Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)

Socialdemokraternas partiordförande Friedrich Ebert blev rikskansler den 9 november 1918, när den siste kejserlige kanslern överlämnade ämbetet till honom och lämnade den politiska scenen. Tysklands nederlag i första världskriget var ett faktum och förhandlingar om vapenstillestånd pågick.

Landet kokade av revolutionära stämningar. Ett matrosuppror i Kiel hade spritt sig till stora delar av landet. Kejsar Wilhelm II flydde till Holland sedan hans generaler förklarat att armén inte längre stod bakom honom. Socialdemokraten Philipp Scheidemann utropade den tyska republiken från ett fönster i riksdagshuset i Berlin medan kommunisten Karl Liebknecht samma dag utropade den socialistiska republiken från det ockuperade slottet.

Dagen därpå röstade arbetarna i fabrikerna fram så kallade arbetarråd och soldaterna i kasernerna bildade soldatråd. Parollen var ”all makt till råden!”. Soldater slet av gradbeteckningarna från officerarnas uniformer och vägrade lyda order. En revolutionär rådsrepublik tycktes vara på väg att ta form. Och många fruktade att mönstret hämtades från det bolsjevikiska Ryssland.

Revolutionärerna handlade som om Ebert och hans regering inte fanns. Regeringens makt hotades helt enkelt av en parallell, revolutionär maktstruktur. I det läget tvangs Ebert ta initiativet. Han lyckades återförena SPD med de oavhängiga, USPD, och skapade på så sätt en majoritet för partiet i den nya, revolutionära regeringen, folkkommissariernas råd. Spartakisterna (senare kommunisterna) och deras allierade hamnade i minoritet. Själv var Ebert nu både folkkommissarie och rikskansler. Han hade skaffat sig dubbel legitimitet.

Eberts taktik, att ta ledningen för revoltörerna när han inte genast kunde besegra dem, kändes igen från ammunitionsstrejken i januari (se tidigare artikel).

Men från folkkommissariernas råd utgick oroande proklamationer om en ”socialistisk republik” och om världsrevolution. Och man ville bryta militärens makt för alltid.
Militärledningen reagerade och krävde av Ebert att råden skulle krossas. Friedrich Ebert ville aldrig ha någon revolution, han sade att han hatade den. Han strävade istället efter att skapa en parlamentarisk demokrati. Och framförallt ville han återställa ordningen i Tyskland.

Därför gick han i förbund med militärledningen. När upproriska matroser i Volksmarinedivisionen besatte Eberts rikskansli, begärde han militär assistans av pålitliga förband. Det var början till ett kortvarigt men blodig inbördeskrig, en kontrarevolution som under Eberts beryktade vän Gustav Noskes ledning återställde ordningen. Detta skedde i samarbete med nationalistiska frikårer som så småningom skulle ställa upp bakom Hitler.

Det som hände i Tyskland i november 1918 och månaderna därefter är en av de stora tragedierna i tysk historia. Och traumat har inte blivit mindre av att det finns två radikalt olika sätt att se på saken.

Socialdemokrater och borgerliga har sagt att det var en kommunistisk revolt (ej revolution!) som slogs ner och att Tyskland därmed räddades från ett bolsjevikiskt maktövertagande av samma slag som i Ryssland. Friedrich Ebert framstår som räddaren i nöden.
Kommunisterna har hävdat att det handlade om en socialistisk revolution som slogs ner av den tyska militären och av frikårerna i samarbete med den socialdemokratiska partiledningen. Friedrich Ebert var därvid militärens villiga hantlangare, en kontrarevolutionär.

En intressant tredje ståndpunkt har intagits av den ansedde historikern och journalisten Sebastian Haffner i boken ”Den tyska revolutionen 1918-1919” (Berlin 1969; Sv. 2005, Nya Doxa). Haffner menar, att det var fråga om en verklig, folklig revolution, en revolution som emellertid i stort sett saknade ledare.

Den var i varje fall inte ledd av kommunister. Någon bolsjevikisk diktatur hotade aldrig i Tyskland, anser Haffner. Detta av det enkla skälet att det inte fanns någon kommunistisk organisation som i Ryssland. Spartakisterna var obetydliga. De båda namnkunniga spartakisterna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht var bara symbolgestalter, inte ledare, anser Haffner.

Majoriteten av arbetarna i råden var tvärtom socialdemokrater. Det innebar att Friedrich Ebert faktiskt kom att använda de reaktionära frikårerna mot sina egna partikamrater. Därav det djupa trauma som det korta inbördeskriget i januari 1919 kom att skapa i tysk politik. Socialdemokraterna försvagades enormt av händelserna och när de på 30-talet hade behövts för att bekämpa Hitler, hade de ännu inte återhämtat sig.

Haffner har kanske rätt: en bolsjevikdiktatur som i Ryssland hotade aldrig Tyskland. Men det är nog lättare att se i efterhand, med facit i hand, än det var 1918. Då var den blodiga ryska revolutionen färsk. Även de tyska arbetarna ville ha rådsrepublik och världsrevolution. Och den kejserliga militären skulle berövas all makt. Det var nog inte så konstigt att många med Friedrich Ebert fruktade en revolution enligt det leninistiska receptet. Och handlade därefter.

Artikeln är nr 4 i en serie på 6. De övriga är:

Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)