Svenska kyrkan kämpar med det heliga. Det senaste uttrycket för denna ojämna kamp är domprosten Hakon Långströms avgång i Stockholm. Han lämnar sin tjänst i protest mot en kommande fotoutställning om Jesus, ett evenemang som kyrkan stöder med 400 000 kronor. Enligt domprosten är flera bilder på utställningen kränkande för troende människor (SvD 28.4.06).
Av allt att döma framställs Jesus i diverse sammanhang som kan uppfattas som stötande. Människor hänger på kors med blottade kön. Jesus framställs som maffiaboss. Paralleller dras till kommunisten Che Guevara. En bild i en utställningskatalog visar människor som ägnar sig åt oralsex inför nattvarden. En naken kvinna med Musse Pigg-mask har också på något djupsinnigt sätt med temat ”bilden av Jesus” att göra.
Det finns ingen anledning att döma ut en utställning som ännu inte visats. Inte heller att stoppa den. I en demokrati med yttrandefrihet får troende tåla att deras religiösa symboler profaneras.
För oss utanförstående är det däremot häpnadsväckande att kyrkan ånyo ger sig in på ett område som fortfarande är ett öppet sår efter utställningen Ecce Homo. Den fjärmade många troende från kyrkan och ökade splittringen och misstron bland de kvarvarande. Klyftorna till andra kyrkor fördjupades. Och nu tänker man alltså försöka en gång till!
Hur kommer man på alla dessa stolligheter?
Det finns uppenbarligen ingen gemensam uppfattning inom Svenska kyrkans ledning om vad som är heligt och oantastligt – eller ens om det finns något sådant. Man får ett intryck av att den andliga kompassnålen snurrar hysteriskt i domkapitel och kyrkokanslier. Vad som är rätt och kärleksfullt för en kyrkoledare är stötande och förkastligt för en annan. Var finns ledarskapet? Och vad i all sin dar skall man säga till kyrkfolket?
Eller är det kanske bara fråga om ett opportunistiskt försök att behaga tidsandan? Det är i så fall högt spel med kortsiktiga popularitetsvinster.
Ett annat exempel på denna bristande känsla för det heliga i Svenska kyrkan var annonskampanjen förra året. I stora frågeformulär som klistrades upp bl a i Stockholms tunnelbana undrade kyrkan var man borde lägga tyngdpunkten i sin verksamhet. En lång rad sysselsättningar räknades upp som alternativ.
Men det som många fortfarande trodde var kyrkans självklara huvuduppgift, nämligen att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus, fanns överhuvudtaget inte med! Den som till äventyrs erinrade sig denna uppgift kunde lägga till den på en prickad linje längst ner på listan, efter terapin, dagis och den i Svenska kyrkan allestädes närvarande heliga (sic!) politiken. Det blev någon slags delad 64:e plats för Jesus.
Svenska kyrkan kämpar vidare för att återvinna det förlorade.
Mer om helighet och Svenska kyrkan: Helighet och serpentiner
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja, den svenska kyrkan har nog som "Prästens lilla kråka..." kört rejält i diket på sin lilla "utflykt" från huvudbudskapet om Jesus Kristus. Men det känns rätt symptomatiskt ändå på något som genomsyrar hela det svenska samhället för närvarande. Det råder en slags självpåtagen censur gentemot auktoritära, nationalistiska eller religiösa budskap och nåde den som vågar sticka upp med åsikten att kyrkan borde vara som "förr i tiden". Det är nog för sådana "bakåtsträvande" åsikter snarare än att hänga upp Jesus som maffiaboss, som kan göra att man riktigt hamnar ute i kylan i de klerikala kretsarna.
Det är synd bara att kyrkan inte verkar fatta att man fjärmar sig från många gånger flera människor än som man vinner för tron när man gör på detta sättet!
Ja, kyrkan har tappat sin identitet, tycker jag själv. Det handlar dock inte om att kyrkan bör vara "som förr i tiden". Själva budskapet är egentligen tidlöst och kan säkert kläs i olika skrud, men det allvarliga är när skruden blir allt. Svenska kyrkan tycks numera ha en egendomlig självuppfattning. Mitt intryck är att man ser sig som en spjutspets för något nytt, som ingen annan i kristenheten hittills kommit på eller prövat och att man i detta radikala pioniärarbete inte behöver ta hänsyn till kyrkans medlemmar eller till andra kyrkor. Vill man vara lite elak kan man säga att Svenska kyrkans ledning tycks se sig själv som en upplyst elit som skall föra de vanliga tröga kyrkomedlemmarna till revolutionens himmel, ungefär som Lenin en gång tänkte sig kommunistpartiets roll i arbetarklassen. Men sådant elittänkande straffar sig. Strömhoppet från kyrkan är ett tydligt bevis.
Skicka en kommentar