3 oktober 2006

När historien skrivs om

Historieskrivning är en fråga om makt. Det sade den svenske publicisten Anders Björnsson nyligen vid ett seminarium i Riga under de svenska historiedagarna. Och Lettland är ett lämpligt land att resa till om man vill illustrera hans påstående.

Här har historieskrivningen på ett extremt sätt växlat med makthavarna. Sedan Lettland skapades 1918 har landet mestadels antingen levt under inhemsk diktatur eller under utländsk ockupation eller annektering: Ulmanis 1934-1940, Sovjetunionen 1940-1941, Hitlertyskland 1941-1944 och Sovjetunionen igen 1944-1991.

Sammantaget har letterna levt i ofrihet i 57 av de 88 åren sedan statsgrundandet! Med detta arv av skiftande förtryck håller det fria Lettland nu på att skriva om sin historia i de nya, demokratiska men starkt nationalistiska, makthavarnas favör. Det är inte förvånande att det är problematiskt.

Sedan 1998 arbetar en statlig kommission bestående av lettiska och utländska historiker. De har hittills publicerat 13 band på lettiska och förra året kom en sammanfattande volym på engelska, The hidden and forbidden History of Latvia under soviet and nazi occupations 1940-1991 (Riga 2005). Bland kommissionens medlemmar har funnits tre svenskar: Carl Bildt, Per Ahlmark och statsvetaren Krister Wahlbäck. De har försökt reda ut t ex vad som hände under den tyska ockupationen, vilken roll letterna själva spelade i dödandet av 70 000 inhemska judar och av ytterligare ca 20 000 tyska judar som tvångsförflyttades till Lettland.

Det handlar också om de letter som mer eller mindre frivilligt kämpade i tyska Wehrmacht eller i SS-förband som Lettiska legionen. Vid krigsslutet fanns det 25 000 lettiska soldater i Wehrmacht. När Sovjetunionen återtog kontrollen över Lettland 1944/1945, kom dessa att betraktas som landsförrädare av de nya, kommunistiska makthavarna. Nästan alla av de 3 600 lettiska soldater som vände tillbaka till sitt hemland hamnade i sovjetiska läger.

Det formella skälet var den sovjetiska historieskrivningen. Sovjetunionen hävdade nämligen att de hade annekterat Lettland i augusti 1940 och från sovjetisk synpunkt kämpade alltså dessa letter mot sitt eget land. Men en betydande del av den lettiska befolkningen hade hälsat de tyska trupperna som befriare när dessa tågade in i Riga den 1 juli 1941. Det gör förstås historieskrivningen än mer laddad.

Som intresserad utländsk betraktare får man intrycket, att det är de sovjetiska illdåden som utgör det största lettiska traumat. I centrum för bitterheten står de upprepade och omfattande deportationerna av letter till Ryssland och Sibirien. Särskilt deportationen den 14 juni 1941 av 15 000 letter skapade ett djupt hat mot kommunister och ryssar, ett hat som nazisterna sedan använde sig av i sin historieskrivning för att hetsa den lettiska befolkningen mot kommunisterna/judarna.

När kriget gick mot sitt slut och röda armén på nytt närmade sig, flydde omkring 200 000 letter, dvs 10 procent av befolkningen, många av dem till Sverige. Bland dessa fanns ca 300 lettiska legionärer som kämpat tillsammans med tyskarna. Efter sovjetiska påtryckningar bestämde sig den svenska regeringen för att utlämna en del av dem till Sovjet i den sk Baltutlämningen. Rättvisa eller brott?

Och de letter som sedan gjorde väpnat motstånd mot det sovjetiska styret ända in på 50-talet – var de frihetskämpar eller kriminella? För att kunna kalla dem frihetskämpar måste man hävda att landet var ockuperat av Sovjet – inte annekterat. Museet i Riga som berättar om denna tid heter också Lettiska ockupationsmuseet. Letterna hävdar att deras land varit utsatt för tre ockupationer.

Historieskrivning är förvisso en fråga om makt och därmed en balansgång mellan sanning och politik. Om denna balansgång i Lettland kommer flera artiklar att handla.

Nästa artikel om Lettland:
Mordet på Beila Bella Veide

Artikel med anknytande tema:
Kampen om minnet/Warszawa (1)

4 kommentarer:

Anonym sa...

Dina älskade lettena är smygrasister. I lettland brukar man fira Hitler födelsedag varje år.
http://www.latvians.lv/modules.php?name=zinjas&file=article&sid=314

Anonym sa...

Det kan väl endast vara i historielöshetens Sverige som det kan råda tveksamhet kring om den sovjetiska ockupationen av Lettland var illegal. Detsamma gäller den sk. Baltutlämningen, för vilken den svenska regeringen även formellt bett om ursäkt.

För den som är osäker finns fakta i ämnet här:

http://www.thesilentland.com/?subsection=36#D (av Kristian Gerner, professor i historia, Lunds universitet)

samt, mer omfattande kring annekteringarnas legalitet, här:

http://www.thesilentland.com/?subsection=11 (av Andres Küng)

Att Sverige, tillsammans med Hitlers Tyskland och Francos Spanien, erkände den sovjetiska ockupationen som laglig verkar tyvärr ännu idag utgöra ett stort hinder för svenskars förmåga att se objektivt på saken.

Johan Selander sa...

Tack anonymous och Anders Hjemdahl för Era kommentarer och länktips!

De understryker det intryck jag redan fått, att frågorna kring Lettland och kriget fortfarande är väldigt laddade och att det finns minst två utrerade ståndpunkter.

Men jag reagerar när anonymous kallar letterna för smygrasister. Det finns säkert rasistiska tendenser i Lettland. Och det förekommer att vissa firar Hitlers födelsedag (så även i andra länder). Lettiska legionens marscher är också ett uttryck för obehagliga strömningar. Men därmed kan man inte svepande döma ut "letterna" som rasister.

Och, Anders Hjemdahl, jag vet inte vem Du menar har uttryckt tveksamhet om huruvida Sovjetunionen ockuperade eller annekterade Lettland 1940 och legaliteten i detta. Att det fanns (och fortfarande finns) en diskussion om saken är väl ändå intressant och en del av historien, som vi säkert båda är intresserade av.

Så enkelt det vore om historia bara handlade om att slå upp i ett moraliskt eller juridiskt facit och kolla vem som handlade rätt och vem fel. Lite bekymmersamt blir det förstås om facit ändras över tiden (som när det gäller Baltutlämningen)...

Jag tycker att en av de bästa frågor som man kan ställa till ett historiskt material är "hur resonerade de som vi i dag tycker handlade tokigt?"

Därav kommer en viss tveksamhet som jag försvarar. För egen del hoppas jag att jag aldrig blir enögd igen - som jag en gång var i min ungdom!

Med bästa hälsningar och välkomna med fler synpunkter!

Eder
Johan

Anonym sa...

Det är ju lite symptomatiskt att det är en person som vill vara anonym som hävdar att letterna skulle vara smygrasister hela bunten! Det är ju enkelt och inte särskilt ärofullt att häva ur sig ett sådant verklighetsfrämmande påstående om man slipper stå för det.

Men, jag håller med Johan om att Lettlands historia fortfarande verkar vara en oerhört infekterad fråga och därför blir den ju också desto mer intressant att belysa och debattera.