Kan något gott komma från Rom?

Påven tillhör inte den krets av superstars som svenskar brukar göra vågen för. Mediemässigt ligger han snarare rätt risigt till. När Joseph Ratzinger, den s k pansarkardinalen från det svarta Bayern, valdes till påve i april förra året, var reaktionerna i Sverige tydligt negativa. Det var inte bara det politiska etablissemanget och journalisterna som rynkade på näsan. Även en svensk biskop, Martin Lind, tyckte offentligt att det var den värsta tänkbara påven.

Nu har jag varit på ett intensivt seminarium om denne missaktade påve och vad man kan förvänta sig av honom. Det ägde rum på Sigtunastiftelsen. En rad kvalificerade föreläsare, mest katoliker, lyckades tala om Benedictus XVI i två dagar, utan att beröra frågor som:

• preventivmedel i en värld av aids,
• celibat i en tid av inomkyrkliga sexualproblem,
• skilsmässor i en tid av relationskatastrofer,
• de homosexuella i en värld av våld och utanförskap eller
• kvinnorna i en kyrklig värld av extremt mansvälde.

Det var skakande.

Ändå måste jag erkänna att mitt intryck av Benedictus XVI är övervägande positivt. Det tarvar utan tvivel en förklaring.

Först något om mannen Joseph Ratzinger. Han föddes 1927 i en katolsk familj i Bayern och han kallar sin barndom lycklig. Under naziåren var han med i Hitlerjugend men det lär inte råda någon tvekan om familjens sunda distans till de bruna härskarna.
I trettioårsåldern blir han teologiprofessor i Regensburg, den yngste i Tyskland vid den tiden. Han gör snabb karriär på en rad akademiska poster och hamnar i Rom. Han är rådgivare under det liberaliserande andra Vatikankonciliet på 1960-talet. Det blir 25 år i kurian, den påvliga regeringen. Under Johannes Paulus II är han prefekt för den mäktiga troskongregationen, som har till uppgift att vaka över den rätta tron. I detta kyrkliga maktcentrum med rötter i inkvisitionen skaffar han sig ett solitt rykte som ärkekonservativ.

Strax innan han valdes till påve kom han med en mycket skarp varning för relativismen, föreställningen att alla idéer och livshållningar egentligen är lika bra. Joseph Ratzinger såg denna relativism som det dominerande draget i vår kultur. Han sade: ”Vi rör oss mot en relativismens diktatur som inte erkänner någonting som säkert och som har sitt högsta mål i det egna egot och begäret”.

Som motsats ställer han upp ”trons anstötliga sanning”. Han talar ofta om Sanningen, som fullständigt uppenbaras enbart i kristendomen. Det är en minst sagt hög svansföring. Långt innan han blev påve gjorde han uttalanden som fick somliga att tro, att hans sanningskrav gjorde honom till teokrat (dvs att han ville ha en gudsstat): ”Att dra sig tillbaka till privatlivet, att inlemma alla tänkbara värdesystem i ett panteon är emot trons anspråk på sanning, som i sig är ett offentligt krav” (cit. från Kepel, ”Gud tar hämnd”).
Han tillade emellertid: ”När kyrkan själv blir stat, går friheten förlorad. Men det är också sant att friheten går förlorad när kyrkan undanröjs som en offentlig enhet med ett offentligt inflytande” (också cit. från Kepel).

Offentligt inflytande för katolska kyrkan alltså. För att bevara friheten! Hur står det då till med demokratisynen? Mer om detta i nästa artikel om några dagar.

(Det här är den första artikeln i en serie om fem angående den nye påven i Rom och vad man kan vänta sig av honom. Alla artiklarna finns i arkivet för mars.)

Nästa artikel i serien: Demokrati kontra sanning/påven (2)