Ja till högre arbetslöshet?

Förre finansministern Kjell-Olof Feldt är en oförskräckt socialdemokratisk tänkare. Ibland kan man rent av kalla honom visionär. I sin senaste bok, En kritisk betraktelse/Om socialdemokratins seger och kris, för han ett resonemang om arbetslöshet som borde skaka partiet i dess grundvalar.

Det här är bakgrunden: Under många decennier var full sysselsättning ett överordnat mål för socialdemokratisk ekonomisk politik. Under 70- och 80-talen låg arbetslösheten ofta på bara 2-3 procent. Det skapade emellertid ett tryck uppåt på lönerna – och därmed urholkades konkurrenskraften i svensk industri.

Politiken skapade inflation, en rad kostnadskriser och fem devalveringar av den svenska kronan utan varaktiga resultat. Tvärtom: när den stora krisen kom i början på 1990-talet rusade arbetslösheten i höjden från under 2 procent 1990 till nästan 10 procent 1994.

Det ledde till vad Feldt själv kallar ”ett systemskifte i socialdemokratins ekonomiska politik”. Partiet gav upp målet om full sysselsättning och accepterade nödvändigheten att hålla inflationen låg.

Med hjälp av en internationell högkonjunktur och 50 000 förtidspensionerade per år lyckades sedan regeringen Persson halvera arbetslösheten. Men det visade sig vara tillfälligt. Faktum är istället att arbetslösheten ända sedan början av 90-talet bitit sig fast kring 6-8 procent. Och ekonomerna beräknar att den inflationsfria arbetslösheten numera ligger så högt som 6 procent. Det innebär att om arbetslösheten pressas ner under den nivån kommer i stället inflationen att öka.

Det är den bittra bakgrunden när socialdemokraterna nu återigen sätter full sysselsättning som mål för den ekonomiska politiken. Det framgår av partiets skuggbudget i oktober 2011 och Kjell-Olof Feldt är tydligt skeptisk. Vad menar partiet i detta läge med full sysselsättning och hur skall man nå dit?

Han pekar t ex på ersättningen i arbetslöshetskassan, dagpenningen. Den har av alliansregeringen sänkts från 730 kronor till 680 kronor men socialdemokraterna vill höja den till 910 kronor vilket motsvarar 80 procent av en månadslön på 25 000 kronor.

Dessutom skall det inte finnas någon bortre gräns för ersättningen, vilket förstås innebär att arbetslöshetsförsäkringens karaktär av temporär omställningsförsäkring medan man söker nytt jobb helt försvinner.

Feldt påminner om ”välgrundade forskningsresultat” som visar att en hög dagpenning, som ligger nära de rådande marknadslönerna, håller människor kvar i arbetslöshet. Varför skulle de alls söka jobb om de kan få en nästan lika hög inkomst utan att jobba?

Det finns därför ingen anledning att tro att en höjd dagpenning skulle bidra till att nå det nyuppsatta målet full sysselsättning. Tvärtom! Och så levererar den gamle finansministern en förödande bredsida mot sitt eget parti:

”Jag föreställer mig att tilltron till socialdemokratins ekonomiska kompetens och, faktiskt, också partiets intellektuella hederlighet skulle öka om man sa som det är. Vi socialdemokrater vill inte med låg A-kassa, som det knappt går att leva på, tvinga ut människor i arbete, särskilt som det då ofta handlar om jobb som varken är attraktiva eller särskilt väl avlönade. Vi inser att med en bra A-kassa som det går att leva på kommer fler att stanna kvar i den, vilket betyder högre arbetslöshet än i det andra alternativet. Men vi anser att det socialt och medmänskligt är värt priset. Så låt oss sluta hävda att arbete är en plikt!”

Man skall alltså kunna leva på A-kassa under obegränsad tid. Att arbetslösheten ökar får man acceptera, medmänskligt är det värt priset. Men målet om full sysselsättning måste förstås skrotas. Och hur synen på arbete i allmänhet förändras kan man bara spekulera om.

Men kanske visar Feldts vision mot den enda möjliga vägen? I ett samhälle där vi lärt oss att inflationen är den farligaste samhällsförstöraren är alternativen till varaktigt högre arbetslöshet svåra att se.

Det blir än tydligare om man tittar närmare på hur arbetslösheten fördelar sig mellan utrikes och inrikes födda (nämns inte av Feldt). Bland utrikes födda (25-54 år) är arbetslösheten skrämmande hög: 14,3 procent. Bland inrikes födda är den i stället häpnadsväckande låg: 3,3 procent.

Det medför en påtaglig begränsning för möjligheterna att med generella ekonomiska medel minska arbetslösheten. Risken är att man bara skapar löneinflation bland de inrikes födda utan att särskilt många fler får arbete bland de utrikes födda.

Att i detta läge utlova full sysselsättning är att ge sig in i ett politiskt, socialt och ekonomiskt minfält. Politikerna vet att det förhåller sig så, men alltför få vågar tala om det offentligt.

Referenser: Kjell-Olof Feldt, En kritisk betraktelse/Om socialdemokratins seger och kris, Bonniers 2012; SCB:s arbetskraftsundersökning, 4:e kvartalet 2011.

Se även artikel i Svenska Dagbladet 9 juli 2012: "Höjd a-kassa ökar arbetslösheten".  Tidningen granskar sakligheten i påståendet.

Så vann ryssarna spelet om baltguldet

Sovjetunionen hade den 30 maj 1941 lovat betala 20 miljoner kronor för svensk egendom som ryssarna hade lagt beslag på i Baltikum (se förra artikeln). Den sovjetiske utrikesministern Molotov såg detta som en särskild ynnest mot Sverige.

Men så hade ju Sverige också visat tillmötesgående mot ryssarna genom att lämna över Estlands och Litauens guldreserver till den sovjetiska statsbanken. Det hade skett sommaren 1940 medan Röda armén ockuperade Baltikum. Allt handlade om tjänster och gentjänster, det tyckte både den svenska och den ryska regeringen.

Redan den 3 juni 1941 gjorde Sovjetunionen den första delbetalningen av åtta, 2,4 miljoner kronor kontant. Men när Tyskland angrep Sovjetunionen den 22 juni, förändrades läget totalt. Den andra delbetalningen uteblev.

Sverige påminde om saken men ryssarna hänvisade till de nya ”exceptionella förhållandena” och att landet ”kämpade för sin överlevnad”. Betalningarna måste skjutas på framtiden. Sverige accepterade Sovjetunionens ursäkter.

Sedan hände ingenting förrän efter kriget. Den 13 februari 1946 erinrade professor Nils Ahnlund i en artikel i Dagens Nyheter om de uteblivna sovjetiska betalningarna. En vecka senare tog den svenske ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom, upp frågan med ryssarna. På nytt hänvisade Sverige till ”hur det gick till, när de baltiska staternas hos Riksbanken deponerade guld ställdes till Gosbanks förfogande”. Men ryssarna lät sig inte bevekas.

Det baltiska guldet och den förlorade svenska egendomen i Baltikum blev nu brickor i ett nytt spel, nämligen spelet om den sk rysskrediten. Sverige hade vid krigsslutet erbjudit Sovjetunionen en stor kredit för beställningar i svenska industriföretag. Man förväntade sig allmänt en ekonomisk kris och Sverige ville hålla uppe efterfrågan och sysselsättning i den svenska exportindustrin.

Den 7 oktober 1946 slöts avtalet om rysskrediten. Den fastställdes till 1 000 miljoner kronor, som svenska staten var beredd att låna ut till Sovjet för köp av varor från Sverige. Det var ett gigantiskt belopp.

I detta avtal ingick också en deluppgörelse om de svenska kraven på ersättning för exproprierad egendom i Baltikum. Den var minst sagt anmärkningsvärd. Sverige gick med på att skriva av hälften av de kvarvarande fordringarna på Sovjetunionen (utom de kommersiella) och den återstående hälften fick ryssarna betala med hjälp av rysskrediten!

Därefter återstod alltså bara de kommersiella fordringarna. Det var krav som uppstått i normala handelsförbindelser mellan svenska och baltiska företag, i regel vanliga varufordringar. De hade frusit inne när de baltiska länderna ockuperades av Röda armén. I avtalet från den 30 maj 1941 hade den svenska sidan beräknat dessa fordringar till 4,5 miljoner kronor.

Men ryssarna satte sig på tvären. Sverige påminde om saken första gången i juli 1947. Ryssarna svarade så småningom genom att komma med ospecificerade motfordringar som svenskarna uppfattade som fritt uppfunna eller i varje fall utan minsta dokumentation.

Sedan följde många år av total rysk tystnad. Sverige gjorde 19 diplomatiska påminnelser fram till 1958 utan att få någon som helst reaktion.

I juli 1958 gick ryssarna till slut med på att uppta förhandlingar om de kvarstående fordringarna. Och på nytt drog dessa ut på tiden. Efter tre år av stillastående föreslog ryssarna plötsligt att Sverige och Sovjetunionen skulle komma överens om att ömsesidigt avstå från alla fordringar. De påhittade sovjetiska fordringarna på svenska företag skulle kvittas mot de sedan länge dokumenterade svenska kraven. Det var inte precis vad de svenska fordringsägarna hade tänkt sig.

Efter ytterligare tre år, alltså 1964, kom Sovjet med ännu ett förslag. Den svenska regeringen erbjöds att få överta de tillgångar som baltiska företag och privatpersoner hade ägt i Sverige 1940! Ryssarna ansåg att de hade nationaliserat även dessa tillgångar i samband med att de baltiska länderna anslöts till Sovjetunionen. Den svenska regeringen avböjde artigt erbjudandet och påminde om att nationaliseringar, enligt svensk lag, inte har rättsverkan utomlands.

Nu hade den svenska regeringen emellertid fått nog. Den 11 maj 1964 gick man med på ryssarnas förslag att ömsesidigt och slutgiltigt avstå från alla de kvarvarande kommersiella fordringarna.

Av ursprungliga svenska krav på 75 miljoner kronor hade fordringsägarna själva avstått från 40. Av återstående 35 miljoner hade ryssarna lovat betala 20 men i praktiken betalade de bara 2,4. Resten hade den svenska regeringen själv fått skjuta till. Det var ryssarna som vann spelet om baltguldet.

Källor: Moskvaambassadens arkiv som finns i Riksarkivets filial i Arninge. Volymerna F1c:218 och F1c:219 innehåller de dokument som den här artikeln bygger på.

Artikeln är nr 2 av 2. Den första är:

Baltguldet som svensk spelbricka

Se också:

Riksbanken och baltguldet1940

En hedersskuld betalas

”Inte ett öre för baltguldet!”

När Sverige svek Baltikum(1)

Baltguldet som svensk spelbricka

Delar av Estlands och Litauens guldreserver var vid andra världskrigets utbrott deponerade i Sveriges riksbank. Men den 15 juli 1940 valde Sverige att på begäran lämna ut guldet till Sovjetunionen. De baltiska länderna var då sedan en månad ockuperade av sovjetiska trupper. Ockuperade länders guld lämnades ut till deras ockupanter!

Sverige befann sig visserligen i ett trängt läge. Sovjetunionen och Nazityskland var allierade. Finland hade förlorat vinterkriget, Danmark och Norge var ockuperade. Den svenska handeln västerut var avskuren och folkförsörjningen hotades. Förhandlingar med Sovjetunionen om ett handelsavtal pågick.

Men det fanns ytterligare ett skäl att vara Sovjetunionen till lags. Det framgår av hittills förbisedda handlingar i den svenska Moskvaambassadens arkiv: Sverige ville utnyttja det utlämnade baltguldet för att få ersättning för svensk egendom som ryssarna hade lagt beslag på i Baltikum.

Avsikten framgår av ett chiffrerat telegram från UD till ambassadör Vilhelm Assarsson i Moskva redan samma dag som beslutet att lämna ut guldet hade fattats (se Anm.1). Och i augusti skrev UD rakt ut till Assarsson: ”För Molotov [Sovjets utrikesminister] kan också framhållas att Sverige i motsats mot åtskilliga andra länder icke beslagtagit baltiska staternas guld utan medgivit dess överförande till Sovjetbank.”

Den svenska generositeten med andra länders guld gav resultat. Efter ett möte med Molotov den 19 augusti 1940 skrev kabinettssekreterare Erik Boheman till utrikesminister Christian Günther: ”M. visade påtaglig välvilja och förklarade två gånger att vi kunde vara förvissade om att vi icke skulle komma ångra att vi icke beslagtagit baltiska staternas guld.”

Den 7 september 1940 kunde Sverige och Sovjetunionen underteckna ett handelsavtal. Men sedan kärvade det i förhandlingarna om den exproprierade svenska egendomen. Vi har inget ansvar för den, sade ryssarna. Men om svenskarna ändå krävde ersättning så kunde man tänka sig att betala 10-25 procent av värdet, beroende på hur många år man fick skjuta på betalningen. Molotov underströk att det förutom Sverige bara var deras allierade Tyskland som erbjudits ersättning överhuvudtaget.

I detta läge gjorde den svenska regeringen ännu ett kontroversiellt utspel för att behaga ryssarna. Den 6 november 1940 erkände Sverige formellt och fullständigt de baltiska ländernas anslutning till Sovjetunionen. Formuleringarna i noten är häpnadsväckande: ”De estniska, lettiska och litauiska staterna hava frivilligt anslutit sig till De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union och Svenska Regeringen har också erkänt de förändringar som sålunda ägt rum.” En frivillig anslutning! Sverige blundade för de sovjetiska stridsvagnarnas närvaro i Baltikum.

Genom att erkänna Sovjets annektering av Baltikum kunde Sverige emellertid hävda att Sovjet hade övertagit ansvaret för den exproprierade svenska egendomen. Och svenskarna påminde igen om att man inte hade ”lagt något hinder” mot överförandet av det baltiska guldet.

Nu gick ryssarna med på verkliga förhandlingar. Det handlade om tillgångar i form av bl a aktier, andelar i industri- och affärsföretag, fast egendom, kommersiella fordringar och bankfordringar. De svenska fordringsägarna uppskattade värdet till 70-75 miljoner kronor (exkl. kommersiella krav) men nöjde sig med att kräva 35 miljoner.

Det baltiska guldet blev nu en central fråga. Hur mycket var det egentligen värt? Ryssarna hävdade att värdet låg under 20 miljoner kronor och att de svenska kraven därför var alldeles för höga. I april 1941 medgav svenskarna att guldet var värt 19,8 miljoner. Därmed tvangs man också att skruva ner kraven från 35 till 25 miljoner kronor.

Den 30 maj 1941 kunde Sverige och Sovjetunionen underteckna en uppgörelse. Sovjetunionen gick med på att betala 20 miljoner kronor i åtta kvartalsbetalningar. Och parterna var överens om att det kunde ske i kronor, dollar eller – guld! Sverige var alltså fullt berett att ta emot guld, kanske just det baltiska guld man mindre än ett år tidigare hade lämnat ut till ryssarna, i betalning för exproprierad svensk egendom i Baltikum! Den 3 juni gjorde Sovjetunionen den första delbetalningen, i kontanter.

Svenskarna var mycket nöjda. Ambassadör Assarsson besökte Molotov den 5 juni, tackade för ”det tillmötesgående som visats från sovjetrysk sida” och försäkrade att avtalet var ”helt i överensstämmelse med andan i de svensk-ryska förbindelserna, vilka karakteriserades av god vilja, förtroende och uppriktig vänskap”.

Molotov instämde nådigt och tyckte att Assarssons ord ”motsvarade verkligheten” och att förbindelserna mellan Sovjetunionen och Sverige utvecklades på ”den rätta vägen fram mot goda resultat”.

Vad balterna tyckte framgår inte av handlingarna i ärendet. De hade inte längre någon talan.

Fortsättning följer i nästa artikel.

Källor: Moskvaambassadens arkiv som finns i Riksarkivets filial Arninge. Volymerna F1c:218 och F1c:219 innehåller de dokument som den här artikeln bygger på.

Anm.1: Det centrala avsnittet i telegrammet från UD till ambassaden i Moskva den 15 juli 1940 lyder: "Sedan Estland Litauen överlåtit sina guldkassor utlandet sovjetryska statsbanken har sistnämnda nu anhållit estniska litauiska statsbankernas gulddepositioner hos svenska riksbanken uppgående ca. 14 respektive 6 miljoner kronor måtte hållas för Sovjets räkning. Framför ryska vederbörande, därest Ni anser att så lämpligen kan ske, Riksbanken i dag lämnat medgivande härtill efter hörande regeringen som härvid utgått från att Estland snarast och på tillfredsställande sätt reglerar expropriationsfrågan svenska oljekoncessionen samt att betryggande garantier övriga svenska investeringar Baltikum förbliva intakta kunna anses föreligga." Min kursivering.

Anm.2: Obs att det formella svenska erkännandet av de baltiska ländernas uppgående i Sovjetunionen genom noten den 6 november 1940 hölls hemligt. I praktiken hade dessutom Sverige redan under sommaren 1940 erkänt Sovjets överhöghet dels genom att överlämna Estlands och Litauens gulddepositioner den 15 juli, dels genom att medverka till att Sovjetunionen övertog de baltiska ländernas legationer i Stockholm. Det skedde den 16 augusti (Estland), 19 augusti (Lettland) och den 21 augusti (Litauen). De baltiska legationstjänstemännen överlämnade under protest legationernas  nycklar till svenska UD-tjänstemän som sedan lämnade dem vidare till representanter för den sovjetiska ambassaden i Stockholm.

Artikeln är nummer 1 av 2.  Den andra är:
Så vann ryssarna spelet om baltguldet

Se även följande artiklar:

Riksbanken och baltguldet1940

En hedersskuld betalas

”Inte ett öre för baltguldet!”

När Sverige svek Baltikum(1)

Haiku

I sekretären,

tung som av seklers ekar,

mognar haikuer.

Myten om Preussen och slutsegern

Fredrik II, "den store".

Över Hitlers skrivbord i bunkern i Berlin hängde ett porträtt av Fredrik den store, kung av Preussen 1740-1786. Man kan knappast tänka sig en mera central plats och det var naturligtvis ingen tillfällighet. Preusserkungen spelade en viktig roll i naziriket från början till slutet.

Redan den 21 mars 1933 knöt nazisterna an till den preussiska traditionen i en mästerligt regisserad ceremoni i Potsdam. Den åldrige presidenten Hindenburg, hjälten från Tannenberg, tog emot den nyutnämnde rikskanslern Adolf Hitler utanför Garnisonskyrkan, där Fredrik den store låg begravd vid sidan om sin far, ”soldatkungen” Fredrik Wilhelm I. Kyrkklockorna dånade. Armén, SA och SS paraderade. Hitler talade om nationell enhet. Patriotismen grep en hel nation.

Ceremonin var djupt symboliskt laddad. ”Gammal storhet” bands samman med ”ung kraft”. ”Utan denna appell till Fredrik-myten hade den katolske österrikaren Adolf Hitler knappast kunnat binda tyskarna till sig under tolv år”, skriver den tyske historikern Heinrich August Winkler.

Det var framför allt bilden av den krigiske erövraren Fredrik den store som nazisterna hyllade. I sitt första regeringsår hade denne helt överraskande låtit sina trupper marschera in i Schlesien som tillhörde Österrike. Efter drygt ett års krig avträdde Österrike området till Preussen.

Men freden blev kortvarig. I ytterligare två krig måste Fredrik försvara sin erövring. I det tredje mötte han en mäktig koalition bestående av Österrike, Ryssland, Frankrike, Bayern och Sverige. Kriget, som varade i sju år, kom att handla om Preussens överlevnad.

I slaget vid Kunersdorf 1759 led preussarna ett förödande nederlag med stora förluster mot en överlägsen och förenad rysk-österrikisk här. Fredrik måste retirera. Året därpå kunde ryska trupper tränga in i Berlin och plundra de kungliga slotten Charlottenburg och Niederschönhausen. Sedan Preussens ende bundsförvant Georg II av England dött samma år, upphörde dessutom det engelska ekonomiska stödet.

I januari 1762 är Preussen nära sammanbrott. Den 48-årige Fredrik är tyngd av sjukdom och sorger och ser ut som en gubbe. Då! Plötsligt kommer beskedet från Ryssland: kejsarinnan Elisabet, Fredriks fanatiska fiende, är död. Peter III blir rysk tsar och han visar sig vara en stor beundrare av Fredrik, sluter genast fred med honom, återlämnar det av ryssarna ockuperade Ostpreussen och sluter t o m förbund med Preussen! Detta var den stora ”omkastningen av allianserna” eller ”det brandenburgska miraklet” som räddade både Fredrik den store och Preussen.

I april 1945 var naziriket nära sammanbrott. Ryssarna var på väg in i Berlin och Västmakterna hade gått över Elbe. I sin bunker förlorade Hitler alltmer kontakten med verkligheten. Han skulle snart fylla 56 år men var redan en bruten man som darrande släpade sig fram i bunkerns korridorer.

När utsikterna om en militär vändning bleknade bort återstod bara hoppet om ett politiskt mirakel: att den omaka alliansen mellan Västmakterna och det kommunistiska Sovjetunionen skulle bryta samman. Det hade Hitler förutspått i flera år. Han inbillade sig till och med att Storbritannien och USA skulle kunna förena sig med Tyskland för att krossa Stalin - en omkastning av allianserna.

Långa stunder satt han i tyst begrundan framför Fredriks porträtt. ”När dåliga nyheter hotar att krossa mig får jag nytt mod genom att betrakta denna bild”, förklarade han för en av sina generaler.

Goebbels kom till Hitler i bunkern med ett exemplar av Thomas Carlyles biografi över Fredrik den store. De läste tillsammans kapitlen om Fredriks motgångar i sjuårskriget och om den plötsliga vändningen när kejsarinnan dog. Hitlers ögon lär ha fyllts med tårar.

Då! Den 13 april nåddes Goebbels av beskedet att den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt hade avlidit dagen innan. I extas kastade han sig på telefonen: ”Min Führer, jag gratulerar er!” skrek han. ”Detta är en vändpunkt!” Även Hitler greps av eufori. Han gick omkring i bunkern och visade telegrammet för sina medarbetare: ”Kriget är inte förlorat! Läs! Roosevelt är död!”

Men Roosevelts död påverkade inte kriget. Parallellen till Fredrik den stores ”mirakel” 1762 var bara ett sista bedrägligt återsken från den stora nazistiska myten om ett Tyskland som i Preussens efterföljd skulle vända nederlag i ”slutseger”. Redan samma dag kom meddelande om att Röda armén hade marscherat in i Wien. Och den tillfälliga euforin i bunkern förvandlades till sin motsats.

Den tyska propagandabilden av Fredrik den store som en föregångare till Hitler och nazismen fann inte bara stöd hos tyskarna själva. Även de allierade var av samma uppfattning. När naziriket var störtat måste de därför på något sätt också oskadliggöra bilden av Preussen. Den 25 februari 1947 förklarade de fyra segrarmakterna att staten Preussen ”i alla tider varit bärare av tysk militarism och reaktion” och att den därför från och med denna dag var upplöst. Segrarna försökte döda en myt med en lag.

Referenser: Heinz Ohff, Preußens Könige, uppl.11, München 2010; Heinrich August Winkler, Auf ewig in Hitlers Schatten? Anmerkungen zur deutschen Geschichte, München 2007; Frank-Lothar Kroll, Friedrich der Große, ur Deutsche Erinnerungsorte, bd III, München 2001; Ian Kershaw, Hitler 1936-1945, Nemesis, London 2000; Joachim Fest, Hitler. En biografi, sv. Stockholm 2008; Joachim Fest, Der Untergang, 5. Auflage, 2002.

Anm.: Porträttet ovan av Fredrik den store är målat av Anton Graff, som levde 1736-1813.  Han var mest verksam i Dresden. Det exemplar som hängde över Hitlers skrivbord var sannolikt en kopia i en oval ram av denna målning. Hitler skänkte porträttet till sin pilot Hans Bauer.

Se också:

Preusserslott i Berlin återuppstår

Preussens laddade återkomst 
Garnisonskyrkan - en tveeggad symbol

Preusserslott i Berlin återuppstår

Är Der alte Fritz på marsch igen? I år firar i alla fall tyskarna preusserkungen Fredrik den stores 300-åriga födelsedag. Det blir en stor utställning på Historisches Museum i Berlin. Finansministeriet ger ut ett minnesmynt och Deutsche Post ett frimärke med hans porträtt. I bokhandlarna flyter en flod av praktfulla bildverk och biografier.

Firandet är anmärkningsvärt. Efter andra världskriget ansågs under många år allt som hade med Preussen att göra som pestsmittat och reaktionärt. Preussen var lika med militarism och därmed en grogrund för nazismen; så var den enkla logiken. Att Preussen också stod för en enorm ekonomisk, social och kulturell utveckling glömdes gärna bort.

Men Preussen är på väg att återvinna sitt anseende. Ett påtagligt bevis för detta är beslutet att återuppföra det gamla preussiska stadsslottet i Berlin. Här bodde bl a just Fredrik den store på 1700-talet och från slottsbalkongen utropade kejsar Wilhelm II första världskriget 1914. I vår är det efter mer än 20 års debatt dags att börja bygga upp detta anrika slott igen. 

Så här kommer det återuppbyggda slottet att se ut. Slottsbron över Spree till vänster. Lustgarten rakt fram och Berliner Dom till höger.

Byggplatsen är politiskt laddad. Det ursprungliga slottet skadades visserligen av allierade bomber under andra världskriget, men den slutliga förstörelsen stod DDR-regimen för. Slottet sprängdes 1950 – och syftet var politiskt: att markera Sovjetkommunismens seger över Tyskland. 

Slottsplatsen döptes om till Marx-Engels-Platz och där höll kommunistregimen massmöten. Strax intill byggdes 1976 Palast der Republik. Det var ett modernistiskt skrytbygge där den östtyska Folkkammaren sammanträdde. År 1990 stängdes dock palatset sedan man upptäckt hälsofarlig asbest i konstruktionen. Och samma år föll DDR ihop som stat.

Debatten kom sedan att handla om att antingen bevara ett asbestsanerat Palast der Republik eller att återskapa det gamla preussiska barockslottet. Den tyske historikern Joachim Fest laddade debatten med ytterligare politiskt sprängstoff. Han skrev i en uppmärksammad artikel att slottet borde byggas upp igen som ett monument över Sovjetkommunismens sammanbrott.

Vänstern och DDR-nostalgikerna kämpade för palatset och beskyllde slottets tillskyndare för ”politisk revanschism”, vilket är det fulaste som den tyska vänstern kan föreställa sig. Men de demokratiska krafterna enades så småningom kring slottsplanerna. De modifierade Joachim Fests syfte med projektet. I dag heter det lite luddigt att man vill manifestera Tysklands enhet och demokrati. Vad det innebär kan var och en formulera efter tycke och smak. 

När nu de avgörande besluten om finansieringen har tagits, är det bara Die Linke, dvs efterföljarna till det östtyska kommunistpartiet, som fortfarande är emot bygget. Men de har inte längre något alternativ. Deras symbolladdade Palast der Republik har rivits.

Provdel av den nya slottsfasaden.

Det nya slottet kommer bara delvis att likna det gamla. Tre av fasaderna - de i väster, norr och söder - blir  kopior av barockslottet med nyhuggna kapitäl, örnar och vapensköldar i gräddgul saxisk sandsten. Fasaden mot öster blir däremot modernistiskt slät och enkel. 

Men även den gamla slottskupolen skall byggas upp igen. Från paradgatan Unter den Linden kommer det därför att se ut som om hela preusserslottet har återuppstått.

Slottets guldglänsande wilhelminska insida kommer emellertid inte att återskapas – åtminstone inte till en början. ”Idag är det av finansiella och politiska skäl ännu inte möjligt”, säger slottsbyggets stödförening i sin tidning. Men möjligheten finns för kommande generationer, tillägger man. Förhoppningen är tydlig att en gång kunna visa upp en kopia av kejsar Wilhelms II Vita sal, där han 1871 öppnade den första riksdagen efter det tyska riksgrundandet.

Ny exteriör utsmyckningsdetalj.

Än så länge är det tänkt att slottets insida skall användas av Humboldt-universitetet, som bl a skall presentera ”utomeuropeiska kulturer” i utställningslokalerna. Där skall också bli ett folkligt Forum, ett stort bibliotek, konstmuseum och teater. Planerarna strävar väldigt tydligt efter att med ”demokratiska” aktiviteter motverka intrycken från det monarkistiska utanverket.

Det blir skattebetalarna som står för större delen av byggnotan. I juli 2011 fattade Förbundsdagens budgetutskott beslut om finansieringen. Inte bara de borgerliga regeringspartierna stödde förslaget, utan även socialdemokrater och De Gröna.

Totalkostnaden beräknas till 590 miljoner euro, varav staten står för 478 miljoner och staden Berlin för 32 miljoner. Frivilliga insamlingar skall betala de preussiska fasaderna till en kostnad av 80 miljoner euro. Om de frivilliga bidragen kommer att räcka är oklart. Ännu har stödföreningen bara fått ihop drygt en fjärdedel av beloppet.

I maj i år är det tänkt att man skall sätta spaden i jorden och någon gång under år 2019 skall ”Humboldt-Forum im Berliner Schloss” öppnas för allmänheten. Om det är den tyska demokratin eller den preussiska historien som därmed kommer att vinna mest uppmärksamhet – ja, det återstår att se.

Referenser: Anna-Inés Hennet, Die Berliner Schlossplatzdebatte im Spiegel der Presse, Verlagshaus Braun, 2005; Berliner Extrablatt, Neueste und gründliche Informationen zum Bau des Humboldtforums in der äusseren Gestalt des Berliner Schlosses, (stödföreningens tidning), september 2011; Grünes Licht für Berliner Schloss, Tagesspiegel, 7.7.2011; Das Schloss wächst, Tagesspiegel, 20.12.2011; Bund und Land unterzeichnen Vertrag über Bau des Humboldtforums, Tagesspiegel 22.12.2011.

Anm.: Fredrik II, ”den store”, var kung i Preussen 1740-1786. Erövrade Schlesien från Österrike i Österrikiska tronföljdskriget 1740-1748. Utkämpade sjuårskriget mot Frankrike, Österrike, Ryssland, Sachsen och Sverige 1756-1763. Hade också kulturella intressen och omfattade upplysningsidéer. Har kallats ”filosof på tronen”.

Se även:
Preussens laddade återkomst 
Myten om Preussen och slutsegern
Garnisonskyrkan - en tveeggad symbol 

Haiku

Orörda papperslappar

och bortglömd spårsnö.

En vintersaga.

Per Albin och beredskapen

Vad menade egentligen statsminister Per Albin Hansson när han den 27 augusti 1939, bara några få dagar innan andra världskriget bröt ut, påstod att ”vår beredskap är god”? Om detta råder det delade meningar, som jag blev påmind om när jag för en tid sedan använde yttrandet i en artikel.

Per Albin har fått mycket kritik för sina ord eftersom den militära beredskapen efter många år av socialdemokratiska försummelser var allt annat än god.

Men det finns alltså mycket kunniga personer som anser att Per Albin menade något annat. Historikern Alf W. Johansson skriver i sin bok Per Albin och kriget, att det inte fanns något militärt hot mot Sverige och att det därför ”givetvis i första hand [var] folkförsörjningen han syftade på”.

Journalisten Anders Isaksson, som skrivit en stor biografi över Per Albin, anser att man skall se dennes yttrande ”i sammanhang med hans förlitan på neutraliteten, frånvaron av fiender och den säkra försörjningen med livsmedel”. Per Albin skall alltså egentligen inte särskilt ha syftat på den militära beredskapen.

Än tydligare uttrycker sig min fd journalistkollega Carl-Gunnar Åhlén i en kommentar till mig här på bloggen. Han arbetade sommaren 1959 i Sveriges Radios arkiv och hörde då Per Albins tal som fanns inspelat på lackskivor. Enligt Åhlén talade Per Albin bara om ”vår nationalhushållning, och inte alls om vårt försvar”. Att Per Albin skulle ha talat om försvaret är något som ”eftervärlden fixat till efter sitt huvud”, skriver Carl-Gunnar Åhlén.

Vad sade då statsministern? I Anders Isakssons bok finns ett fylligt utdrag som också stämmer överens med vad tidningarna skrev dagen efteråt. Regeringen hade just fattat beslut om inkallelse av flera årsklasser värnpliktiga till flottan och kustartilleriet, vilket tidningarna redogör för. Det centrala avsnittet i Per Albins tal lyder:

”Vi ha intet otalt med andra; vi känna icke någon vår fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses vara påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god.

Detta gäller också ifråga om våra möjligheter att upprätthålla folkförsörjningen under de svårigheter och påfrestningar, under vilka de även utanför stående komma att ställas i händelse av ett stormaktskrig. Någon anledning till panik inför ett sådant läge finnes absolut icke.”

Det förefaller mig tydligt att Per Albin i första hand talade om den militära beredskapen, ”vakthållning och skydd”, och att det är om denna som han uttalar orden ”vår beredskap är god”. Först därefter, i andra hand och i ett nytt stycke, handlade det om folkförsörjningen. Man bör särskilt observera det lilla ordet ”också”, som klart signalerar rangordningen.

Här talar en statsminister som är väl medveten om att människor är oroliga för att kriget skall bryta ut och för alla de militära och civila konsekvenser detta kan få för Sverige. Han försöker lugna Sveriges folk. Det är naturligt att han i det läget talar om den militära beredskapen – i synnerhet om denna i själva verket är dålig.

I diskussionen om vad Per Albin menade har det förekommit antydningar om att talet skulle ha manipulerats i efterhand. Statsministern höll nämligen två tal inför krigsutbrottet: ett den 27 augusti, som innehöll formuleringen ”vår beredskap är god”, och ett den 1 september, där den inte fanns med. Den version som Sveriges Radio långt senare sparade och som är känd genom många återutsändningar var emellertid hopklippt av delar från båda talen. I denna klippning skulle syftningen på den militära beredskapen ha uppstått, oavsiktligt eller avsiktligt.

Men denna förfalskningsteori är irrelevant eftersom det avgörande avsnittet av talet ordagrant fanns med i tidningarna så tidigt som den 28 augusti. Det kan därför inte vara resultatet av illvillig klippning.

Man bör också komma ihåg att formuleringen redan under krigsåren användes med udden riktad mot Per Albin och socialdemokratin utan att dessa någonsin protesterade. Det samtida vittnet, journalisten Arvid Fredborg, skriver i sin självbiografi, Destination Berlin: ”De flesta av oss inkallade var medvetna om att landet inom kort kunde råka i krig. De av oss som kom i beröring med stabsofficerare kunde inte ha några illusioner om de svagheter som kännetecknade den svenska försvarsmakten [– – –]. Statsminister Hanssons ord ´vår beredskap är god´ togs som ett dåligt skämt.”

Kanske har Per Albins sentida sympatisörer, Alf  W. Johansson och Anders Isaksson, försökt rädda dennes heder. Men behöver han en äreräddning? Var det inte hans skyldighet som statsminister att i augusti 1939 offentligt försäkra att ”Vår beredskap är god” –  i synnerhet den militära?

Referenser: Anders Isaksson, Per Albin, IV, Landsfadern, Avesta (ny uppl.) 2002; Arvid Fredborg, Destination Berlin, Malmö 1985; Alf W. Johansson, Per Albin och kriget, Falun (ny uppl.) 1995.

Judarna i Schindlers Kraków

Sommaren 1942 började massdeportationerna av judar från gettot i Podgórze. Under våldsamma kravaller i juni dödades 200 människor innan 7 000 kunde samlas ihop på torget för järnvägstransport till förintelselägret i Belzek. I oktober måste ytterligare 4 500 följa i deras spår.

Förintelsen hade nått Krakóws judar.

Några kilometer söderut började SS bygga ett koncentrationsläger: Plaszów. Arbetet utfördes av tvångskommenderade judar på ett område som egentligen bestod av två stora judiska begravningsplatser. Gatan mellan dem hette Abrahama. Den finns kvar än idag. Nästan övervuxen av buskage slingrar den sig över en ödslig hed. I mars 1943 var lägret klart.

Minnesmärket i Plaszów

Medan all uppmärksamhet riktades mot nazistiska festligheter i Krakóws centrum gick SS och ukrainska trupper in i gettot, mördade 2 000 människor, sände 800 till gaskamrarna i Auschwitz och tvingade resten iväg till det nya lägret. Kraków förklarades ”Judenrein”. Murarna kring det tömda gettot revs, men husen fick stå kvar. De finns i stor utsträckning än idag.

Lägerchef i Plaszów blev Amon Göth, en även för naziförhållanden sällsynt brutal figur. I Steven Spielbergs film Schindlers List, som handlar om judarna i Kraków, är Göth en alkoholiserad galning som skjuter prick på fångarna från sin balkong, en detalj som har verklighetsbakgrund. Hans villa finns ännu kvar. Den är svårt förfallen och sedan länge till salu.

Göths villa

 Bara hundra meter från Göths villa, där Abrahama slutar, finns också Gestapos ”Grå hus”, en skräckens och skammens boning. I dess källare torterades och dödades människor. Idag är det ett privathus som inte låtsas om sin historia.

Trots terrorn var Plaszów inte ett förintelseläger. Hit fördes inte bara judar utan också polska och ryska krigsfångar som fick arbeta i stenbrotten. Som mest fanns det ca 25 000 fångar i lägret, varav ca 10 000 var icke-judiska polacker.

En del av fångarna arbetade för den tyska krigsindustrin, t ex i Oskar Schindlers fabrik Emalia, som bl a tillverkade tändare för antitank- och luftvärnsgranater.

Oskar Schindler (1908-1974) var en motsägelsefull person med brokigt förflutet. Han växte upp i de tyskspråkiga delarna av Tjeckoslovakien och arbetade under 30-talet för den tyska underrättelsetjänsten i Polen.

Även som affärsman hade han nära förbindelser med tyska officerare och myndigheter. Till Kraków kom han som förvaltare av beslagtagna judiska företag. Dessutom var det troligen med hjälp av pengar från tyska agentkolleger som han kunde ta över Emaliafabriken. Det anser i alla fall hans biograf David Crow.

Schindlers fabrik Emalia

Fabrikens lönsamhet var därmed nära kopplad till Schindlers personliga intressen. De omkring 1 000 judar som 1943 arbetade för honom var helt enkelt billig arbetskraft. Och för judarna innebar arbetet i en krigsviktig fabrik som Emalia en temporär livförsäkring; de var helt enkelt inte de första som deporterades till förintelselägren.

Vad fick Schindler att tänka om? Sannolikt de brutala scenerna vid deportationerna. I gettot fanns t ex ett hem där barn upp till 14 år vistades medan föräldrarna arbetade i stenbrotten. En dag tömdes daghemmet utan att föräldrarna visste om det och barnen kördes iväg till gaskamrarna.

Efterhand som Röda armén 1944 närmade sig Kraków tömdes lägret i Plaszów och fångarna skickades till Auschwitz där de gasades direkt vid ankomsten. Andra transporterades till Mauthausen i Österrike eller till Stutthof utanför Danzig. Hotet mot judarna i Schindlers fabrik blev överhängande.

I denna situation lyckades Schindler med hjälp av mutor utverka tillåtelse att flytta vapentillverkningen i Emaliafabriken till de tjeckiska gränstrakterna, dvs till Schindlers hemtrakter. De 1 000 judarna fick följa med – och de överlevde. Det är namnen på dessa som utgör den berömda Schindlerska listan.

I november 1944 arresterades kommendanten i Plaszów, Amon Göth, av de tyska myndigheterna. Det skedde inte på grund av de brutala brott han begått mot fångarna. Han anklagades i stället för att ha lagt beslag på judisk egendom för egen räkning. Efter kriget greps han av de allierade och överlämnades till polsk domstol, som dömde honom till döden. Han hängdes i närheten av Plaszówlägret den 13 september 1946.

Av de 65 000 judarna som bodde i Kraków före kriget beräknas ca 5 000 ha överlevt, 1 000 av dem tack vare Oskar Schindler. I dagens Kraków bor ett par hundra judar, mycket få av dem i de gamla gettokvarteren.

Referenser: The Galicia Jewish Museum (dvs Schindlermuseet); Museum of National Remembrance (dvs Pod Orlem apoteket omgjort till museum), båda i Kraków. Guide to Oskar Schindler´s Kraków, utgiven av The Galicia Jewish Museum, årtal saknas. The Holocaust Sites of Europe, An Historical Guide, Martin Winstone, London 2010.
 
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Möten i Kraków
Drömmen om socialismen/Nova Huta
Tyskarna i Kraków

Tyskarna i Kraków

Den 6 september 1939 marscherade tyska trupper in i Kraków. De polska försvararna hade övergivit staden utan strid för att försöka organisera fortsatt motstånd längre österut. Det räddade staden från förstörelse och Kraków är följaktligen än idag en av de bäst bevarade förkrigsstäderna i Europa.

Men med tyskarna kom andra djupgående förändringar. Kraków blev huvudstad i det sk Generalguvernementet, fullt underordnat det tyska riket. Som generalguvernör tillsatte Hitler sin kumpan från kampåren Hans Frank. Denne flyttade in i Wawelborgen, de gamla polska kungarnas residens och en helig plats för polackerna.

Snart därefter började man riva Grunwaldmonumentet, som hyllade polackernas seger över Tyska orden i slaget vid Grunwald år 1410. Med hjälp av mutor lyckades dock polska motståndsmän rädda undan monumentets viktigaste detalj, svärdet.

En lång rad gator fick tyska namn. Centraltorget, Rynek Glówny, döptes om till Adolf Hitler Platz. Statyn över den polske nationaldiktaren Adam Mickiewicz (1798-1855) sprängdes. Tyska blev stadens förvaltningsspråk.

Redan i oktober 1939 infördes arbetsplikt för alla polska medborgare mellan 14 och 60 år. Snart rullade tågen med ”frivillig” arbetskraft till Tyskland. Enbart från Generalguvernementet skulle det så småningom bli över 2 miljoner människor som skickades till Tyskland. Många hamnade på lantgårdar eller i byggprojekt där de fick arbeta under slavliknande villkor.

De tyska ockupanternas avsikter gentemot den polska nationen var tydliga.

Sedan kom åtgärderna som skulle skilja ut judarna. En fjärdedel av Krakóws 260 000 invånare var judar och de flesta bodde sedan århundraden i stadsdelen Kazimierz. De hade viktiga positioner i förvaltning, i stora företag och i det intellektuella livet. Nästan alla var dessutom polska medborgare.

Allra först måste alla judiska affärer och företag tydligt utmärkas. Sedan skulle den judiska befolkningen flyttas ut från centrum. Avsikten var att frigöra lägenheter, hette det.

Till en början kunde judarna fritt välja ny bostadsort och ta alla sina ägodelar med sig. Men på hösten 1940 kom plötsligt en mycket tydlig order: alla som inte hade uttryckligt tillstånd att stanna skulle förflyttas vare sig de ville eller inte. Omkring 40 000 eskorterades av beväpnade vakter till järnvägsstationen och sändes iväg österut. Resten tvingades flytta över floden Weichsel till stadsdelen Podgórze.

Det finns svartvita filmbilder som visar huttrande människor som med djup oro i blicken drar sina rangliga kärror med möbler och husgeråd över bron. Man ser också barn i tioårsåldern som i långa rader bär på sina stolar från skolan.

I Podgórze bodde sedan tidigare ca 3 000 människor. De fick nu flytta för att ge plats åt judarna. Snart förvandlades stadsdelen till ett överbefolkat getto med 17 000 människor. De hade ca 2 kvm bostadsyta per person.

När det blev vår 1941 började tyskar och polacker att bygga en tre meter hög mur kring gettot. Den utformades som en sammanhängande rad av väldiga, judiska gravstenar – det var ett rått hån. Efter några månader var muren klar och den som sedan utan tillstånd försökte lämna gettot straffades med döden.

Av den ursprungliga befolkningen i Podgórze stannade en person, apotekaren Tadeusz Pankiewicz (1908-1993). Han var polack, romersk katolik och innehade apoteket, Apteka Pod Orlem (Under Örnen), vid stora torget. Det hade varit i familjens ägo sedan 1910. Eftersom Pankiewicz var arier erbjöd tyskarna honom att flytta till en annan stadsdel och starta ett nytt apotek där, men han tackade nej, han hade helt enkelt ingen lust att flytta.

Pod Orlem blev därmed det enda apoteket i det överbefolkade judiska gettot och Tadeusz Pankiewicz en viktig person för de inspärrade. Han erbjöd inte bara mediciner, ofta utan kostnad, han förmedlade också kontakter med yttervärlden eftersom han kunde röra sig fritt in och ut ur gettot. Apoteket blev en samlingspunkt för intellektuella och motståndsmän och vid flera tillfällen gömställe för eftersökta.

Pankiewicz blev kvar i sitt apotek genom hela kriget. Men för hans judiska vänner och kunder hade lidandet knappt mer än börjat när beslutet om Förintelsen fattades i Tyskland någon gång under hösten 1941.

Fortsättning följer i nästa artikel.

Referenser: The Galicia Jewish Museum (dvs Schindlermuseet); Museum of National Remembrance (dvs Pod Orlem-apoteket omgjort till museum), båda i Kraków. Guide to Oskar Schindler´s Kraków, utgiven av The Galicia jewish Museum, årtal saknas.

Bilder: Egna bilder från resa i september 2011. Grunwaldmonumentet är som synes åter på plats.
 
Anm.: Tadeusz Pankiewicz hade kvar sitt apotek till 1951, då polska staten tog över. Han stannade dock som anställd apotekare i ytterligare två år. 1967 stängdes apoteket och blev bar för att 1983 till slut öppnas igen som museum. Pankiewicz dog 1993 och är begravd i Kraków.

Artikeln är nummer 3 i en serie med teman från Kraków. De andra är:
Möten i Kraków
Drömmen om socialismen/Nova Huta 
Judarna i Schindlers Kraków

Haiku

Inne i tjockan
tystnar fartygsdieslarna.
Flackande sökljus.

Ouppsprättat från 1969

I Stadsmissionens second hand-butik hittade jag ett häfte med dikter av Axel Liffner (1919–1994). Är det någon som minns honom? Han var mest känd som en av skribenterna i Aftonbladets Innerspalten. Men han var faktiskt också en av fyrtiotalisterna vid sidan om storheter som Erik Lindegren, Karl Vennberg och Werner Aspenström.

Diktsamlingen, som jag genast inhandlade, gavs ut 1969 och bar titeln Vardagsbilder. Den hade stått länge i någon bokhylla innan den till slut hamnade hos Stadsmissionen. När jag fick den i min hand var den ännu ouppsprättad.

Redan att öppna en bok som ingen läst är förknippat med en säregen känsla av hemlighetsfullhet och upptäckt. I det här fallet blev det dessutom en påminnelse om längesedan förflutna dagar och stämningar. Jag läste dikten Demonstrationsdeltagare:

Tystnader uppstår alltid, fläckvis

- i ett rättvisekrävande demonstrationståg.

Små grupper av ensamma människor, som vill

vara med för sakens skull,

men som inga känner – och som känner sig

desorienterade och en smula generade;

som inte hör till de etablerade i ledet –

och inte till trottoarligan.

Sådana som gillar syftet, men ogillar

en del slagord, som ekar i öronen.

Man känner igen dem, som man känner igen sig själv.

- Är dessas medverkan meningsfull? Eller

bara en kuriös och statistisk insats?

Demonstrationerna 1968/1969 var verkligen inga tysta och stillsamma tillställningar. Slagorden skallade; aggressiviteten, den avsiktliga provokationen, var tydlig. Ibland övergick den till våld, mot polis eller mot ”trottoarligan”, dvs  mot åskådarna som ofta tog tydligt avstånd från vad de såg och hörde.

Men demonstranterna var ingalunda en homogen skara. Även i den ”rättvisekrävande” massan fanns ”tystnader”, människor som inte riktigt passade in, som kände sig obekväma med sällskapet och de aggressiva stämningarna. De var ändå med, ”för sakens skull”, som Liffner säger.

Man kan undra vilka de var och varför de alls demonstrerade om de nu kände sig så illa till mods.

De kan knappast viftas undan som fega medlöpare. Sådana betedde sig, då som nu, helt annorlunda. Ofta är det just de oreflekterade medlöparna som gapar mest. Nej, detta var snarare människor som hemma på studerkammaren skaffat sig en hygglig kunskap om de politiska frågorna och sedan tagit ställning, ofta med förbehåll och framförallt i teorin. De förstod emellertid inte vad ställningstagandet betydde i praktiken. Först i den skränande massan insåg de att något krävdes av dem som de inte kunde leverera: att överge förnuftet och förneka sitt tvivel.

Ty just detta, att förneka sitt tvivel, var en förmåga som 60-talsvänstern utvecklade till en kollektiv, tvingande och medveten enögdhet, som hade mycket med fanatism att göra. Även Tomas Tranströmer skrev vid samma tid (i Mörkerseende från 1970) om detta kusliga fenomen, om människorna ”som vill gå mitt i forsen medströms” och som ”kastar sig rakt fram utan att skälva/i en rasande hunger efter enkelhet”.

Liffners tysta demonstranter var tvärtom, de generades av enkelheten och kunde inte dölja det. Därmed stämplades de som opålitliga av de ”etablerade i ledet”. Även Liffner ifrågasätter om deras medverkan i den stora socialistiska rörelsen kanske bara är ”kuriös och statistisk”. Ändå medger han helt överraskande att han känner igen dem ”som man känner igen sig själv”. Liffner identifierade sig med just dem!

Detta är diktens kärna och storhet: insikten om det egna ofrånkomliga främlingskapet mitt i den upphetsade, ”rättvisekrävande” massan. Jag tror att många känner igen detta främlingskap även inför dagens förenklade och våldsamma vardagsbilder som i en ändlös malström passerar på tv.

Anm.1: Aftonbladets Innerspalten spelade en central roll i den socialdemokratiska kulturdebatten. Här skrev förutom Axel Liffner även t ex Karl Vennberg och Agneta Pleijel. 
Anm.2: Omslaget till Liffners diktsamling är gjort av Arne Jones, en av tidens mest betydande konstnärer.