Att sjunga för de dömda/Omläst

Först var det språket som fångade mig i Lars Ahlins roman Gilla gång från 1958. Det var sensuellt och mustigt, poetiskt och undflyende, ibland svårbegripligt, ibland tvärtom snickarens handfasta yrkesspråk. Alltid överraskande och levande. Som nyskapat.

Sedan var det människorna. De överraskade med sin vanlighet. Huvudperson i romanen är skolvaktmästare Lage Julin, 58 år gammal. Han är sedan många år lyckligt gift med kokfrun Berta, 63 år. De bor i en liten lägenhet i själva skolhuset. Ett åldrande kärlekspar – som står inför en avgörande livskris.

Men det mest märkliga var det som hände när Ahlins språk lades i munnen på dessa människor, när skolvaktmästaren plötsligt talade profetisk poesi eller gjorde filosofiska utläggningar om livets djupaste frågor och svåraste erfarenheter.

Språket och människorna stämde inte överens. Eller var det tvärtom: att Ahlin lyfte fram vad som verkligen fanns i dessa människor, det som finns i alla människor, det sant gemensamma?

Lars Ahlin kallade sig förebedjare. Det var den inställning han hade när han närmade sig sina romanfigurer: att identifiera sig med dem och inbjuda läsaren att göra detsamma. Det var ett radikalt annat förhållningssätt än den vanlige berättarens. Utgångspunkten var en uppmaning från Johan Olof Wallins Christelig Bönebok: ”Skynda dig, likasom för att rädda dem; och bed för dem med sådan ifwer, som hade du sielf blifwit fattad af Guds wredes hand.”

Författaren lånar ut både sig själv och sitt språk för att ge dem som hamnat i livskris, som gripits av förtvivlan och förlorat sig själva, de plågade och misslyckade, en röst. Lars Ahlin ville sjunga för de dömda.

I Gilla gång skrivs domen: förkastelse.

Det finns människor som förkastar sig när de upptäcker att de förbrutit sig mot en medmänniska. När han var 13 år stötte Göran, en av Lages skyddslingar, en kniv i bröstet på en skolkamrat under ett bråk i skolans slöjdsal. Kamraten dog – och allt var plötsligt förändrat! Sedan dess är Göran ”dråparen”, förkastad från gemenskapen.

Och Göran motsätter sig inte utstötningen. Tvärtom, han frånkänner sig själv rätten till det goda livet, till gemenskap och kärlek; han gör ett frivilligt val. Ahlin skriver: ”De som har förkastat sig känner, och just genom förkastelsevalet, att de är i det de bör vara i. Ingen orätt har skett dem.” De klagar inte, de finner domen rättvis eftersom de delar omvärldens normer och värdesystem. Det är rent av ”för att någon snygghet må kläda dem” som de väljer förkastelsen.

Den kris som romanens huvudperson, den kärleksfulle och förlåtande skolvaktmästaren Lage, hamnar i, leder också till förkastelse.

Det är den älskade dottern Maria som kommer hem och väntar barn med fel man vid fel tidpunkt. Hela hennes framtid som folkskollärarinna hotas. En ogift mor kan inte få det intyg om ”hederlig vandel” som krävs för fast anställning (detta är 1926).

Mamma Berta, den handlingskraftiga och osentimentala kokfrun, beslutar genast att göra vad många kvinnor gjort i alla tider: försöka fördriva fostret. Men det är otänkbart för Lage: ”Det är livet du vill åt och då måste jag stoppa dig.” Det blir gräl. Och han slår Berta. Blodet forsar – och allt är förändrat.

I Lages självvalda förkastelse finns en religiös dimension. Gud finns visserligen, men han är den fördolde som tar vid ”först där människans domän slutar”. Det är den lutherska tanken om de två regementena, det världsliga och det andliga, som är radikalt skilda åt. Människan har att leva utifrån sina egna, mänskliga förutsättningar, som hon delar med alla andra människor. Vi är alla både goda och onda samtidigt. Därmed etableras en grundläggande jämlikhet i bristens och tillkortakommandets verklighet.

Därifrån kan ingen lyfta sig själv till rättfärdighet. Tvärtom är fallet och insikten om egen skuld nödvändiga för var och en som vill leva med aktning för sig själv och andra. Efter denna erfarenhet kan till slut den illusionslösa vardagen öppna sig för det godas möjlighet. Som Lars Ahlin formulerade det: ”Han bekände sig till livets gilla gång, och däri var fallet inskrivet, fallet och den förväntan vi kan hysa om det som tar vid.”

Det är därför ingen Gud som frälser vare sig Göran eller Lage utan kvinnan och kärleken som söker upp dem i deras förkastelse, ser bortom de förtryckande normerna och öppnar sina hjärtan och kroppar för dem.

Lage tror först inte att det är sant, att han är mottagen så som han är, ”ingenting hade ju förändrats”. ”Ändå var vakterna som omgav honom borta. Det kändes som om han hade lagt ner en tung börda. Han kunde åter passa på sig själv och nå fram med läpparna till det kära ansiktet. Då skälvde livet till inom honom.”

Ett djupt kontroversiellt slut. Fortsättning följer.

Referenser: Lars Ahlin, Gilla gång, Bonniers, 1958, nytryck 1962; Ulf Linde, Det Ahlinska alternativet, BLM 1960, nytryck i 40-talsförfattare, Aldus, 1965; Erik Hjalmar Linder, Fem decennier av nittonhundratalet, Stockholm 1966; Gunnel Ahlin, Lars Ahlin växer upp, Bonniers, 2001.

Några fakta om Lars Ahlin: Född 1915 i Sundsvall. Död 1997. Debut 1943 med romanen Tåbb med manifestet, som var en uppgörelse med marxismen. 1947 kom Jungfrun i det gröna, som på motsvarande sätt gick tillrätta med liberalismen. Ahlin utvecklades från kommunist till reformistisk socialdemokrat och luthersk kristen. Stod i centrum för estetisk och teologisk litteraturdebatt i Sverige under 1950-talet. Under 60- och 70-talen utsattes han för hård kritik både från vänster och höger. Var tyst som författare i över 20 år. Andra centrala romantitlar: Natt i marknadstältet, 1957; Bark och löv, 1961; Din livsfrukt, 1987.

Anm.1: Handlingen i romanen utspelar sig under midsommarhelgen 1926. Den socialdemokratiska regeringen Sandler har just avgått till följd av den sk Stripakonflikten, som gällde arbetslösas rätt till statligt understöd. Denna tidsangivelse spelar egentligen ingen roll i berättelsen, ändå finns den där som om Ahlin velat förankra en tidlös vision i människornas vardagliga kamp för ett värdigt liv.

Anm. 2: Alla former av abort var förbjudna i Sverige fram till 1938.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:

Nådens oordning/Ahlin (2)
Striden med DN/Ahlin (3)
I gudomlig tvesyn/Ahlin (4)