Demokrati kontra Sanning/påven (2)

Katolska kyrkan är ingen demokratisk organisation. Den kommer av allt att döma inte heller att genomgå någon större demokratisering under påven Benedictus XVI. Det är en rimlig slutsats av vad som framgick vid seminariet om påven på Sigtunastiftelsen i början av mars.

Varför kan kyrkan inte vara demokratisk? Jesuiten Philip Geister, direktor vid Newmaninstitutet, svarade att ”det kyrkliga ämbetet måste hålla fast vid vad kyrkan alltid trott”. Som intresserad utanförstående konstaterar man att detta alltså bara kan ske uppifrån, via det kyrkliga ämbetets hierarki. Varför Gud inte kan tala nedifrån, via majoriteten av sina troende kyrkomedlemmar framgick inte.

I själva verket har påven en stark misstro mot folkligt inflytande genom majoritetsbeslut. Det är lätt att hitta uttalanden av honom som illustrerar denna hållning. I boken ”Kallad till gemenskap” (Catholica, 1997), skriver han, då som kardinal Joseph Ratzinger, t ex: ”En kyrka som vilar på majoritetsbeslut blir blott och bart en människokyrka. Den sänks till en nivå där allt kan göras och allt är begripligt och blir så en produkt av mänskliga åsikter och handlingar. Åsikterna ersätter tron.”
Perspektivet i detta yttrande är av särskilt intresse. Majoritetsbeslut ”sänker” kyrkan till en människonivå. Och motsättningen mellan gudomligt och mänskligt, som lutheraner egentligen känner väl igen, blir än tydligare, när han i samma artikel fortsätter: ”Vi behöver inte en mänskligare utan en mer gudomlig kyrka, ty bara då blir den också i verklig mening mänsklig."

Demokratin som mänskligt påfund har alltså brister som kyrkan på något sätt kan och bör motverka. Men bristerna kan paradoxalt nog inte avhjälpas genom mer formell demokrati. Han skriver fortsättningsvis: ”Friheten som vi med rätta förväntar oss i och av kyrkan kan inte förverkligas genom att vi inför majoritetsprincipen.”
Det är tuffa bud för alla de katoliker som under många år känt sig orättfärdigt toppstyrda och ett memento för alla som utifrån betraktar katolska kyrkan och dess verksamheter i demokratiska samhällen.

Kritiken mot demokratin i kyrkan kan nämligen också föras över till samhället i övrigt. Professor Gösta Hallonsten sade vid seminariet i Sigtuna, att den demokratiska friheten, enligt Joseph Ratzinger, ”riskerar att bli en formell frihet, ett tomt begrepp som fylls med innehåll av skiftande majoriteter”. Uppmärksamheten måste därför riktas mot detta innehåll. Härför har kyrkan en politisk ambition. Den vill, om jag har förstått professor Hallonsten rätt, utnyttja religionsfriheten för att söka Sanningen, den enda och universella, dvs ett innehåll i demokratin, som inte gärna skulle kunna skifta med majoriteterna. Det är ett mycket högt anspråk som inte utan vidare förenas med demokratins föreställningar om tolerans och mångfald. Påven har ju själv deklarerat relativismen i västvärlden som något av kyrkans huvudmotståndare (se artikeln ”Kan något gott komma från Rom?”)

Vi har alltså att göra med en icke-demokratisk kyrka, som anser sig sitta inne med en sanning som är giltig för alla, även för oss som står utanför kyrkan. Denna kyrka vill påverka och förändra det demokratiska samhället. Även om det förstås är en legitim avsikt för en kyrka, skall man inte förvänta sig att den kommer att mötas med någon större förståelse i sekulära kretsar. När katolska kyrkan t ex inom EU ivrigt verkar för den s k subsidiaritetsprincipen (alla beslut bör fattas så nära människorna som möjligt), framstår det närmast som lite komiskt att principen inte alls tillämpas inom kyrkan själv.

Efter denna kritik är det förstås ännu mer förvånande att jag fått en övervägande positiv bild av Benedictus XVI. Men det kommer fler artiklar.

Nästa artikel i serien: De obesvarade frågorna/påven (3)