21 mars 2015

Ryssutlämningen (1)

Under andra världskriget och strax därefter kom det ca 4 000 sovjetryska flyktingar till Sverige. En del av dem flydde från tyska krigsfångeläger i Norge. Andra sökte sig till Sverige från Finland eller Tyskland. En mindre grupp sovjetiska militärer hade flytt från Estland när tyskarna kom dit 1941.

Hur skulle den svenska regeringen hantera dessa flyktingar när kriget gick mot sitt slut? Normalt borde krigsfångar repatrieras, dvs sändas till sina hemländer, så snart som det var möjligt. Men i det neutrala Sverige var sovjetryssarna inte längre krigsfångar utan flyktingar. Formellt fanns det därför inget hinder om Sverige ville ge flyktingarna asyl.

Och när det gällde sovjetiska flyktingar fanns det goda skäl att överväga asyl. I Sovjetunionen var det nämligen sedan 1941 landsförräderi att ge sig som krigsfånge. En sovjetisk soldat skulle spara sista kulan till sig själv, hade Stalin förklarat. Återvändande sovjetiska krigsfångar riskerade därmed många år i arbetsläger eller rentav dödsstraff. Detta kände såväl flyktingarna som den svenska regeringen väl till.

Många av ryssarna som flydde till Sverige från Norge i krigets slutskede gjorde det just för att undvika risken att hamna i en sovjetisk ockupationszon eller att bli utlämnade till Sovjet av de västallierade. I Finland fanns det tusentals ingermanländare som tidigare flytt från Sovjetunionen och som riskerade att bli deporterade tillbaka dit när Finland tvangs att kapitulera 1944. Ca 1 500 av dem flydde till Sverige.

Den sovjetiska legationen i Stockholm krävde att Sverige skulle lämna information om alla sovjetiska flyktingar i landet. Dessa skulle föras samman till särskilda läger för att isoleras från den svenska lokalbefolkningen. Och inte nog med det: de sovjetiska myndigheterna krävde direkt sovjetisk kontroll och ledning av lägren.

Den svenska regeringen biföll de flesta av kraven. En rad läger upprättades i Mellansverige. Flera av dem fanns i närheten av Skinnskatteberg i Bergslagen, t ex Krampen, Baggå och Abborrtjärn. Utanför Strängnäs fanns Byringe-lägret för militärflyktingar, alltså soldater som flytt till Sverige utan att först ha varit krigsfångar, och i Huddinge, söder om Stockholm, uppsamlingslägret Lissma.

Ledningen för lägren blev formellt delad mellan en svensk och en sovjetisk förman. Men i praktiken var lägren underställda den sovjetiska legationen. Flyktingarna arbetade i skogen eller med vägbyggen, men de fick inte behålla sin arbetsförtjänst - den tog de sovjetiska funktionärerna hand om. De fick inte ha radio, fira gudstjänst eller se andra tidningar än sovjetiska. Sovjettjänstemän bedrev en intensiv propaganda i lägren och trakasserade alla som visade tecken på opposition eller antydde att de inte ville återvända till Sovjet. Vid flera tillfällen blev oliktänkande misshandlade.

Anders Berge, som skrivit en forskningsrapport om lägren, säger att det handlade om ”en totalitär stat som sökte ställa flyktingar under sin diktatur redan på svensk mark”. I Lissma-lägret förekom det till och med att man flaggade med den sovjetiska flaggan.

Men bara ett läger var avspärrat. Det var militärlägret i Byringe. Det omgavs med dubbla taggtrådsstängsel, bevakades från vakttorn med strålkastare och patrullerades med hund. Där fanns 164 marinsoldater som flytt från Estland. Bland dem uppstod våldsamma motsättningar. 34 av flyktingarna deklarerade öppet att de inte ville återvända till Sovjet. De skrev brev till kung Gustav V och begärde asyl. Det blev nödvändigt att dela lägret för att undvika slagsmål och misshandel.

I de andra lägren tilläts flyktingarna en större rörelsefrihet i närområdet. Det förekom till och med festligheter med dans tillsammans med ortens unga damer. En del flyktingar fick, efter svenska påtryckningar, särskilda tillstånd att arbeta i vanliga civila företag och knöt därmed vänskapliga kontakter med svenskar. Ett mindre antal flyktingar passade på tillfället att rymma.

Dessa rymlingar ställde den svenska regeringens flyktingpolitik på prov. Skulle de föras tillbaka till lägren med våld och utsättas för den sovjetiska ledningens bestraffningar eller skulle de betraktas som politiska flyktingar som kunde få asyl i Sverige?

Regeringens principiella hållning var ytterst oklar och vacklande. Egentligen ville Sverige att alla sovjetiska flyktingar skulle återvända ”hem”. Man deklarerade till och med att Sverige och Sovjetunionen hade gemensamma intressen i denna fråga. Den svenska regeringen ville inte stöta sig med den starke och segerrike grannen i öster.

Å andra sidan ville man slippa fatta något officiellt beslut om utlämning. Det skulle inte se bra ut och kunde skapa politisk opposition i Sverige. I detta läge begärde Sovjetunionen den 4 oktober 1944 att alla flyktingar omedelbart skulle utlämnas.

Fortsättning följer i flera artiklar.

Referenser: Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992; Hans Lundgren, Krampen. Ryssläger i Sverige under andra världskriget, Västmanlands läns museum 2008.

Anm. 1: Åren 1939–1945 hade Sverige en samlingsregering med Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern. Statsminister var Per Albin Hansson (s), utrikesminister Christian Günther (oberoende), socialminister Gustav Möller (s) och finansminister Ernst Wigforss (s). Möller och Wigforss anses ha varit särskilt lyhörda för Sovjetunionens önskemål. Flyktinglägren sorterade under socialdepartementet. Där arbetade även Tage Erlander (s), som 1946 blev svensk statsminister.

Anm. 2: Till Sverige flydde vid den här tiden också drygt 30 000 civila balter. Stalin begärde att även dessa skulle utlämnas, men det vägrade den svenska regeringen. De flesta av balterna fick därmed stanna i Sverige. Bara ett par hundra som betraktades som ”suspekta” hölls i läger. Den sk baltutlämningen 1946 omfattade endast balter som kommit till Sverige i militäruniform och som hade kämpat med tyskarna mot Sovjetunionen. Det var 146 personer. Samtidigt utlämnades 2 372 tyska soldater.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Ryssutlämningen (2)  
Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna

Se även:
 

6 kommentarer:

Börje sa...

Intressant läsning. Det här hade jag ingen aning om!

Torsten Kälvemark sa...

Tack för intressant inlägg. Dock måste jag påpeka att det fanns en betydade rörelsefrihet vid lägret i Byringe (min barndomsbygd). Och de internerade fick handla för egna pengar i ortens affär.

Jag har bloggat en del om detta:

https://tidenstecken.wordpress.com/2012/10/31/rysslagret-i-byringe/

https://tidenstecken.wordpress.com/2013/09/22/byringelagret-igen/

Johan Selander sa...

Hej Börje och Torsten!

Tack för era kommentarer! Och välkommen, Torsten, till Öga och Öra! Roligt att ha dig som läsare. Tack också för länkarna till dina intressanta och givande artiklar om Byringe. Jag har konsulterat mina egna källor angående rörelsefriheten i Byringe-lägret. Avspärrningarna kring lägret uteslöt säkert inte att en del av flyktingarna kunde få särskilt tillstånd att temporärt röra sig utanför lägret. Delningen av lägret vittnar dock tydligt om de starka motsättningarna och riskerna för våldsamma konfrontationer. Flyktingarna hade också tillgång till lite pengar att röra sig med. Men som jag har förstått saken gick deras lön för arbetet huvudsakligen till lägerledningen. Det var ju Sovjetunionen som stod för lägrens driftskostnader och en del av dessa betalades just med flyktingarnas arbetsinkomster.
Vänliga hälsningar
Johan

Torsten Kälvemark sa...

Hej Johan,

Tack för fin blogg med mängder av läsvärda inlägg som vittnar om att vi har en del gemensamma intressen.

När det gäller Byringelägret är det möjligt att att det från början var rätt hård bevakning. Sant är också att det fanns politiska motsättningar, dock inte värre än att man kan se cheferna för den röda resp. vita sidan posera tillsammans på ett fotografi.

Efter missnöje från de internerade blev rörelsefriheten större 1943 och man fick röra sig relativt fritt inom en radie av 3 kilometer. Det var därför som tre ryska officerare kunde tillbringa nyårsnatten 1943 som gäster hos mina föräldrar, tillsammans med det lokala lanthandlarparet hos vilket de ofta var kunder (de fick något slags dagpenning från sovjetiska ambassaden).

I mina föräldrars gästbok har de antecknat tidpunkten på nyårsnatten till 00.20 den 1 januari 1944 så uppenbarligen var det ingen politruk som såg till att de gick till sängs i tid.

Min syster äger en liten tavla som köpts från en av ryssarna och uppenbarligen fick de behålla eventuella förtjänster.

Tolk vid lägret var en ung teolog som hette Christofer Klasson och som förutom teologi också hade läst ryska i Uppsala. Han blev så småningom komminister i församlingen och min konfirmationspräst. Det var han som en gång inspirerade mig att läsa ryska, något som jag indirekt har Byringelägret att tacka för.

Unknown sa...

Hej, jag har jobbat med den här frågan under några år, bl a i en utställning på Meken i Smedjebacken nu under våren. Se http://mekensmedjebacken.se/wp-content/uploads/2015/03/Maria-Backman-webb.jpg , där finns även en länk till intervju som SVT Dalarna gjorde. Projektet fortsätter nu i höst och flera platser där det fanns läger kommer att involveras.
Vänligen,

Johan Selander sa...

Hej Maria!

Tack för informationen! Jag skall hålla utkik efter ditt projekt.

Mvh
Johan