Förloraren/Friedrich Ebert (1)

Mot sin vilja bidrog han till den s.k. dolkstötslegenden som gav vind i seglen för nazisterna. Detta för att han försökte rädda vad som räddas kunde av det sammanfallande Vilhelminska Tyskland efter första världskriget. Han ville ha ett demokratiskt Tyskland - inte en sovjetrepublik.

Han blev hånad och förföljd av både vänstern och högern. Vänstern kallade honom arbetarförrädare och högern novemberförbrytare (de civila som, enligt högern, tillät Tyskland att kapitulera). Till slut dömdes han 1924 för landsförräderi. Då var han sedan fem år Tysklands förste rikspresident.

I vår tid, när vi ständigt tvingas till balansgång mellan ytterligheter, är socialdemokraten Friedrich Eberts (1871 – 1925) öde värt att meditera över. Jag kom honom lite nära när jag för en tid sedan besökte hans barndomshem vid den idylliska Pfaffengasse i de äldsta kvarteren av det gamla Heidelberg.

Här växte han alltså upp i en familj på åtta personer, inträngd i en trerumslägenhet på 46 kvm. Pappan var skräddare och största rummet i lägenheten tjänstgjorde både som sovrum för de sex barnen och som verkstad. Floden Neckars stränder ett kvarter bort var antagligen gossen Friedrichs lekplats.
Pappan var aktiv katolik men mamman var evangelisk. I lägenheten fanns både en bild på Martin Luther och en madonnabild. Sönerna döptes katolskt och döttrarna evangeliskt. I Friedrichs hem försonades motsättningar med fredliga kompromisser.

Friedrich blev sadelmakare och gjorde sedan karriär inom fackföreningsrörelsen i Bremen. Redan 1913 blev han ordförande för de tyska socialdemokraterna.
Hans första ödesdigra ställningstagande som partiledare gällde krigskrediterna, som gjorde det möjligt för Tyskland att utkämpa första världskriget. Socialdemokraterna var det enda partiet som kunde tänkas sätta käppar i hjulen för krigslånen. Det fanns ju en internationell arbetarrörelse som försökte verka för fred. Men i den folkliga entusiasmen över kriget föll betänkligheterna bort i alla de krigförande länderna. Under Eberts ledning röstade även de tyska socialdemokraterna för krediterna.

Ebert menade att Tyskland måste försvaras (att Tyskland var en angripare föll honom inte in) och att partierna borde hålla sams under kriget. Om arbetarna ställde upp och försvarade fosterlandet, kunde de efter kriget också ställa krav på reformer, resonerade han.

Men det kostade. Fem gånger var krigskrediterna uppe till omröstning i riksdagen. Var gång röstade socialdemokraterna för. Med Ebert i spetsen. Men i december 1915 och även i mars 1916 röstade en minoritet av partiet emot. En vänsteropposition mot kriget höll på att ta form.

Den 1 maj 1916 försökte den socialdemokratiske riksdagsmannen Karl Liebknecht hålla tal till arbetarna som samlats på Potsdamer Platz i Berlin. ”Ner med kriget! Ner med regeringen!” ropade han. Sedan greps han. Hans immunitet som riksdagsledamot upphävdes och han ställdes inför krigsrätt och dömdes till fyra års fängelse.

Till slut ledde frågan om krigskrediterna till att det socialdemokratiska partiet sprängdes. De ”oavhängiga” socialdemokraterna bildades, USPD. Bland dem fanns en extrem vänstergrupp, Spartakus, under ledning just av Karl Liebknecht. Spartakus blev senare kärnan i det tyska kommunistpartiet.

Partisprängningen var Friedrich Eberts första stora nederlag.

(Nästa artikel handlar om Friedrich Ebert och bakgrunden till dolkstötslegenden. Den kommer om några dagar. Om första världskrigets utbrott handlar även artiklarna "Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig" samt "Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)" som båda finns i arkivet för mars.)

Artikeln är nr 1 i en serie på 6. De övriga är:

Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)