Auktoritetens förfall/Stefan Zweig (3)

Stefan Zweig tillhörde den generation som fick uppleva utbrottet av två världskrig. 1914 befann han sig i ett jublande Wien, 1939 i ett sommarstilla Bath i England. Engelsmännen, liksom andra folk, mötte utbrottet av andra världskriget med dämpad oro och utan åthävor. Hur kom sig denna skillnad mellan den folkliga entusiasmen 1914 och återhållsamheten 1939? I sin självbiografi ”Die Welt von Gestern”, resonerar Zweig kring frågan.

Egentligen borde väl andra världskriget ha utlöst större känslostormar än det första. Andra världskriget var ändå ett krig om idéer, medan det första på sin höjd handlade om gränser och kolonier.
Men svaret är enkelt, anser Zweig. ”Världen 1939 förfogade inte längre över så mycket barnslig godtrohet som 1914. På den tiden trodde människorna fortfarande på sina auktoriteter. Ingen i Österrike hade vågat tänka tanken att den allvetande landsfadern kejsar Franz Joseph i sitt åttiofjärde levnadsår skulle ha manat sitt folk till kamp utan yttersta nödtvång.”

Det fanns en överväldigande respekt för all överhet, även för ministrar och diplomater. Människor trodde att deras politiska ledare var kloka, kunniga och ärliga. Om det nu ändå hade blivit krig, måste det därför ha skett emot de egna statsmännens vilja. Det egna landet kunde inte ha någon skuld. Därför måste förbrytarna och krigshetsarna finnas i andra länder. Hatet mot dessa utländska krigshetsare blåste under entusiasmen. Själv grep man bara till vapen som nödvärn. Det var ett stort självbedrägeri.

1939 var emellertid ”denna nästan religiösa tro på den egna regeringens ärlighet eller åtminstone på dess kompetens försvunnen”. Människorna föraktade diplomatin sedan man sett hur möjligheten till varaktig fred hade förråtts i Versailles. Folken mindes hur skamlöst man bedragits på löften om avrustning. Enligt Stefan Zweig hade egentligen 1939 ingen längre någon respekt för statsmännen. I England t ex hade allt förtroende för premiärminister Chamberlain förflyktigats, sedan överenskommelsen med Hitler i München 1938 om ”peace in our time” visat sig vara värdelös och sveket mot Tjeckoslovakien avslöjats. Zweig menar till och med att massorna i Tyskland och Italien såg på Hitler och Mussolini med ångest och att de undrade vart dessa, deras egna herrar, tänkte driva sina länder.

Men soldaterna grep ändå efter sina gevär. Det handlade ju trots allt om Fäderneslandet, skriver Zweig. ”Man lydde men man jublade inte. Man gick till fronten men man drömde inte längre om att bli hjälte.”

Naturligtvis upprepar sig inte historien. Alla historiska paralleller är tvivelaktiga. Visst är det så. Ändå kan man inte värja sig helt mot associationer till sin egen tid. Kanske är det emellertid inte historien vi känner igen utan människorna.

Se också:
Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)
Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig