Visar inlägg med etikett islamism. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett islamism. Visa alla inlägg

5 juli 2016

Cynism eller tro?/Öga och Öra 10 år

Det är inte bara Öga och Öra som har blivit tio år äldre, det har även jag. Och skrivandet har förändrats. Ingenting är lika lätt som tidigare. Det gäller inte bara det språkliga hantverket utan också detta med slutsatser, personlig hållning, övertygelser. 
Det var min utgångspunkt att det som ter sig enkelt och klart ”bör vändas fram och bak” och att det alltid finns en annan, obeaktad, sida av det självklara. Det är egentligen en bra start för allt sanningssökande. Skepsis, även mot de egna drivkrafterna, öppnar synfältet. Tvivel tvingar även de alltför troende (av alla slag) att formulera det de helst vill undvika.

Men även denna hållning har en baksida: man kan få för sig att det inte finns någon sanning, man hamnar i en allmän relativism lika steril och ointressant som alla dessa enögda fanatikers sanningslidelse.

Jag har kommit att tänka på några rader jag läste för många år sedan. De är hämtade ur Oriana Fallacis roman Inshallah som kom på svenska 1992. Romanen handlar om och är tillägnad de 400 amerikanska och franska soldater som mördades av den islamistiska sekten Guds söner i massakern i Beirut 1983. Det är den ställföreträdande chefen för de italienska fredsbevarande trupperna i Beirut som skriver brev till sig själv; dvs soldaten, handlingsmänniskan, skriver till sin andra, vidsynta och intellektuella sida, en tänkt kärleksfull hustru. Hon hävdar just den intellektuelles skyldighet att se till alla sidor, pröva alla argument, inte förkasta någons ”sanning”. Han däremot skriver utifrån Beiruts brutala verklighet:

”Jag känner till din tes: ´Du är en intellektuell och en intellektuell kan inte tillåta sig att vara partisk ifråga om tro, lidelse eller moral. En intellektuell måste identifiera sig med alla, förstå allt och alla.´ Visst, men den som förstår allt och alla kommer till sist att fria allt och alla. Och den som friar allt och alla kommer till sist att förlåta allt och alla. Den som förlåter allt och alla tror inte på någonting, min kära, han är en cyniker. Så enkelt är det.”

Så enkelt är det?

Vad är det han säger? Det finns saker som man inte kan och inte skall förlåta. Den som ändå gör det är en cyniker, dvs en känslokall människa som inte bryr sig om andras olyckor och lidanden. Inte förlåta? I stället vadå? Hämnd? Våld? Det sägs inte rakt ut men ligger i resonemanget: den intellektuelle sitter på bekvämt avstånd och relativiserar medan soldaten mitt i kriget inte har något alternativ till den oförsonliga, våldsamma handlingen.

Och den våldsamma handlingen kommer inte från otyglad vrede eller blodtörstigt hämndbegär, den kommer från soldatens övertygelse, hans ”tro”. Han tvingas av skeendet att inse att det finns värden som inte får kränkas – medan den intellektuelle aldrig på allvar behöver formulera sina gränser. Kanske har han inga. Vem vet? Han själv?

Att sitta, som jag, vid sitt skrivbord och läsa andrahandsskildringar av historiska händelser inbjuder till enkla ställningstaganden. Man frestas att med facit i hand fälla arroganta domar över människors handlande som man inte har minsta möjlighet att förstå för att man helt enkelt inte var där, i Beirut, vid det fysiska terrordådet. Blod och bläck har inte mycket gemensamt.

Min gamle historieprofessor i Lund, Jerker Rosén, brukade inpränta i oss ”troende”  vänsterstudenter på 60-talet, att varje händelse måste bedömas utifrån de förhållanden som rådde då, när det begav sig, när fysiska människor med sin dåvarande kunskap fattade de avgörande besluten. Han påpekade t ex att det är vanskligt att döma ut den svenska regeringens ”eftergiftspolitik” gentemot tyskarna under kriget. Vi vet idag hur kriget slutade men just den kunskapen korrumperar vårt omdöme. Jerker Roséns ord satte käppar i hjulen för mycket politiskt moraliserande som annars var högsta mode.

Och det är väl just detta som är den intellektuella hållningens bästa tillgång: förmågan att ifrågasätta sitt eget resonemang. Det är ett privilegium som soldaten, praktikern, människan mitt i skeendet, aldrig har, i varje fall inte på det ansvarsbefriade sätt som den historiska backspegeln erbjuder.

Så båda livshållningarna har sina sidor. Den distanserade intellektuelle kan bli oanständigt cynisk men, i bästa fall, kan han med sitt medvetna tvivel uppnå ett slags kreativt vankelmod. Soldaten tvingas av den livshotande verkligheten att stå för sin ”tro” och handla utifrån den. Det kan vara modigt och beundransvärt men konsekvenserna kan han inte överblicka. I efterhand kan det visa sig att allt blev fel, att det hade varit bättre att samtala, förstå, till och med att förlåta. Modet blev övermod. Låt mig bara peka på Irak som exempel.

Det är i detta kraftfält som jag i tio år har försökt navigera. Och efterhand som min kunskap ökat och min erfarenhet djupnat har det blivit allt svårare. I regel väljer jag fortfarande det cyniska vankelmodet. Men kanske borde vi som lever i ett ständigt upprepat Beirut 1983 oftare ta risken att bli övermodiga?

På detta tema se även:

30 april 2016

Syrien och den trolösa historien

När Islamiska Staten, IS, i juni 2014 utropade ett  nytt kalifat, alltså ett religiöst styrt muslimskt imperium, använde man mycket medvetet historien som moraliskt stöd. Men på vems sida står historien?

IS publicerade en film som visade förstörda gränsmarkeringar mellan Syrien och Irak. Filmen bar titeln ”Slutet för Sykes-Picot”, alltså det hemliga avtal mellan Storbritannien och Frankrike som slöts 1916 – i år för hundra år sedan – och som syftade till en uppdelning av det osmanska riket när det pågående världskriget en dag skulle vara slut. 

Sykes-Picot framstår för IS som själva sinnebilden för västvärldens imperialism och arrogans mot arabvärlden och budskapet var tydligt: dess spår och gränser i Mellanöstern skall utraderas. Till dessa spår hör, enligt IS, själva statsbildningarna Syrien och Irak.

Avtalet slöts mitt under brinnande krig ”när löften var billiga och risken för nederlag var mycket verklig”, som historikern Margaret MacMillan skriver i sin magnifika bok om fredsprocessen, Paris 1919. Kriget i sydost gick dåligt för de allierade. Det stora Gallipolifälttåget hade slutat i katastrof. Britterna ville sätta igång en ny offensiv mot de turkiska osmanerna och behövde fransmännens stöd. För detta skulle Frankrike erbjudas delar av det osmanska riket.

Förhandlingar inleddes mellan François Georges-Picot, en fransk diplomat som såg Frankrikes ära som ett överordnat värde, och Mark Sykes, en rik brittisk aristokrat, som svärmade för det ”gamla” ökenlivet i Mellanöstern.

Deras plan godkändes av respektive regeringar i maj 1916. Frankrike skulle få den syriska kusten, dvs dagens Libanon, medan britterna övertog områdena kring Bagdad och Basra, dvs delar av det nuvarande Irak. Men resten, alltså större delen av dagens Syrien, Mosul och Jordanien skulle överlämnas till lokala arabiska klanledare under fransk överhöghet i norr (Mosul) och brittisk i söder. Palestina skulle ställas under internationell administration. Och avtalet säger ingenting om gränsen mellan Syrien och Irak, inte heller ett ord om den arabiska halvön.

Men snart blev parterna osams. Avtalet hängde återigen i luften. Britterna ville nu ha Mosul för oljans skull och fransmännen ville ha hela Syrien och Palestina för att kunna skydda de kristna i regionen; det var ett franskt ansvar sedan korstågen, hette det. Men en västlig stormakt, USA, tog aktivt parti för den arabiska befolkningsmajoriteten i området. President Woodrow Wilson sade i kongressen i februari 1918 att varje territoriell uppgörelse måste göras ”i de berörda folkens intresse” och han formulerade principen om ”självbestämmande”.

Wilsons ställningstagande tvingade fram nya tongångar i Europa. Fransmän och britter deklarerade i november 1918 att de folk som länge hade förtryckts av turkarna skulle få bilda egna nationella regeringar grundade på invånarnas fria val. Deklarationen väckte arabernas entusiasm och drev på deras nationella strävanden.

Araberna hade redan 1915 – alltså före Sykes-Picot – fått britternas löfte om självständighet under förutsättning att de gjorde uppror mot de turkiska osmanerna. Det var bara det att gränserna aldrig hade ritats upp och innebörden av ordet självständighet aldrig definierats. Dessutom var Libanon, Bagdad och Basra uttryckligen undantagna. Ändå hade araberna 1916 faktiskt gjort uppror mot turkarna vid britternas sida och deras ledare Feisal blev, sedan Damaskus fallit, chefadministratör i Syrien.

Det var en stor framgång för araberna. Och Feisal gjorde därefter några avgörande ställningstaganden. Vid ett besök i London i januari 1919 accepterade han att de judiska nationalisterna, sionisterna, skulle få etablera sig i Palestina, som inte skulle vara en del av Syrien, samt att Syrien skulle ställas under fransk överhöghet. Det var ett slags arabiskt godkännande av principerna i Sykes-Picot.

I fredsförhandlingarna i Paris gjorde Feisal ändå ett försök att få till stånd arabiskt självbestämmande under amerikansk överhöghet i stället för fransk. President Wilson genomdrev, mot britternas och fransmännens önskan, att den inhemska befolkningen tillfrågades om hur de ville ha det. Det visade sig att en stor majoritet ville att Syrien skulle omfatta både Palestina och Libanon; de ville också ha arabisk självständighet. Men resultatet offentliggjordes inte förrän flera år senare.

Det som till slut verkligen genomfördes hade inte mycket med Sykes-Picot att göra. Palestina och Mesopotamien (Bagdad och Basra) blev brittiska mandat medan Syrien blev franskt med stöd av Nationernas Förbund, NF. Libanons kristna förklarade sig 1920 för självständiga. Oljeproduktionen i Mosul delades mellan Frankrike och Storbritannien.

Och i Damaskus utropade den syriska kongressen den 7 mars 1920 Feisal till kung ”inom dess [Syriens] naturliga gränser”, dvs inklusive Libanon och Palestina. Det var en krigsförklaring.

Men står den här historien på IS sida? Det beror på hur man läser den, vilket öga man blundar på. Historien är en motsägelsefull och trolös allierad.

Referenser: Margaret MacMillan, Paris 1919, New York 2001; Loretta Napoleoni, Islamiska staten, New York 2014, sv. 2015; Patrick Cockburn, Jihadisternas återkomst, sv. Lund 2015; Magnus Norell, Kalifatets återkomst, Stockholm 2015; Henrik Amneus, Överspelat avtal rött skynke för IS, Under strecket SvD 20 nov. 2015.

Anm.1: Det finns mycket man kan reflektera över i detta sammanhang. T.ex. att det var turkarna som gav sig in i första världskriget på Tysklands och Österrikes sida, de blev inte angripna av Frankrike eller Storbritannien. Det var heller inte de västliga kolonialmakterna som upplöste kalifatet, det var Turkiets president Mustafa Kemal (senare Kemal Atatürk) som gjorde det år 1924. Han ville skapa en sekulär och västinspirerad turkisk stat och föraktade det korrupta och sedan över hundra år försvagade och förminskade osmanska riket. För den moderna islamismen är därför året 1924 ett skammens år.

Anm. 2: Kalif är en person som gör anspråk på att vara Muhammeds efterträdare och ledare för den politisk-religiösa islamiska staten. Från 1700-talet kallade sig den turkiske sultanen kalif. Den siste sultanen flydde 1922 i en brittisk militärambulans till Malta och dog sedan i San Remo. En kusin till honom blev kalif till 1924 när Mustafa Kemal avskaffade kalifatet. När IS befälhavare Abu Bakr al-Bagdadi utropade sig till kalif sommaren 2014 ställde han alltså in sig själv i ett för muslimer mycket laddat historiskt-religiöst-politiskt sammanhang.


Anm.3: Det första fredsfördraget med osmanska riket slöts i Sèvres utanför Paris 1920. Det utlovade självständighet för Armenien och Kurdistan men accepterades inte av Mustafa Kemal. Efter strider fick osmanerna sin fred i Lausanne 1923. Den innebar en stor framgång för Turkiet och Kemal.

24 juli 2008

De (o)lyckliga danskarna

Danskarna har inte längre något särskilt bra rykte i Sverige. Främlingsfientlighet och Muhammedteckningar har solkat den tidigare så soliga bilden av vårt sydvästliga grannland.

För många svenskar är det därför klart störande att få höra att danskarna är världens lyckligaste folk. Ja, år efter år toppar de faktiskt den internationella lycklighetsligan som publiceras av University of Michigan. Så också i år. Sverige kommer först på 14:e plats efter länder som Colombia, Irland, Holland och Österrike.

Varför är då danskarna så lyckliga? Enligt undersökningsledaren Ronald Inglehart beror det på ”de toleranta sociala normerna och det demokratiska politiska systemet” som kännetecknar Danmark. Tolerans och demokrati präglar också Island, Schweiz, Holland och Kanada, som alla hör till de tio lyckligaste länderna i världen.

Man kan notera att förutom Danmark åtminstone även Schweiz och Holland är länder med starka sociala och politiska spänningar kring frågorna om invandring, muslimer och integration. Men detta påverkar tydligen inte befolkningens upplevelse av lycka på något negativt sätt.

Trots spänningarna har toleransen mot etniska minoriteter generellt sett ökat dramatiskt i utvecklade länder, anser Inglehart. Samtidigt har män och kvinnor blivit mer jämställda. Därmed har människorna fått större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv, vilket är avgörande för deras upplevelse av lycka. För denna valfrihet är toleransen t o m viktigare än den ekonomiska tillväxten, enligt Ronald Inglehart.

Allt större tolerans gör danskarna lyckliga. Det är en uppfattning som är svår att förena med den mörka svenska mediebilden av Danmark som ett näste för inskränkt nationalism och hårdhjärtad invandringspolitik.

Men lycka är ett komplicerat begrepp som inte utesluter motsatser. Häromveckan gick jag in i en bokhandel i Aalborg på Jylland och frågade vad danskarna läser och debatterar just nu. Bokhandlaren satte genast en bok av Morten Albæk i min hand, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008.

Morten Albæk är i 30-årsåldern, utbildad i historia och filosofi. Han debatterar etik, utbildning och existentiella frågor i Berlingske Tidende. Enligt Albæk är danskarna knappast något lyckligt folk. Men inte på grund av något förbittrat hat mot invandrare. Däremot håller man på att stressa ihjäl sig. En fjärdedel av all sjukfrånvaro i Danmark är stressrelaterad. Det leder till försämrad livskvalitet för många tusen människor.

Stressen beror emellertid inte på att man arbetar fler timmar än förr i tiden. Männen arbetar visserligen mer i hemmet men i stället mindre på jobbet; för kvinnorna är det tvärtom. Den samlade arbetstiden, alltså lönearbete plus hemarbete, är därmed i stort sett densamma som den var för far- och morföräldrarna. Dessutom arbetar idag män och kvinnor i stort sett lika mycket.

Enligt Albæk beror stressen i stället på en skriande motsättning mellan egna förväntningar på framgång i arbetslivet och den tid och arbetsinsats som man faktiskt ägnar sitt yrkesarbete. Många välutbildade medelklassdanskar inbillar sig att de både kan göra karriär och varje dag vara ”16 timmar därhemma med barnen på armen och förklädet kring livet”. Stressen kommer helt enkelt från bristande självkännedom och oförmåga att prioritera, slår Albæk fast.

Han uppmanar sina landsmän till kritisk självrannsakan. Man kan inte få allt här i världen, man måste ställa något åt sidan för att nå det mål som man värderar högst. För det finns inga genvägar till framgång, vare sig i privat- eller arbetslivet. Det krävs hela tiden hårt arbete och medveten planläggning och prioritering.

Vägrar man se denna enkla sanning i vitögat leder det till komplikationer, man får inte livet att gå ihop. Följaktligen konsumerar detta lyckliga folk antidepressiva läkemedel mer än någonsin. År 2006 behandlades 273 311 personer med ”lykkepiller”, 60 000 fler än fyra år tidigare. Och flera läkare vittnar om att det egentligen inte handlar om depressioner i vanlig mening utan om den ångest som spirar just ur orealistiska föreställningar och oförmåga att göra rimliga val i livet; den unga danska generationen vill ha allt genast och helst gratis.

Så världens lyckligaste folk har också problem. Kanske dock inte i första hand av det slag som våra svenska medier försöker få oss att tro. Den som inbillar sig att Danmark bara består av Pia Kjærsgaard & Co har helt enkelt tappat kontakten med vårt nordiska grannfolk. I stället borde vi knyta an till den bredare danska debatten om hur ett lyckligt folk har hamnat i en stressepidemi och fråga oss hur det står till med vår egen självinsikt.

Källor: Morten Albæk, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008; Happiness is rising around the world, University of Michigan, 20 juni 2008; Happiness chart, Subjective well-being in 97 countries based on reported happiness and life satisfaction, equally weighted. World Value Survey. World Database of Happiness.

Anm.1: Undersökningarna om hur lyckliga människor är har pågått i 26 år och mer än 350 000 personer har tillfrågats. De har fått två frågor: Om du ser allt sammanvägt, skulle du säga att du är mycket lycklig, ganska lycklig, inte särskilt lycklig eller inte lycklig alls? Och: Om du tar in allt i beräkningen, hur nöjd är du då med ditt liv som helhet för närvarande? Svaren visar att allt fler människor säger sig vara mycket lyckliga. Minst lycklig är man i Zimbabwe. Hela listan finns på länken Happiness chart ovan.

Anm.2: Den som vill se ett exempel på svensk ensidighet när det gäller Danmark kan läsa Olle Svennings artikel i
Aftonbladet den 15 januari 2006 där han bland annat påstår att ”vårt lilla grannland är Västeuropas mest fördomsfulla, bigotta och inskränkta nation”. Det är en bjärt kontrast till undersökningarna från University of Michigan som hävdar att Danmark på grund av sin tolerans och demokrati är världens lyckligaste land.

5 juli 2007

Citatet/DN tänker om

Hur illa jag än tycker om Jyllands-Posten, hur illa jag än tyckte om karikatyrerna och hur väl jag än inser att det inte är någon slump att just nationalistiska Jyllands-Posten valde att håna just muslimerna så beundrar jag i dag Anders Fogh Rasmussens hårdnackade hållning. Han valde att inte klappa muslimerna på huvudet, att inte säga stackare - ni förstår inte bättre, så kom in och drick en kopp varm choklad med mig.

Någon gång, någonstans måste Sverige i likhet med andra västländer försöka besvara frågan vad vi ska göra med konventionsflyktingar som inte kan avvisas men som aldrig kommer att bli några demokrater, utan som tvärtom använder västvärldens frihet för att planera och organisera andra människors ofrihet.

Hanne Kjöller i signerad ledare i Dagens Nyheter den 5 juli 2007. Tänk om DN hade haft denna insikt redan när debatten var som hetast i februari 2006. Då hade kanske opinionen i Sverige varit mera nyanserad och demokratiska krafter i medierna hade kanske kunnat stödja utsatta vänner och kollegor i Danmark. För fler artiklar i ämnet, klicka på etiketten "Muhammedteckningarna" nedan!

23 november 2006

Fanatism börjar hemma/Amos Oz

Skrikande människomassor med hotfulla gester hemsöker via tv världens vardagsrum. Självmordsbombaren har blivit symbol för en ny och outgrundlig fanatism. I väst framstår dessa människor som drivna av hat och lust att döda och förstöra. Icke så för den israeliske författaren Amos Oz.

I denne provocerande resonörs värld är det tvärtom. Han skriver i sin bok Hur man botar en fanatiker (W&W, 2006): ”I grunden älskar Bin Laden oss. Den 11 september var ett kärleksarbete. Han gjorde det för vårt eget bästa, han vill förändra oss, han vill frälsa oss. Mycket ofta börjar allt sådant i familjen. Fanatism börjar hemma…”

Det är svårt att acceptera tanken att Bin Laden och hans hantlangare skulle älska västvärlden. Ett sådant yttrande är närmast ett slag i ansiktet på en värld (verkligen inte bara västvärlden!) som är djupt engagerad i en försvarsstrid på liv och död mot en världsomfattande terrorism, som inte bara råkar drabba vanliga, oskyldiga civila, utan som har just sådana människor som mål.

Ändå finns det en oroande logisk koppling mellan de alltför hett älskande och de blodiga dåd som spelas upp på våra tv-skärmar och vars verklighet vi knappt ens kan föreställa oss. De heta känslorna av nitälskan slår lätt över i våld. Det gäller sannerligen inte bara i Mellanöstern.

”Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras”, skriver Amos Oz. Att förbättra sin granne, få ordning på sin äkta make eller forma sitt barn. I dessa strävanden finns en kompromisslös rättfärdighet som är äldre än islam och kristendom, den har följt människan som en ond gen. Drivkraften för fanatikern är det tvingande behovet att få blinda att se och förblinda dem som ser fel saker.

I första hand riktar sig fanatikern mot sina egna. Bin Laden vill ”förvandla sansade, pragmatiska muslimer till sant troende”. Våldsdåden är menade som ett slags islamistisk väckelse.

Om Oz har rätt leder det till väsentliga konsekvenser. Börjar fanatismen hemma, är det också där, bland de egna, som fanatikerna kan bekämpas. Oz skriver: ”Jag vidhåller att det inom varje samhälle bara är de sansade som är i stånd att tygla fundamentalisterna. Måttfull islam är den enda kraft som skulle kunna tygla fanatisk islam. Måttfull nationalism är den enda kraft som kan tygla fanatisk nationalism.”

Det vill säga: det är inte dessa aggressiva antirörelser som har lösningen på världens problem, antiglobalister, antifascister, antikapitalister, antinationalister etcetera. Amos Oz sjunger i stället ambivalensens lov, han hyllar tvivlet på den egna saken, förmågan att se sin egen övertygelse med humor, den smärtsamma kompromissen. Han lyfter fram de sansade i alla familjer som ett hopp bland fanatiker som saknar hopp.

Det är t ex i samarbete med sansade muslimer som kampen mot den fanatiska islamismen måste föras. De sansade utgör gudskelov ännu den överväldigande majoriteten av muslimer. De har ofta kommit till västvärlden just för att de söker demokrati och yttrandefrihet och avskyr diktatur och fundamentalism. Därför är de våra bästa allierade i kampen för det öppna, demokratiska samhället. Det är genom att ge dem stöd och uppmuntran och se till att de kan integreras i sina värdländer, som väst kan vaccineras mot det islamistiska våldet. Men för man en politik som uppfattas som riktad mot islam som religion och mot muslimer i allmänhet, kommer de sansade muslimerna att drivas i Bin Ladens frälsande och förblindande armar.

Sedan spelar det ingen roll längre om våldet drivs av kärlek eller hat.

Se också:
Extremisternas ideolog
Det här med tolerans
Terror och demokrati

16 september 2006

Påven, förnuftet och islam

Reaktionerna i delar av den islamska världen på påven Benedictus XVI:s föreläsning i Regensburg den 12 september är utan all sans och måtta. Det pakistanska parlamentet och det muslimska brödraskapet kräver en personlig ursäkt. I Kashmir eldar man dockor som föreställer påven. I Turkiet talar man om ”ett budskap fullt av hat” och jämställer påven med Hitler och Mussolini. Från Somalia kommer dödshot.

Vad i all sin dar har han sagt?

Påvens akademiska föreläsning (inte predikan!) handlade om förnuftets roll i religionen. Han tog som utgångspunkt ett samtal som 1391 fördes mellan den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk lärd. Samtalet handlade om kristendom och islam och om ”bådas sanning”.

De kom in på förhållandet mellan religion och våld. Påven påpekar att Manuel II säkert var medveten om sura 2:256, som tydligt deklarerar: ”Det finns inget tvång i religionen.” Men kejsaren kände förstås också till föreskrifterna om jihad, det heliga kriget. I det sammanhanget uppmanar han provokativt sin persiske samtalspartner: ”Visa mig vad Muhammed kom med som var nytt! Däribland hittar du bara onda och inhumana saker, sådana som hans befallning att sprida den tro han predikade med svärd.”

Kejsaren (och påven) fortsätter med att förklara varför det är oförnuftigt att sprida tro med våld. ”Våld är oförenligt med Guds och själens natur.” ”Tro föds av själen, inte av kroppen. Vem som än leder någon fram till tro, behöver förmågan att tala väl och att argumentera rätt, utan våld eller hot.” Om man inte handlar i överensstämmelse med förnuftet, handlar man rakt emot Guds natur. Det är kärnan i resonemanget.

Detta var självklart för en bysantinsk kejsare som var uppvuxen med grekisk filosofi. Den grekiska föreställningen om förnuftet, logos, hade på ett mycket tidigt stadium smält samman med kristendomen. Johannesevangeliet börjar: ”I begynnelsen var ordet (logos)” … ”och ordet var Gud”. Logos betyder här både ord och förnuft.

Men för en muslim, som inte har det grekiska idéarvet, är Gud annorlunda. Han är så annorlunda att han inte är bunden till några av människornas kategorier, inte heller till förnuftet. Gud är med detta sätt att se inte ens bunden av sina egna ord och ingenting kan tvinga honom att avslöja sanningen för oss människor. Detta enligt västliga islamologer, som påven citerar.

Benedictus XVI ställer sedan frågan om huruvida förnuftets enhet med Gud bara är ett främmande grekiskt arv eller en allmängiltig sanning. Reformationen, med Martin Luther i spetsen, försökte rensa ut det grekiska från kristendomen. Protestantismen kom därför att beskriva Guds innersta väsen som vilja – inte förnuft. Förnuftet blir då bara något mänskligt och ofullkomligt. Enligt protestanterna är det därför Guds fria vilja, inte objektiva normer, som bestämmer vad som är ont och gott.

Om Benedictus XVI ifrågasätter islam, så måste man åtminstone tillägga att det också gäller protestantismen och den västliga världens allmänna relativism. Hela föreläsningen utmynnar i en inbjudan till en dialog mellan kulturerna. När islamska krafter väljer att svara med våldsamma utfall, kan det ses som en ironisk bekräftelse på att samtalet om förnuftet i religionen måste föras. Förhoppningsvis kan det ske när påven i november skall besöka Turkiet. Om han nu fortfarande är välkommen.

Påvens föreläsning kan ni finna under rubriken
Glaube, Vernunft und Universität.

Se även tidigare artikelserie om påven:
Kan något gott komma från Rom?
Demokrati kontra Sanning/påven (2)
De obesvarade frågorna/påven (3)
Front mot gudsförnekare/påven (4) Obs! Om påven och islam.
Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)

Om islam även:
Extremisternas ideolog

25 mars 2006

Justitiekanslerns balansgång/Muhammed

Så har vi hamnat i den delikata situationen att Justitiekanslern (JK) har friat ett förfarande som statsministern kraftfullt fördömt och utrikesministern känt sig tvungen att ljuga offentligt om. En lögn som dessutom ledde till att hon fick avgå som utrikesminister.

De politiskt ansvariga, som JK inte har någon domvärjo över, har uppenbarligen varit medvetna om att det är fel av UD att lägga sig i vad en tidning publicerar.
Så här sade statsministern: ”UD skall hålla sig borta från det här med tryckfriheten. Detta var ett mycket olämpligt agerande.” Han trodde då att han slog neråt mot en tjänsteman på UD, men som det visade sig hade denne tjänsteman fullt stöd av utrikesministern. De hade samrått om saken.

Men stödet från ministern var förstås hemligt eftersom båda förstod att åtgärderna kunde anses stå i strid med tryckfriheten. Det var så hemligt att inte ens medarbetare på UD som direkt sysslade med Muhammed-krisen rådfrågades eller ens informerades. Det dåliga samvetet lyser lång väg.

Och hur skriver egentligen JK? Läs följande citat från JK:s egen bedömning långsamt och eftertänksamt: ”Det får självfallet aldrig röra sig om sådana påtryckningar som i realiteten får anses innebära att publicering hindras eller näst intill.”

Det räcker alltså med att publicering ”näst intill” hindras för att förfarandet skall vara felaktigt.
När en liten obskyr nättidning får besök av Säpo och en hög tjänsteman på UD, som ”informerar” om det farliga i något som tidningen tänker publicera, kan man knappast förvånas om detta uppfattas som en påtryckning som åtminstone ”näst intill” hindrar publicering.

Skall vi gissa att JK är tacksam för att lagen inte tillåter honom att bedöma lämpligheten i utrikesministerns agerande?

(Flera artiklar om Muhammed-krisen finns i arkivet för februari)

22 mars 2006

Apropå karikatyrer (2)

Att svinhugg går igen
får man lätt på känn
när yttrandefrihetens gräns
når även hennes excellens.

(Utrikesminister Laila Freivalds får avgå till följd av att hon ljugit om UD:s agerande mot Sverigedemokraternas nättidning i karikatyrkonflikten)

2 mars 2006

Rushdie i upprop mot radikal islamism

Den brittiske författaren Salman Rushdie, författarinnan Taslima Nasreen från Bangladesh samt den franske filosofen Bernard-Henri Levy är bland ett dussin internationella skribenter och kulturpersonligheter som skrivit på ett upprop mot islamistisk ”totalitarism”.

De menar att våldet som utlösts av Muhammed-karikatyrerna visar att sekulära värden och friheter måste försvaras. ”Efter att ha överlevt fascism, nazism och stalinism står världen nu inför ett nytt globalt hot: islamism”, heter det i uppropet. Både Salman Rushdie och Taslima Nasreen har fått fatwor med dödshot utfärdade emot sig.

”Det är inte någon civilisationernas kamp eller någon motsättning mellan öst och väst som vi bevittnar, men en global kamp mellan demokrater och theokrater.” Undertecknarna av uppropet säger också att de inte tänker mildra sin kritik av rädsla för att bli kallade islamofober.
Läs mer om vilka som skrivit på samt hela den engelska texten på BBC:s site:
http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/europe/4763520.stm

20 februari 2006

Stryper rädslan tryckfriheten?

Har svenska medier blivit rädda för att publicera bilder och artiklar som inte behagar de radikala islamisterna? Håller rädslan helt enkelt på att inskränka vår yttrandefrihet?
Det var en central frågeställning när Publicistklubben på måndagskvällen (20 feb) debatterade Muhammed-krisen i Stockholm.

Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet valde båda att inte publicera karikatyrerna av Muhammed, trots det uppenbart stora nyhetsvärdet och läsarnas behov av att kunna ta ställning själva. Tidningarnas företrädare vid debatten, redaktionschef Mats-Eric Nilsson respektive chefredaktör Peter Melin, försvarade sina ställningstaganden. Teckningarna var dåliga, många människor kunde kränkas och man ville inte spela med i Jyllands-Postens provokation. Dessutom fanns bilderna ändå lätt tillgängliga på nätet.

”Var det inte lite fegt mot era läsare?” undrade PK:s ordförande Stig Fredrikson. Men nej, det tyckte inte de båda herrarna. Och båda slog ifrån sig på frågan om de var rädda. Inte alls, här var det fråga om självständiga beslut av tidningarna. Peter Melin ansåg till och med att hans beslut fattades ”konsekvensneutralt”, d v s utan hänsyn till eventuella konsekvenser.

Kulturskribenten och muslimen Dirsa Demirbag-Sten på Expressen gav inte mycket för de bådas argumentering. Hon ansåg att bilderna borde publiceras som ”stöd för trängda kolleger” i Danmark och för tryckfriheten, som hotas av radikala islamister. Och hon tillade med hetta: ”Jag har respekt för om ni är rädda. Vi har en motpart som hotar med att spränga oss i luften. Men sluta låtsas! Spit it out! Ni vågar inte!”
Och hon fortsatte: ”Vem är det för övrigt som kränker vem? De radikala islamisterna vill ha sharialagar. Jag tror inte jag behöver påminna er om vad det skulle innebära för t ex kvinnor och homosexuella för att inte nämna yttrandefriheten.”

Flera talare påminde om den egendomliga obalans som tycks råda bland publicisterna. Ecce homo-bilderna upplevde många kristna som djupt kränkande, vilket mediefolket var fullt medvetna om. Ändå publicerades de. Lars Hillersbergs teckningar, som många upplever som antisemitiska och hets mot folkgrupp, har publicerats. I jakten på högerextremister publicerades för ett antal år sedan helsidor med namn och bilder på personer med förmenta nazisympatier. Men när det gäller muslimerna gäller tydligen andra normer?

PK-ordföranden Stig Fredrikson ställde frågan om inte yttrandefriheten sitter trängre i Sverige i dag än före publiceringen av Muhammed-karikatyrerna. Han erinrade om utrikesdepartementets ingripande mot Sverigedemokraternas nättidning. På den punkten verkade det råda stor enighet bland publicisterna. Det ingripandet var fel.
Stig Fredrikson ifrågasatte också om det överhuvudtaget är möjligt att nu publicera teckningarna med tanke på allt som hänt. Har yttrandefriheten redan skadats?

På detta fick han ett svar från den närvarande representanten för dansk press, Rolf Jonshöj, politisk reporter på Danmarks Radio. Han sade: ”Vi måste ställa oss frågan hur vi skall förhålla oss till yttrandefrihetens gränser. Skall vi vara snälla och alltid hålla oss tryggt innanför dem. Eller måste vi kanske ibland pröva dessa gränser med risk för att vi någon gång överskrider dem? Jag tror det är farligt när vi själva inskränker yttrandefriheten genom att bli mer och mer försiktiga.”

15 februari 2006

Ett försök att utvidga tabuzonen?

En tysk tidning har råkat ut för massiva protester och hot sedan man publicerat en karikatyr som visade det iranska fotbollslandslaget som självmordsbombare. Det är den ansedda Berlin-tidningen Der Tagesspiegel som publicerat teckningen. Tecknaren har fått flera dödshot och av säkerhetsskäl tvingats lämna sin bostad. I Teheran har den tyska ambassaden utsatts för stenkastning.

Tidningen har bett om ursäkt för att man sårat iraniernas känslor – men inte för publiceringen, trots att den iranska ambassaden krävt en sådan ursäkt.
Det som gör situationen bisarr är att teckningen, enligt tidningen, inte alls riktade sig mot iranierna. Den var i stället avsedd som ett kritiskt inlägg i en intern tysk debatt om huruvida den tyska försvarsmakten, Bundeswehr, skall medverka vid det kommande fotbolls-VM.

Bilden visar tyska soldater uppställda som ett fotbollslag vid sidan om det iranska landslaget. Över de båda lagen står: ”Varför Bundeswehr absolut måste användas i fotbolls-VM”. Tecknaren vill alltså visa att det är den orimliga och falska föreställningen om t ex iranska fotbollsspelare som terrorister, som drivit fram den tokiga idén om att använda Bundeswehr.
Men i Iran har man helt missat ironin och därför totalt missförstått teckningen, enligt Tagesspiegels chefredaktör.

Man må tycka och tro vad man vill om tidningens avsikter med karikatyren. Men en sak är klar: den här gången handlar det inte om religion. I stället är det nationella känslor som sårats. Tidningen skriver själv: ”I går var det Muhammed, i dag är det Iran och fotboll. Vad blir det i morgon som inte går?” En obehaglig utvidgning av den tabuzon som dunkla politiska (och religiösa) krafter i Mellanöstern nu vill pressa på västvärlden kan vara på gång. Är det inte dags för demokratierna att sätta ner foten och försvara sin egen integritet? Men hur gör man det på ett konstruktivt sätt?

10 februari 2006

Det kostar att vika sig för hot

Det som de radikala islamisterna inte lyckades med i Danmark har de nu enkelt åstadkommit i Sverige. Med ynkligt hot lyckades de få regeringen att ingripa mot den fria pressen. Utrikesminister Laila Freivalds vek sig för våldet och tog Säpo till hjälp för att tvinga Sverigedemokraterna att ta bort Muhammed-bilderna från sin hemsida.

Det är hårda ord. Men man kan tyvärr inte dra någon annan slutsats. Något liknande har inte inträffat i Sverige sedan transportförbudet för vissa tidningar och konfiskeringarna av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under andra världskriget. Den gången var regeringen rädd för Hitler.

I Sverige är det ansvarige utgivare som bestämmer om något skall tas bort från tidningen – inte utrikesdepartementet. Genom sitt ingripande har Sveriges utrikesminister signalerat till omvärlden att den svenska regeringen har ett ansvar för vad som skrivs och visas i medier. Precis vad de radikala islamisterna krävt! Nu kan vi vänta nya krav på att Sverige skall följa islamistiska påbud. I värsta fall har man öppnat för otäcka utpressningar.
Vilket självmål!

Dessutom har den socialdemokratiska regeringen lyckats göra ett tvivelaktigt populistparti till martyrer för pressfriheten. Det var väl mer än vad Sverigedemokraterna någonsin hade kunnat drömma om. Självmål igen!

Men medierna har också en del av ansvaret för den uppkomna situationen. När den olyckliga publiceringen av Muhammed-teckningarna i Jyllands-Posten var ett faktum, inträdde en helt ny situation. I den borde många tidningar världen runt ha slutit upp kring den danska tidningen och återpublicerat karikatyrerna. Inte som en provokation utan med en inbjudan till samtal och som ett tydligt budskap om att tryckfriheten är lika helig för västerlänningar som Muhammed för muslimerna. Då hade tyngden av de islamistiska hoten varit mindre på den enskilda tidningen och det enskilda landet. Möjligheterna att motstå påtryckningarna hade varit större och förhoppningsvis hade samtal mellan jämbördiga parter kunnat föras, t ex i EU: s regi. Nu har den svenska regeringen i stället böjt sig för hot och därmed visat islamisterna att just hot lönar sig.

Regeringen har också svikit de vanliga, hederliga muslimer som sökt sig till Sverige för att de är emot diktatur och ofrihet. Dessa muslimer, som ingenting högre önskar än att leva tryggt i ett demokratiskt land, var redan tidigare utsatta för hot från radikala islamister och har nu anledning att vara än mer oroliga. Det är mycket sorgligt eftersom de är våra potentiellt närmaste allierade i kampen för demokratin och mot den islamistiska ofriheten.
Hårda ord igen, men vad skall man annars säga?

9 februari 2006

Citatet: om muslimska nidbilder av judar

Julius Glaser hade en insändare i SvD den 3 februari. Han skrev: "Jag kan förstå att teckningarna av profeten Muhammed kan vara kränkande för religiösa muslimer. Men varför acceptera otaliga nidbilder av judar i muslimska medier, nära nog dagligen? När kommer vi att se representanter av 57 muslimska länder be världens judar om ursäkt för otaliga kränkningar som dessa länders statsstyrda massmedier gör sig skyldiga till?"

6 februari 2006

Extremisternas ideolog

Det finns undersökningar som visar att en stor majoritet av människorna i den muslimska världen vill ha demokrati och yttrandefrihet. Men en minoritet vill tvärtom förstöra demokratin med våld. Deras ideolog heter Sayyid Qutb (1906-1966).

Han formulerade sin ideologi i boken ”Milstenar”, som gavs ut i mitten av 1960-talet. Där stakar han ut vägen mot det heliga kriget, jihad, som en gång för alla skulle förstöra det omoraliska moderna livet, utropa Guds överhöghet och avskaffa allt mänskligt styre, d v s demokratin. För Qutb är demokratin ett uppror mot Gud eftersom det just är människor som styr. I denna kamp mot det föraktliga folkstyret finns ingen plats för tolerans. Det är först efter islams seger och inrättandet av en islamsk stat, som det kan bli tal om tolerans – vad den då kan tänkas innebära.

Stegen på denna väg, milstenarna, är 1) att de rättrogna avskiljer sig från det barbariska och okunniga moderna livet, 2) att man i avskildheten skapar en rent muslimsk enklav, 3) att en muslimsk stat bildas och 4) det heliga kriget. Detta är en utveckling som Muhammeds eget liv anvisar, säger Qutb.

Och våldet är oundvikligt med tanke på samhällets polarisering, skriver religionsforskaren Karen Armstrong i sin ytterst läsvärda bok ”Kampen för Gud” (2000). Det är en polarisering som de radikala alltså själva vill ha. Samtidigt underströk Qutb motsägelsefullt att den väpnade kampen inte skulle påtvinga människor islam med våld. Tvärtom, när våldet givit Gud herraväldet skulle människorna uppleva den stora befrielsen från slaveri under andra människor och frivilligt ansluta sig till islam.

Hur blev Qutb extremist? I ungdomen beundrade han västvärlden och engelsk litteratur. Men två händelser radikaliserade honom. Studier i USA gjorde honom djupt besviken på västvärlden som han beskrev som en enda stor bordell. ”Alla andra mål än de omedelbart nyttobetonade åsidosätts, och alla andra mänskliga drivkrafter än egoismen nonchaleras”, skrev han.
Den andra radikaliserande händelsen var tio år i fängelse i Nassers Egypten.

1964 frigavs han. Året därefter greps han på nytt för att tillsammans med det Muslimska brödraskapet ha planerat att mörda Nasser. 1966 lät Nasser i stället avrätta Qutb. Sedan dess har nästan alla radikala islamister utgått från Qutbs ideologi. (Fakta i denna artikel är hämtade från Karen Armstrong, "Kampen för Gud".)

Se även:
Fanatism börjar hemma/Amos Oz

2 februari 2006

Den bristande känslan för det heliga

Hur kunde Danmark, Sverige och delar av den övriga västvärlden hamna i denna trista soppa av beskyllningar och motbeskyllningar, hot, bojkott, ursäkter hit och dit?
En förbisedd aspekt, tror jag, är den bristande känsla för det heliga som allt mer kännetecknar de nordiska länderna. Har man aldrig upplevt något som heligt, kan man förstås inte heller förstå människor som blir upprörda när deras trosföreställningar kränks. Därav den förvåning som i dag präglar t ex Jyllands-Postens chefredaktör och många med honom.

Avsikten med publiceringen var knappast att diskutera islam som religion – det är ointressant för de sekulariserade. Däremot ville man antagligen provocera fram en debatt om kopplingen mellan islam och terror. Till detta finns det goda skäl. Men den bristande känslan för det heliga ledde till att man fick en helt annan reaktion.
Skillnaden mellan den religiösa islamska världen och den sekulariserade Norden blir nästan rörande tydlig, när man ser bilderna på upprörda muslimer, som trampar på den danska flaggan. De inbillar sig att åtminstone flaggan är helig för danskarna. På den finns ju det kristna korset! Muslimerna försöker därför ge igen med samma mynt, de försöker kränka de kristna. Så de bedrar sig!
Den bristande känslan i Norden för det heliga har nu lett till att de islamistiska extremisterna, som vi ville kritisera, har fått vind i ryggen. Grattis, kära sekulariserade nordbor!

Man kan beklaga vad som hänt. Men nu är det som det är. Och det demokratiska samhället kan inte acceptera islamisters krav på att deras religiösa regler skall efterlevas i sekulariserade nordiska samhällen. Västvärlden måste visa att vi uppfattar våra demokratiska rättigheter och friheter som avgörande för vår livsform. Ja, vi måste visa att vår uppslutning kring demokratin är det närmaste en känsla för det heliga som man kan komma i våra samhällen.

Hur gör man det i denna förvirrade och överhettade situation? Någon smärtfri, enkel åtgärd finns säkert inte. Eftersom skadan redan är skedd när det gäller muslimernas religiösa känslor, återstår inte mycket annat än att västvärlden visar att vi inte hukar, inte faller undan för krav på att inskränka yttrandefriheten. Att många tidningar världen över publicerar teckningarna som underlag för en omfattande diskussion om religion och yttrandefrihet – inte som provokation – är därför en väg som kanske måste beträdas, även om man kan betvivla att den leder till någon större ömsesidig förståelse.

Egentligen borde vi återupprätta känslan för det heliga i Norden. Men hur gör man det? Jag har inte ens ett dåligt förslag.

1 februari 2006

Det här med tolerans

Jyllands-Postens publicering av politiska karikatyrer av profeten Muhammed har väckt debatt och vissa muslimska kretsar har svarat med hot och våldsamheter. Vem ska tolerera vad?

Tolerans beskrivs i uppslagsboken som ”försonlighet gentemot åskådningar och livsformer, som avviker starkt från ens egna”. Tolerans är alltså besvärligt, knappast ens naturligt. Jag brukar säga att tolerans är en konst. Den är till för det som vi inte tycker om. Att bara tolerera det som vi egentligen inte har något emot är ingen konst.
Politiska karikatyrer både i ord och i bild har en självklar plats i en demokrati som står för yttrandefrihet. De borde följaktligen också tolereras av dem som blir karikerade. Kristna har sedan många decennier fått vänja sig vid detta.

Men det finns naturligtvis också gränser för toleransen. De formas i ett subtilt växelspel med en annan demokratisk hållning, respekt. Visa större respekt, så blir det lättare att bli bemött med tolerans. Mindre respekt ställer större krav på dem som skall tolerera vad de blir utsatta för. Ingen respekt alls för t ex de lagar och regler som gäller i en demokrati och toleransen förbyts i polisingripanden.

Det är möjligt att Jyllands-Posten inte visade tillräcklig respekt för islam och muslimer när tidningen publicerade bilderna och man kan verkligen undra över vad de sanna bevekelsegrunderna för publiceringen var. Men det är uppenbart att de våldsamma och hotfulla muslimska reaktionerna inte har mycket med vare sig respekt för demokratiska spelregler eller tolerans mot oliktänkande att göra. Man kan därmed också ifrågasätta om det finns någon anledning för Jyllands-Posten att be om ursäkt. Skruvade och halvhjärtade ursäkter bidrar inte till att stärka respekten för demokratin och yttrandefriheten. Tvärtom kan de tas som grund för ytterligare våldsamheter och intolerans.

Det är också uppenbart att muslimer inte heller i detta sammanhang kan dras över en kam. Att islam som religion inte har några mera påtagliga demokratiska traditioner hindrar inte, att de flesta muslimer i västerlandet lever i största respekt för sina demokratiska värdländers lagar och regler och därför också förtjänar tolerans från majoritetsbefolkningen.

För övrigt kan man konstatera att i den mån Allah eller Gud alls står för demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet, så är de nyomvända.

Om tolerans mot muslimer, se även:
Fanatism börjar hemma/Amos Oz