Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)

Man föreställer sig gärna att krig saknar folkligt stöd. Men så är det inte alltid. Två av tre amerikaner stödde t ex president George Bushs planer på att störta Saddam Hussein med våld. Går man till historien finner man en världskatastrof som möttes med folkligt jubel i alla de krigförande länderna, det första världskriget.

Kriget 1914 kom som en överraskning. Trots allt mer dramatiska rubriker veckorna efter mordet på Österrikes tronföljare Franz Ferdinand i juni, trodde människor inte på krig och de ville inte ha det heller. Det skriver ögonvittnet Stefan Zweig i sin självbiografi, Die Welt von Gestern (se artikel Den bedrägliga optimismen). Men den första augusti förklarade Tyskland krig mot Ryssland. Med ens förvandlades stämningen i Europa till hysteri.

Stefan Zweig kom dagen efter krigsutbrottet med ett överfyllt tåg hem till Österrike. Wien befann sig i ett entusiastiskt, kollektivt rus. Fanor fladdrade. Orkestrar spelade. Triumferande unga rekryter marscherade genom gatorna. ”Deras ansikten var ljusa eftersom man jublade emot dem, vardagens små människor, som annars ingen lade märke till eller firade”, skriver han. Och pacifisten Zweig medger: det låg något storartat över massornas uppvaknande, som han aldrig ville glömma.

Hur kunde denna förföriska hängivenhet uppstå? Det finns säkert i dag vetenskapliga förklaringar. Men ögonvittnets minne och självreflektion har sitt eget värde. Zweig pekar på att människorna nu som aldrig tidigare kände att de hörde samman. ”Ett land med nästan 50 miljoner människor kände i denna stund att de upplevde världshistoria, ett aldrig återkommande ögonblick, och att var och en var kallad att slunga sitt jag in i denna glödande massa.”

Var och en upplevde en stegrad självkänsla. Var och en ingick i ett folk. Var och en hade fått en betydelse. Var och en kunde bli hjälte. Alla skillnader i språk, klass, religion var plötsligt utplånade. Människor som i åratal undvikit varandra sträckte nu varandra händerna i en våg av broderskapskänslor.

Och vad visste människorna 1914 om krig? Efter nästan ett halvt århundrade av fred hade kriget blivit legend. Just det avlägsna hade gjort kriget heroiskt och romantiskt. De första slagen på västfronten skulle komma att utspelas i färgglada festuniformer som påminde om operett. Trupperna begav sig till fronten under glada rop om att vara hemma till jul – segerrika.

Men denna störtvåg av blind entusiasm bröt ut bland människorna så plötsligt, att det även måste ha rört sig om en djupare, mörkare och mera omedveten instinkt, som plötsligt nådde ytan, resonerar Zweig. Han hänvisar till sin landsman Sigmund Freud, själsläkaren som utvecklade psykoanalysen. Freud skrev om människornas längtan efter att en gång bryta sig loss från den trånga borgerliga världen av lagar och paragrafer och rasa ut sin inneboende blodtörst. Människorna kände olust i kulturen, ansåg han. En olust som skulle bidra till ännu ett storkrig. Men den gången, 1939, rådde ingen folklig entusiasm. Vad hade hänt? Läs nästa artikel om Stefan Zweig!

Nästa artikel om Stefan Zweig:
Auktoritetens förfall/Stefan Zweig (3)