatta av en kyrka som officiellt påstår sig ha famnen öppen för alla. Det är ett pinsamt och ovärdigt hyckleri.
Mot denna bakgrund blir du inte överraskad, Ami, när jag nu säger att den helighet du talar om inte är den helighet jag efterlyser och stöder. När man upplever sitt arbete som heligt och blir kränkt av kritik mot sitt yrke är det ett profant problem som snarare har att göra med bristande personlig integritet än med Moses upplevelse inför den brinnande busken (2 Mos 3:1-6).
Enligt religionsvetarna är mötet med heligheten en erfarenhet av "något helt annorlunda", inte sällan en ofrivillig, oinbjuden och omskakande erfarenhet som ställer krav och begränsar den mänskliga handlingsfriheten. Heligheten är kraftfull, rent av farlig. Man hanterar den inte hur som helst.
Det finns ingenting av mänsklig överenskommelse eller förhandling i en sådan erfarenhet. Heligheten har ingenting med rimlighet att göra. Naturligtvis inte heller ett dugg med demokrati eller jämlikhet. Här är det fråga om ren underkastelse. Med ett omodernt ord: lydnad.
Och det är helighetens krav på lydnad som gör den omöjlig att hantera i en socialdemokratiserad kyrka, tror jag. En kyrka där människan själv är alltings mått har ingen plats för helighet. I en sådan kyrka måste det heliga avmystifieras och anpassas till marknadens dagspris på vördnad.
Nej, Ami, det är inte fel att ifrågasätta heligheten. Men jag hade önskat mig en kyrka som i första hand ägnade sig åt att tro på den.
Bästa hälsningar från din gamle kollega
Johan
Läs också artikeln Martin Modéus svarar om helighet.
19 maj 2007
Ami Lönnroth om helighet
Här är Ami Lönnroths kommentar in extenso:
Så långt Ami Lönnroth. Skriv gärna en egen kommentar!När jag läser det du skriver om helighet, Johan, går jag i tankarna två decennier tillbaka i tiden då begreppet privatreligiositet var ett nytt begrepp – jag var för övrigt själv med om att lansera det i Svenska Dagbladet där vi båda arbetade.
I en artikelserie om detta nya begrepp intervjuade jag professorn i vetenskapsteori Håkan Törnebohm om vad helighet är. Jag tycker det han sade då, för över tjugo år sen, beskriver rätt väl vad som är heligt för många:”I andra kulturer än vår spelar helighet en viss roll. Det finns inte mycket av det i vår kultur. Men jag tror det finns en stark känsla för något som är släkt med det heliga, något som ger ens liv lyftning och värdighet. För många människor är det deras yrkesparadigm som är heligt…”
Han har studerat yrkesgrupper, t ex läkare, sjuksköterskor, advokater, som med sådan hetta försvarar sitt yrkes heder och värdighet och de regelsystem de medför att man kan likna det vid en religiös tro på arbetets värde. Hur djupt denna tro på arbetets värde sitter, det fick vi bevittna när moderaternas geniala drag att kalla sig ”det nya arbetarpartiet” fick det gamla arbetarpartiet på fall.
Är det en bra sak att hålla arbetet heligt? Ja, det är det kanske så länge människor känner sig uppskattade och efterfrågade och stolta över sina yrkeskunskaper. Men vi vet också hur utbytbara många känner sig och de facto är på en alltmer globaliserad arbetsmarknad. Kanske är vi fyrtiotalister den sista generation som kan kosta på sig att hålla en yrkeskunskap helig.
Jag tror det är ett djupt behov hos oss alla att hålla något heligt, det må vara i verklig religiös bemärkelse eller i den överförda innebörd som Törnebohm talade om den gången. Men jag tror också att det är välbetänkt att liksom stiftsadjunkten på Sigtunastiftelsen ifrågasätta vad det är vi gör när vi håller något heligt. Är det inte fetischdyrkan det ofta handlar om? Det har jag tänkt när jag i katolska och ortodoxa kyrkor betraktar dyrkan av mumifierade påvar eller kyssande av ikoner. Det berör mig illa. Och för att återgå till helighetskulten i dess mer överförda bemärkelse så berörs jag också illa när t ex läkare eller journalister har sådan vördnad för det egna yrket och i förlängningen också för sina egna personer att de inte tål den minsta kritik – de/vi blir kränkta i stället för att ägna oss åt självreflektion och ifrågasättande.
Till artikeln som Ami Lönnroth kommenterar: Helighet och serpentiner. Läs också mitt svar till Ami: Den avvisade heligheten samt Martin Modéus svarar om helighet.
7 maj 2007
Helighet och serpentiner
”Det finns inga heliga rum, ämbeten etcetera!" Sådant språkbruk är "mycket farligt", deklarerade han med emfas. Och emfasen blev till hetta när han fortsatte: ”Det är illa nog för prästen att vara en del av det helgade sammanhanget. Men om det dessutom skulle vara heligt är det fullkomligt livsfarligt!”
”Gud är helig. Inget annat!”
Modéus tyckte att vi i stället för ordet ”helig” bör använda ordet ”helgad”. Det rituella föremålet t ex är helgat eller avskilt – men avskiljandet är fullt ut en mänsklig process. Det är människan som gör saker och rum helgade genom att bete sig vördsamt. Och han jämförde med en festlokal som man smyckar med serpentiner för att skapa feststämning.
Är det så prosaiskt? Som serpentiner? Så tråkigt…
Modéus resonemang hade en mycket vass udd. Och han dolde den inte. Alla vi som gärna använder detta sköna, rika och hemlighetsfulla ord, helighet, har enligt Modéus mycket att fundera över, ty: "Att kalla något jordiskt för heligt är ... att dra in Gud med våld i det jordiska.”
Med våld?
Vi hukade i konferensstolarna som förr i kyrkbänkarna under gamla tiders svavelpredikanter.
Kan man ersätta ordet helig med ordet helgad? Den helgade nattvarden? En helgad allmännelig kyrka? De helgades samfund? Är livet helgat, inte heligt? – i så fall förstås bara så länge som människan beter sig vördsamt mot det...
Vad är det för skillnad? Är det fråga om en gradskillnad eller rent av en artskillnad? Helgat låter lite mindre heligt, inte så farligt, lite plattare. Är det just det som är avsikten? Att ingenting skall vara så heligt att människan inte kan ändra på det? Modéus var själv mycket nära den slutsatsen när han sade att det heliga blir "oberörbart för analys, argument etc." Och det är ju obekvämt.
Är resonemanget helt enkelt ett sätt att försöka skapa lite ekumeniskt förhandlingsutrymme för det mänskliga, utanför Guds räckhåll så att säga? Att – med våld? – dra Gud ut ur vardagen? Det heliga kan ju inte hanteras hur som helst, men hur är det med det helgade? Om ämbetet bara är helgat, om äktenskapet bara handlar om mänskliga preferenser, om nattvarden bara är bröd och vin som vi behandlar med vördnad?
Men som ekumeniskt recept verkade förslaget funka dåligt. På konferensen möttes det med väluppfostrad tystnad.
För vem vill egentligen avstå från det heliga?
Att försöka avskaffa ”det heliga” eller ersätta det med ”det helgade” skulle skapa en stormvåg av protester till och med inom den ljumma svenska folkkyrkligheten. Det är jag rätt övertygad om. Det skulle uppfattas som ett nytt exempel på den kyrkliga överhetens klåfingriga konsumentanpassning av det absoluta, ett klumpigt sätt att försöka devalvera de sista resterna av det anspråksfulla tilltalet i syfte att göra kyrkan än mer harmlös och för att hjälpa till att runda besvärande hörn i umgänget med den moderna relativismen.
Ett sådant tilltag skulle avslöja att det heliga har djupare rötter bland vanliga kristna än den kyrkliga överheten tror. Från oss hukande i kyrkbänkarna skulle det höras ett ouppfostrat morrande:
Mer helighet i vardagen! Färre serpentiner!
Se också artikeln: "Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4). Konferensen hette Ekumeniskt idéforum 2007 och var arrangerad av Ekumeniskt Institut för Norden. Temat var Helhet och helighet.
Läs också de uppföljande artiklarna: Ami Lönnroth om helighet och mitt svar till henne Den avvisade heligheten samt Martin Modéus svarar om helighet.
23 februari 2006
"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)
Det handlade om ekumenik. Heikki Huttunen, präst från finska ortodoxa kyrkan med ansvar för ekumeniska frågor, skall inför de nordiska kursdeltagarna tala om andlighet i ekumeniken. Det första han säger i detta ämne är, att han inte vet om någon sådan finns.
Han konstaterar att den heliga synoden tidigare förbjudit ortodoxa att be tillsammans med icke-ortodoxa. ”Men numera har vi böner som vi delar”, berättar han utan att framställa det som något stort framsteg.
När kursdeltagarna ber om exempel på kvarvarande svårigheter mellan den ortodoxa och den svenska kyrkan, tar han upp ett känsligt ämne. ”Jag kan inte begripa protestanternas försök att använda nattvarden som demonstration.” Han har varit med om protestanter som propsat på att ta emot nattvard i en ortodox liturgi. Och när den ortodoxe prästen bett dem att inte gå fram, har han fått svaret: ”Men om jag bara kommer ändå…”
Metropoliten Johannes, som satt med vid föreläsningen, gav ännu ett exempel: ”Överblivet nattvardsvin hälls bara ut i vasken. Det är en brist på respekt för det heliga.” De närvarande protestanterna protesterade inte mot beskrivningarna, men efteråt bagatelliserade flera (miss)bruket och jag hörde formuleringen ”det sker i alla fall inte i alla kyrkor och inte gör alla präster så”. Vilken tröst evad som kommer på!
Heikki Huttunen sammanfattade stillsamt och lågmält de ortodoxas syn på protestanterna sålunda: ”Protestanterna har en bristande respekt för traditionen och för dem som gått före oss. De har också en bristande respekt för kroppens helighet och för nattvarden”.
När det gällde ”kroppens helighet” sades igenting klart ut, men budskapet fanns där underförstått, nämligen en kritik av Svenska kyrkans beslut att inrätta en välsignelseakt för samkönade förhållanden.
När jag själv senare samtalade med företrädare för den finska ortodoxa kyrkan, framgick det tydligt, att de inte kan se någon tydlig skillnad mellan en välsignelseakt och en vigselceremoni. Men en sådan skillnad försöker företrädarna för Svenska kyrkan med lama försäkringar att upprätthålla. Officiellt vill nämligen inte de heller ha någon vigsel av homosexuella. Sina verkliga avsikter, det är mitt intryck, vågar de emellertid inte säga klart ut. Att öppna äktenskapet för homosexuella skulle nämligen med stor sannolikhet möta ett kompakt motstånd bland vanliga kristna, dessa redan hårt prövade.
Att ärkebiskopen K G Hammar inte vill ställa sig bakom ett upprop för äktenskapet (SvD 22 feb 2006) är säkert en pusselbit i detta spel.
Så långt kritiken från de ortodoxa i Valamo. Ligger det något i den? Här en personlig erfarenhet.
För några år sedan samtalade jag med en präst i Svenska kyrkan i Stockholm. Hans absolut första personliga fråga till mig löd: ”Är du homo eller hetero?” En fråga som inte hade ett dugg med anledningen till mitt besök att göra. Men denne präst ansåg tydligen att sex var en viktig utgångspunkt för alla samtal. Det var första gången jag anade att intresset för folks sexuella läggning har blivit något av en fix idé i Svenska kyrkan.
Något senare förklarade samme präst att i Svenska kyrkan ”är det rätt att göra uppror”. Detta som stöd för föreställningen att det är fritt fram att tycka, tro, tänka och handla lite som man vill. Och så kom det en triumfatorisk berättelse om att han minsann förde sitt eget lilla uppror även i andra kyrkor. Han berättade brett leende hur han gått till nattvard i en katolsk kyrka. Den katolske prästen kände inte igen honom och frågade följaktligen om han var katolik. ”Ja, jag är västerländskt kristen”, svarade han. Och tog emot brödet.
Det var en arrogans och en brist på respekt för det heliga och för andra kristna samfund som fick mig att rygga tillbaka – från hela Svenska kyrkan.
Nästa artikel i serien:
När orden inte räcker/Nya Valamo (5)
Mer om mina personliga erfarenheter av Svenska kyrkan:
Arma svenska kyrka!
