Så har vi hamnat i den delikata situationen att Justitiekanslern (JK) har friat ett förfarande som statsministern kraftfullt fördömt och utrikesministern känt sig tvungen att ljuga offentligt om. En lögn som dessutom ledde till att hon fick avgå som utrikesminister.
De politiskt ansvariga, som JK inte har någon domvärjo över, har uppenbarligen varit medvetna om att det är fel av UD att lägga sig i vad en tidning publicerar.
Så här sade statsministern: ”UD skall hålla sig borta från det här med tryckfriheten. Detta var ett mycket olämpligt agerande.” Han trodde då att han slog neråt mot en tjänsteman på UD, men som det visade sig hade denne tjänsteman fullt stöd av utrikesministern. De hade samrått om saken.
Men stödet från ministern var förstås hemligt eftersom båda förstod att åtgärderna kunde anses stå i strid med tryckfriheten. Det var så hemligt att inte ens medarbetare på UD som direkt sysslade med Muhammed-krisen rådfrågades eller ens informerades. Det dåliga samvetet lyser lång väg.
Och hur skriver egentligen JK? Läs följande citat från JK:s egen bedömning långsamt och eftertänksamt: ”Det får självfallet aldrig röra sig om sådana påtryckningar som i realiteten får anses innebära att publicering hindras eller näst intill.”
Det räcker alltså med att publicering ”näst intill” hindras för att förfarandet skall vara felaktigt.
När en liten obskyr nättidning får besök av Säpo och en hög tjänsteman på UD, som ”informerar” om det farliga i något som tidningen tänker publicera, kan man knappast förvånas om detta uppfattas som en påtryckning som åtminstone ”näst intill” hindrar publicering.
Skall vi gissa att JK är tacksam för att lagen inte tillåter honom att bedöma lämpligheten i utrikesministerns agerande?
(Flera artiklar om Muhammed-krisen finns i arkivet för februari)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar