Brott och straffrihet

Under sommaren 1945 fördrevs 700 000 sudettyskar under våldsamma och ovärdiga former från Tjeckoslovakien. Tusentals dödades eller dog av umbäranden (Se artikeln "Död åt tyskarna!").

Från januari 1946, sedan de allierade i Potsdam givit klartecken, kom en andra, mycket större våg av fördrivningar. Fram till november rullade varje dag mellan fyra och sju tåg med 1 200 personer vardera från Sudetlandet till Tyskland. Det var människor som berövats både sin egendom och sitt tjeckiska medborgarskap. Från början fick de ha 25 kg packning per person. Det räckte inte ens till det nödvändigaste. Efter brittiska protester utökades den tillåtna packningen till 70 kg.

”Det har blivit omöjligt för oss att leva vidare vid deras sida och därför måste de lämna landet. Vi har den moraliska och politiska rätten att kräva detta.” Så motiverade den tjeckoslovakiske presidenten Edvard Beneš fördrivningarna i september 1945.

De som hade tur hamnade i västlig ockupationszon. Under år 1946 förde mer än tusen tåg 1,2 miljoner människor till den amerikanska zonen. De mindre lyckligt lottade hamnade i den sovjetiska zonen, som senare blev DDR. Enligt tjeckiska uppgifter utvisades fram till oktober 750 000 människor dit.

Tjeckerna utvisade även tyska antifascister, kommunister, socialdemokrater, judar och andra tyskar som hade kämpat emot Hitler. Deras etniska bakgrund var viktigare än deras politiska hemhörighet. Inte ens tyska judar som lidit under Hitler fick bo kvar eller behålla sin egendom i Tjeckoslovakien.

För socialdemokraterna blev det andra problem. En transport med 100 000 tyska socialdemokrater, som skulle utvisas till den sovjetiska ockupationszonen i november 1945, stoppades av ryssarna. De ville inte ha fler socialdemokrater i sin zon eftersom de planerade att slå samman de kommunistiska och socialdemokratiska partierna och bilda ett enhetsparti (sedermera det socialistiska enhetspartiet SED i DDR). För att denna sammanslagning skulle gå smidigt fick de demokratiska krafterna inte bli för starka.

De tyska socialdemokraterna fördes i stället tillbaka in i det inre av Böhmen för tvångsarbete. Men de utvisade tyska kommunisterna togs gärna emot i den sovjetiska ockupationszonen. På så sätt kom cirka 30 000 kommunister till mellersta Tyskland.

I november 1946 spärrades de västliga zonerna för nya transporter av fördrivna. Man kunde helt enkelt inte ta emot fler. Som nödåtgärd tvangs man t ex i Bayern att använda det f d nazistiska koncentrationslägret Dachau som läger för fördrivna från Sudetlandet. En av historiens många nyckfulla ironier.

Totalt beräknas 2,8 miljoner tyskar ha fördrivits från Sudetlandet. Det är mycket oklart hur många som dog. Den officiella, ”bevisade”, siffran är 19 452. Men i amerikansk zon dog ytterligare ca 100 000 människor till följd av tidigare undernäring, otillräcklig medicinsk omvårdnad och misshandel. Den kristna hjälporganisationen Caritas har listor med namn på 225 133 personer vars öden ännu 50 år efter fördrivningarna inte var klarlagda.

Och de tjecker som begick övergrepp mot sudettyskarna slapp straff. I en lag från den 8 maj 1946 hette det att en handling, som normalt vore att betrakta som brottslig, skulle vara straffri om den begåtts som del av motståndskampen eller ”som uttryck för längtan efter rättvis vedergällning för handlingar som begåtts av ockupanterna och deras medhjälpare”.

I de nära nog folktomma sudetområdena flyttade så småningom 1,9 miljoner tjecker, slovaker, ukrainare och romer in. Men det hjälpte föga. Genom fördrivningarna hade Tjeckoslovakien gjort sig av med en fjärdedel av sin befolkning, de bäst utbildade och yrkeskunniga. Tjeckoslovakien fick helt enkelt brist på kunnig arbetskraft. Den kommunistiska regimen tvingades därför till slut att ändra sin fördrivningspolitik. Genom en lag 1953 fick alla personer med tysk nationalitet som fortfarande fanns i landet automatiskt tjeckiskt medborgarskap vare sig de ville eller inte.

En situation där miljontals människor hade tvingats iväg från landet hade vänts i sin motsats. Nu gällde det plötsligt för Tjeckoslovakien att hindra allt fler människor från att fly från kommunismen. Det är dock en annan historia.

Tidigare artiklar om sudettyskarnas öde:
Sudettyskarna och katastrofen
"Död åt tyskarna!"

Om Potsdamkonferensen:
Den stora utförsäljningen

Artikeln är nummer 9 i en serie.
Artikel nummer 10: Försoning för fördrivna?
Till artikel 1: Skuggan från Ostpreussen
Serien kan sedan följas från artikel till artikel.