Simone Weil bekände sig
som kristen redan i mycket unga år och hade flera intensiva upplevelser av Kristi
personliga närvaro. Men hon lät aldrig döpa sig och kom därför att stå utanför
kyrklig gemenskap hela sitt korta liv. Hon dog i London 34 år gammal.
På våren 1941 hade hon
kommit i kontakt med en katolsk munk, fader Perrin. Han beskrivs som asketiskt
mager, nästan blind och med en mycket mild röst. Simone Weil kände genast
själsfrändskap.
De förde långa samtal
både muntligt och per brev. Han betraktade henne som troende katolik och
föreslog att hon skulle låta döpa sig. Men hon avvisade tanken. Eftersom
kristendomen är allmännelig i princip men inte i praktiken (det finns ju många olika
kyrkor), hävdade hon att hon hade rätt att vara principiell medlem av kyrkan
även om hon inte var det formellt. Så länge Gud inte ger mig visshet om att han
vill mitt inträde, betraktar jag det som
min skyldighet att stå utanför, ansåg hon. Man kan säga att Simone Weil såg det
som sin kallelse att vara en icke döpt kristen.
I den kyrkliga världen,
där dopet betraktas som en nödvändig inträdesbiljett till frälsningen, var
detta ett mycket kontroversiellt ställningstagande. Det krävde en djupare
motivering. Och Simone Weil utvecklade vad man kan kalla en utanförståendets
teologi.
För det första kände hon
sig som en del av en allomfattande kyrka. Hon kunde inte inträda i en kyrka som
ansåg sig ha exklusiv äganderätt till sanningen. ”Jag stannar hos allt det som
inte får plats inom Kyrkan”, skrev hon till fader Perrin. I själva verket misstrodde
hon djupt varje kollektiv, även kyrkor, eftersom alla kollektiv, enligt hennes
uppfattning, har en benägenhet att missbruka sin makt.
Dessutom hävdade hon att
det ibland finns en ”implicit tro”, dvs en outtalad eller underförstådd tro,
även hos människor som står utanför kyrkan och kanske kallar sig icke-troende.
Hon hade till och med träffat människor med implicit tro som stått nära heligheten,
sade hon. Det handlade om människor som drabbats av djup olycka, men som
accepterat sin olycka som en del av världsordningen. Det är den klassiska
stoiska livshållningen, som enligt Simone Weil är identisk med den kristna.
Kärnan i denna dygd är nämligen kärleken. Kärleken till ödet, amor fati, skulle
stoikern säga. Kärleken till Guds vilja, skulle den kristne tala om.
Som katolsk munk kunde
fader Perrin inte acceptera hennes resonemang. Det leder ju till att frälsning
är möjlig även utanför kyrkan. Han svarade undvikande och det irriterade henne.
”Utan tvivel är detta en allvarlig ofullkomlighet hos Er”, skrev hon tillbaka.
Och hon tillade att denna brist berodde på hans bundenhet till kyrkan som ett
jordiskt hemland.
Simone Weils implicita
tro är alltså en form av kärlek till Gud. Här i världen kan denna kärlek bara
riktas mot tre ting: religiösa riter, världsalltets skönhet och vår nästa. Det
är bara där som Gud är närvarande, visserligen fördolt men samtidigt mycket
reellt, anser hon.
Kärleken till Gud visar
sig på ett dramatiskt sätt i relationen till medmänniskan. Weil utgår i sitt
resonemang från Jesu egna ord i Matteus 25: ”Jag var hungrig och ni gav mig att
äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand
om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig,
jag satt i fängelse och ni besökte mig.” De människor som handlat på detta sätt
kallar Jesus inte kärleksfulla eller goda utan än mer: rättfärdiga. De skall få
ärva riket, dvs frälsningen tillkommer dem!
Ändå är detta ingen
frälsning till följd av någon ”god gärning” eller medveten viljeakt. Simone
Weil ser i stället människornas möte som ett sakrament, en helig gåva från Gud.
Den starkare blir genom sin uppmärksamhet varse den svagares behov och kan
därför öppna sig mot Gud och bli ett verktyg för hans kärlek.
Det sker helt oberoende
av uttalad tro eller formella band till en kyrka. Den sakramentala handlingen
är helt omedveten och utan en tanke på Gud. De rättfärdiga frågar förvånat
Jesus: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav
dig att dricka?” Och Jesus svarar: ”Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina
minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”
Eller som Simone Weil
själv uttrycker det: ”I sådana ögonblick vilar Guds närvaro i oss på en
hemlighet så djup, att den är hemlighet till och med för oss själva. Det finns
ögonblick, då det skiljer oss från Gud att tänka på Gud.”
Simone Weils teologi har
förutsättningar att vinna nya anhängare i en tid när många människor har svårt
att finna sig tillrätta i de etablerade kyrkorna.
Referenser: Simone Weil, Väntan på Gud, Artos 1994; Simone
Pétrement, Simone Weil, sv. Lund
1978; Catharina Stenqvist, Simone Weil,
om livets tragik – och dess skönhet, Stockholm 1984; Kate Larson, Filosofi med kroppen som insats, Under
strecket i Svenska Dagbladet, 3 februari 2009.
Några fakta ur Simone
Weils liv: Född i Paris 3 februari 1909; judisk släkt men agnostisk uppfostran;
vacklande hälsa från barndomen; lärare vid flera läroverk 1931-1938; 1934-1935
avbrott för att arbeta i fabrik; publicerar artiklar i sociala och politiska
frågor; överväger att ansluta sig till kommunistpartiet men avstår; deltar kort
tid i spanska inbördeskriget på den röda sidan; mystisk upplevelse av Kristus
1938; flyttar från Paris till Marseille 1940; träffar fader Perrin 1941;
brevväxlar med honom (se Väntan på Gud); upprepade upplevelser av Kristi närvaro;
reser i maj 1942 till New York; försöker ansluta sig till den franska motståndsrörelsen
men tas inte i anspråk; reser till London; intagen på sjukhus våren 1943 på
grund av tuberkulos som förvärras av självsvält; dör 24 augusti 1943. Fyra
böcker av henne finns på svenska: Tyngden och nåden, Att slå rot, Väntan på
Gud, Personen och det heliga.
Artikeln har kopplingar
till följande tidigare artiklar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar