En incident i ett ryskt kloster/Pskov (1)

För några dagar sedan stod jag längst bak i Snietagorskijklostrets rökelsedoftande och trånga kyrksal medan kvällsgudstjänsten pågick. Klostret ligger i Pskov, cirka 300 km söder om S:t Petersburg.
Den ortodoxa växelsången mellan prästen och de fåtaliga nunnorna ljöd enkelt och underskönt. Ikonostasen blänkte i halvdunklet. Stillheten var tidlös.


Men samtiden fanns där, hotfullt närvarande.

Jag ingick i en liten grupp svenskar med intresse för ikoner och ortodoxi. Med oss hade vi en ung man från S:t Petersburg som var vår tolk. Han hade på ett tidigt stadium talat om för oss att han inte var troende. Han var inte ens döpt. Men han hade stor respekt för troende människor – hans hustru t.ex. var djupt religiös. ”Och min dotter, nio månader gammal, kommer att bli det också”, sade han som en självklarhet och inte utan stolthet.

Han stod där stillsamt tillsammans med oss och ett tiotal ryssar. Men han deltog inte i gudstjänsten med de vanliga åtbörderna. Han bugade sig inte med den övriga församlingen och han gjorde inte korstecken. I hans ena örsnibb glimmade en ring.

Plötsligt trängde sig en ung ryss med mycket kortsnaggad frisyr fram till vår tolk. Med upprörda väsningar och hotfulla gester försökte han tvinga tolken att göra som de andra ryssarna, att buga, att korsa sig. Tolken rörde inte en min, vilket upprörde den kortsnaggade än mer. De hotfulla gesterna var nära att övergå i handgripligheter.

Vi retirerade ut från gudstjänsten och tolken följde med oss. Han var inte särskilt skakad eller överraskad. ”Men ingen skall tvinga mig att delta”, sade han. ”Jag tar det här med religion på allvar.”

Han förklarade att kyrkfolket i storstäder som Moskva eller S:t Petersburg inte bryr sig så mycket om hur andra är klädda i kyrkan. Men i landsorten är det annorlunda. Där frodas intoleransen och den sociala kontrollen.

Och det handlar om mer än så. Samtal med Rysslandskännare gav vid handen, att den ortodoxa kyrkan är på frammarsch i landet. Unga människor söker sig till kyrkan. Men det är ofta unga människor med sviktande självkänsla till följd av arbetslöshet, dålig utbildning eller annan social utsatthet.
De söker sig till kyrkan för att de längtar efter ”det gamla Ryssland”, och då menar de det förrevolutionära ”starka” Ryssland. Nationalism och religiös aktivism erbjuder en ny identitet. Och det är en hård och kompromisslös identitet, som ger sig på andra och ställer krav på likformighet.

Det leder till att hela den ryska ortodoxa kyrkan är på väg att bli mer och mer konservativ och självtillräcklig. De äldre kyrkoledarna och församlingsmedlemmarna, som nu efterhand dör bort, är i regel mer liberala, vidsynta och toleranta än de unga som ansluter sig. Därför är ”den ryska ortodoxa kyrkan i full fart på väg bakåt”, sade en bedömare. Men en annan menade att ”den ortodoxa kyrkan bara försöker bevara fädernas tro”.

Klart är: inte ens i den tidlösa gudstjänsten undflyr man i dagens Ryssland samtidens hot.