”Nazismens positiva grundvision”/Haffner

Sebastian Haffner var sju år när första världskriget bröt ut. Han fick därmed ett helt annat intryck av kriget än den 26 år äldre Stefan Zweig (se tre tidigare artiklar). Ett barns perspektiv på kriget.

Krigsutbrottet tvang Sebastian och hans familj att bryta upp i förtid från den paradisiska sommartillvaron på ett gods i Hinterpommern. På några dagar lärde sig sjuåringen flera nya och magiskt laddade ord som ”ultimatum”, ”mobilisering” och ”allians”. Men mest skakande var beskedet att hans älsklingshästar Hans och Wachtel måste iväg från godset eftersom de hörde till ”kavallerireserven”.
Tågresan hem tog inte sju timmar, som den brukade, utan tolv. Överallt massor med människor. Stämningen var ”upphetsad, äventyrlig och festlig”, skriver Sebastian Haffner (1907-1999), journalist och samhällsdebattör, i sin självbiografiska bok ”En tysk mans historia”. Tåget måste göra ideliga uppehåll på stationer. De mötte andra tåg med jublande soldater och flygande fanor.
Familjen kom hem till Berlin vid midnatt och Sebastian fick sova i pappas tobaksdoftande arbetsrum. ”Ett krig medförde också en hel del roligt”, kände pojken.

Han lärde sig snabbt att kriget berodde på ”Frankrikes revanschlystnad, Englands avundsjuka och Rysslands barbari”. Han började läsa tidningar, följa med på Europas karta. Han lärde sig arméernas organisation. Han lärde sig namn på vapen och härförare. Inom kort var han fullfjädrad ”chauvinist och hemmakrigare”, som Haffner själv uttrycker det.
Varför blev han chauvinist? Skulden låg – i luften, i stämningen, i de aldrig tidigare upplevda känslorna av enighet. ”Jag upplevde för första gången… mitt folks sällsamma begåvning för masspsykos.”

Kriget var overkligt och långt borta. Inga flygangrepp, inga bomber. ”Faktum är, att jag på den tiden var krigsentusiast på samma sätt som man var fotbollsentusiast.” Det handlade om ett stort, spännande spel. ”Jag hatade inte engelsmännen eller fransmännen mer än en Portsmouth-anhängare hatar folket från Wolverhampton.”
Dramaturgin i detta speldrama serverades dagligen genom ”Heeresberichte”, alltså tillrättalagda, officiella bulletiner som hängdes upp runt om i Berlin. Framför dessa skockades de nyhetstörstande, både vuxna och barn.

Haffner berättar detaljrikt om sin egen barnsliga upplevelse av kriget, för att denna upplevelse präglade en hel generation av barn och ungdomar. Massans själ och barnets själ är likartade i sina reaktioner, anser han. ”Äkta idéer måste reduceras till ett barns fattningsförmåga för att bli historiska krafter som griper massorna.” De barnsliga vanföreställningarna kan tjugo år senare dyka upp som en världsåskådning i storpolitiken.

Kriget som ett engagerande spel mellan nationer, ett spel som erbjuder djupare underhållning och mera lustfyllda känslor än vad freden förmår, det var mellan 1914 och 1918 den dagliga födan för tio årgångar av tyska skolbarn. Denna barnsliga erfarenhet blev, enligt Haffner, ”nazismens positiva grundvision”. Nazismens kärngeneration utgjordes just av dem som föddes mellan 1900 och 1910, av barnen som upplevde första världskriget som ett stort spel.