Ryssutlämningen (1)

Under andra världskriget och strax därefter kom det ca 4 000 sovjetryska flyktingar till Sverige. En del av dem flydde från tyska krigsfångeläger i Norge. Andra sökte sig till Sverige från Finland eller Tyskland. En mindre grupp sovjetiska militärer hade flytt från Estland när tyskarna kom dit 1941.

Hur skulle den svenska regeringen hantera dessa flyktingar när kriget gick mot sitt slut? Normalt borde krigsfångar repatrieras, dvs sändas till sina hemländer, så snart som det var möjligt. Men i det neutrala Sverige var sovjetryssarna inte längre krigsfångar utan flyktingar. Formellt fanns det därför inget hinder om Sverige ville ge flyktingarna asyl.

Och när det gällde sovjetiska flyktingar fanns det goda skäl att överväga asyl. I Sovjetunionen var det nämligen sedan 1941 landsförräderi att ge sig som krigsfånge. En sovjetisk soldat skulle spara sista kulan till sig själv, hade Stalin förklarat. Återvändande sovjetiska krigsfångar riskerade därmed många år i arbetsläger eller rentav dödsstraff. Detta kände såväl flyktingarna som den svenska regeringen väl till.

Många av ryssarna som flydde till Sverige från Norge i krigets slutskede gjorde det just för att undvika risken att hamna i en sovjetisk ockupationszon eller att bli utlämnade till Sovjet av de västallierade. I Finland fanns det tusentals ingermanländare som tidigare flytt från Sovjetunionen och som riskerade att bli deporterade tillbaka dit när Finland tvangs att kapitulera 1944. Ca 1 500 av dem flydde till Sverige.

Den sovjetiska legationen i Stockholm krävde att Sverige skulle lämna information om alla sovjetiska flyktingar i landet. Dessa skulle föras samman till särskilda läger för att isoleras från den svenska lokalbefolkningen. Och inte nog med det: de sovjetiska myndigheterna krävde direkt sovjetisk kontroll och ledning av lägren.

Den svenska regeringen biföll de flesta av kraven. En rad läger upprättades i Mellansverige. Flera av dem fanns i närheten av Skinnskatteberg i Bergslagen, t ex Krampen, Baggå och Abborrtjärn. Utanför Strängnäs fanns Byringe-lägret för militärflyktingar, alltså soldater som flytt till Sverige utan att först ha varit krigsfångar, och i Huddinge, söder om Stockholm, uppsamlingslägret Lissma.

Ledningen för lägren blev formellt delad mellan en svensk och en sovjetisk förman. Men i praktiken var lägren underställda den sovjetiska legationen. Flyktingarna arbetade i skogen eller med vägbyggen, men de fick inte behålla sin arbetsförtjänst - den tog de sovjetiska funktionärerna hand om. De fick inte ha radio, fira gudstjänst eller se andra tidningar än sovjetiska. Sovjettjänstemän bedrev en intensiv propaganda i lägren och trakasserade alla som visade tecken på opposition eller antydde att de inte ville återvända till Sovjet. Vid flera tillfällen blev oliktänkande misshandlade.

Anders Berge, som skrivit en forskningsrapport om lägren, säger att det handlade om ”en totalitär stat som sökte ställa flyktingar under sin diktatur redan på svensk mark”. I Lissma-lägret förekom det till och med att man flaggade med den sovjetiska flaggan.

Men bara ett läger var avspärrat. Det var militärlägret i Byringe. Det omgavs med dubbla taggtrådsstängsel, bevakades från vakttorn med strålkastare och patrullerades med hund. Där fanns 164 marinsoldater som flytt från Estland. Bland dem uppstod våldsamma motsättningar. 34 av flyktingarna deklarerade öppet att de inte ville återvända till Sovjet. De skrev brev till kung Gustav V och begärde asyl. Det blev nödvändigt att dela lägret för att undvika slagsmål och misshandel.

I de andra lägren tilläts flyktingarna en större rörelsefrihet i närområdet. Det förekom till och med festligheter med dans tillsammans med ortens unga damer. En del flyktingar fick, efter svenska påtryckningar, särskilda tillstånd att arbeta i vanliga civila företag och knöt därmed vänskapliga kontakter med svenskar. Ett mindre antal flyktingar passade på tillfället att rymma.

Dessa rymlingar ställde den svenska regeringens flyktingpolitik på prov. Skulle de föras tillbaka till lägren med våld och utsättas för den sovjetiska ledningens bestraffningar eller skulle de betraktas som politiska flyktingar som kunde få asyl i Sverige?

Regeringens principiella hållning var ytterst oklar och vacklande. Egentligen ville Sverige att alla sovjetiska flyktingar skulle återvända ”hem”. Man deklarerade till och med att Sverige och Sovjetunionen hade gemensamma intressen i denna fråga. Den svenska regeringen ville inte stöta sig med den starke och segerrike grannen i öster.

Å andra sidan ville man slippa fatta något officiellt beslut om utlämning. Det skulle inte se bra ut och kunde skapa politisk opposition i Sverige. I detta läge begärde Sovjetunionen den 4 oktober 1944 att alla flyktingar omedelbart skulle utlämnas.

Fortsättning följer i flera artiklar.

Referenser: Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992; Hans Lundgren, Krampen. Ryssläger i Sverige under andra världskriget, Västmanlands läns museum 2008.

Anm. 1: Åren 1939–1945 hade Sverige en samlingsregering med Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern. Statsminister var Per Albin Hansson (s), utrikesminister Christian Günther (oberoende), socialminister Gustav Möller (s) och finansminister Ernst Wigforss (s). Möller och Wigforss anses ha varit särskilt lyhörda för Sovjetunionens önskemål. Flyktinglägren sorterade under socialdepartementet. Där arbetade även Tage Erlander (s), som 1946 blev svensk statsminister.

Anm. 2: Till Sverige flydde vid den här tiden också drygt 30 000 civila balter. Stalin begärde att även dessa skulle utlämnas, men det vägrade den svenska regeringen. De flesta av balterna fick därmed stanna i Sverige. Bara ett par hundra som betraktades som ”suspekta” hölls i läger. Den sk baltutlämningen 1946 omfattade endast balter som kommit till Sverige i militäruniform och som hade kämpat med tyskarna mot Sovjetunionen. Det var 146 personer. Samtidigt utlämnades 2 372 tyska soldater.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Ryssutlämningen (2)  
Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna

Se även:

Utlämnade på Stalins begäran

Tyskutlämningen