Den bristande känslan för det heliga

Hur kunde Danmark, Sverige och delar av den övriga västvärlden hamna i denna trista soppa av beskyllningar och motbeskyllningar, hot, bojkott, ursäkter hit och dit?
En förbisedd aspekt, tror jag, är den bristande känsla för det heliga som allt mer kännetecknar de nordiska länderna. Har man aldrig upplevt något som heligt, kan man förstås inte heller förstå människor som blir upprörda när deras trosföreställningar kränks. Därav den förvåning som i dag präglar t ex Jyllands-Postens chefredaktör och många med honom.

Avsikten med publiceringen var knappast att diskutera islam som religion – det är ointressant för de sekulariserade. Däremot ville man antagligen provocera fram en debatt om kopplingen mellan islam och terror. Till detta finns det goda skäl. Men den bristande känslan för det heliga ledde till att man fick en helt annan reaktion.
Skillnaden mellan den religiösa islamska världen och den sekulariserade Norden blir nästan rörande tydlig, när man ser bilderna på upprörda muslimer, som trampar på den danska flaggan. De inbillar sig att åtminstone flaggan är helig för danskarna. På den finns ju det kristna korset! Muslimerna försöker därför ge igen med samma mynt, de försöker kränka de kristna. Så de bedrar sig!
Den bristande känslan i Norden för det heliga har nu lett till att de islamistiska extremisterna, som vi ville kritisera, har fått vind i ryggen. Grattis, kära sekulariserade nordbor!

Man kan beklaga vad som hänt. Men nu är det som det är. Och det demokratiska samhället kan inte acceptera islamisters krav på att deras religiösa regler skall efterlevas i sekulariserade nordiska samhällen. Västvärlden måste visa att vi uppfattar våra demokratiska rättigheter och friheter som avgörande för vår livsform. Ja, vi måste visa att vår uppslutning kring demokratin är det närmaste en känsla för det heliga som man kan komma i våra samhällen.

Hur gör man det i denna förvirrade och överhettade situation? Någon smärtfri, enkel åtgärd finns säkert inte. Eftersom skadan redan är skedd när det gäller muslimernas religiösa känslor, återstår inte mycket annat än att västvärlden visar att vi inte hukar, inte faller undan för krav på att inskränka yttrandefriheten. Att många tidningar världen över publicerar teckningarna som underlag för en omfattande diskussion om religion och yttrandefrihet – inte som provokation – är därför en väg som kanske måste beträdas, även om man kan betvivla att den leder till någon större ömsesidig förståelse.

Egentligen borde vi återupprätta känslan för det heliga i Norden. Men hur gör man det? Jag har inte ens ett dåligt förslag.