Front mot gudsförnekare/påven (4)

Benedictus XVI har ritat upp frontlinjen i världen på ett sätt som kan få intressanta konsekvenser. Tidigare kom utmaningen mot kyrkan från kommunismen, nu kommer den från ett allt mer militant sekulärt samhället, heter det. Därmed kommer den huvudsakliga motsättningen i Vatikanens värld inte att gå mellan civilisationer (i Huntingtons anda) eller mellan demokrater och icke-demokrater utan mellan sekulära och religiösa, alltså mellan aktiva gudsförnekare och troende.

Betyder det att alla troende, även t ex islamisterna, kan sägas ha gemensamma intressen mot den gudsförnekande västvärlden? Hur kommer Benedictus XVI i så fall att förhålla sig just till islamismen? Det blir en central fråga framöver. Vid seminariet i Sigtuna i början av mars var det ingen av experterna som vågade gissa vad svaret kan bli.

Men med tanke på att Joseph Ratzinger innan han blev påve ansåg, att den västliga demokratin håller på att bli en tom formalitet och att relativismens diktatur hotar, är frågan om inställningen till islamisterna högst relevant. Bendedictus XVI kan rent av dela deras kritik av västvärldens gudlöshet och dekadens.

I debatten om huruvida EU-konstitutionen skulle innehålla en hänvisning till Europas kristna rötter fick Ratzinger frågan om Europa avstod från detta för att inte såra muslimerna. Han svarade, att det resonemanget inte var trovärdigt. Tvärtom hade muslimerna, enligt honom, förväntat sig att Europa skulle bekräfta sitt religiösa fadersarv.

Avsaknaden av en hänvisning till religiös tro i författningen tenderar därför att stärka den islamistiska uppfattningen av Europa som ett dekadent samhälle, ansåg han och tillade: ”Det som sårar islam är bristen på hänvisningar till Gud, förnuftets arrogans som driver på fundamentalismen.” Det lät som en klar signal om gemensamma intressen.

På utrikespolitikens område kan påven mer eller mindre tvingas in på nya vägar. Kardinalen Joseph Ratzinger var t ex negativt inställd till Turkiets medlemskap i EU. Han hänvisade till att Europas moraliska vitalitet (eng: agility) inte längre var tillräcklig för att smälta stora skaror av människor med en betydligt starkare religiös tro.

Men påven Benedictus XVI har sänt ut signaler som tycks peka mot en omvärdering av Turkiets roll i EU. Han väntas t ex senare i år besöka Turkiet. Om det är fråga om en ny inställning, kan omsvängningen tänkas bero på, att Ratzinger som påve har ett ansvar för de kristna i det muslimska Turkiet och vill stödja dem. Benedictus XVI har gjort flera uttalanden till stöd för trängda kristna i muslimska länder och krävt att de skall ha samma rättigheter som muslimer i kristna länder.

Så länge det handlar om Benedictus XVI:s front mot sekularismen kan han räkna med stöd av den ortodoxa kyrkan, som rent av talat om en möjlig allians mellan ortodoxa och katoliker mot ”den militanta sekularismen”. Detta enligt arkemandriten Andreas Larikkas anförande i Sigtuna.

Däremot ser ortodoxerna protestanterna som en osannolik partner i en allians mot sekularismen. Här spelar frågan om kvinnliga präster och välsignelse av samkönade förhållanden en tydligt negativ roll. Och frågan är väl var fronten mot sekularismen egentligen går i ett land som Sverige. Rakt igenom Svenska kyrkan kanske?

(Islamism = grupper eller individer som ser religionen också som en politisk ideologi eller politisk ordning. Prof. Jan Hjärpes definition)

Till den sista artikeln i serien: Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)