Den spruckna cementtrappan som leder upp till Historiska museet i Pskov är blöt av regn denna måndagseftermiddag i maj. I entrén står ett par dammiga montrar med uniformspersedlar, inskrivningsböcker och matbestick från andra världskriget. Kriget är aldrig långt borta i denna stad.
När vi går över gården bevakar oss ett tungt huvud i sten; det är Karl Marx huvud med traditionell, vild hårman.
Men i den inre byggnaden möter en helt annan värld. Här finns en av Rysslands mest betydelsefulla samlingar av ortodoxa ikoner. Den påbörjades 1876 när Pskovs Arkeologiska sällskap startade. Efter oktoberrevolutionen blev samlingen statlig. Under 20- och 30-talen länsade och stängde de kommunistiska härskarna kyrkor och kloster. Många ikoner från regionen sändes till Moskva under förevändning av att de behövde restaureras.
Under andra världskriget led samlingen stor skada. De invaderande arméerna tog med sig ikoner som krigsbyte ut ur Ryssland. På senare tid har en del återkommit till Pskov, t.ex. genom den personliga vänskapen mellan president Putin och Tysklands förre förbundskansler Schröder.
Det som kännetecknar den s.k. Pskov-skolans ikoner är de dramatiska detaljerna och det poetiska uttrycket. Bakgrundens klippor är tunga och hotar att falla över de bibliska scenerna. Människorna är ofta fångade i en rörelse. Jesus tar t.ex. spjärn med fötterna när han räddar själar från helvetet. En man som lindar av den återuppväckte Lasarus hans svepning håller samtidigt för näsan; Lasarus har ju varit död fyra dagar när Jesus väl kommer dit. Det är humor och samtidigt en slags folklig realism som annars inte är så vanlig bland ikonerna, om jag har förstått saken rätt.
En underbar bild från 1500-talet, som väcker många associationer, visar profeten Elia i sin vagn förspänd med bevingade hästar och omsluten av ett eldklot på väg till himmelen. Hans lärjunge Yelisei griper som i panik efter profetens gröna mantel för att få följa med. Elia ser sig om mot honom, vänder handflatorna uppåt och ber till Gud för sin lärjunge. Bilden är en enda rörelse, ett enda ögonblick, övervakat av ärkeängeln Mikael som kikar fram bakom eldklotet.
För en svensk är det omöjligt att se denna bild utan att höra Erik Axel Karlfeldts djupa stämma:
”Här åker sankt Elia upp till himmelens land
i en kärra så blänkande ny.”
Det är samma folkliga berättarglädje och burleska dramatik. Karlfeldts måleriska dikt kallas också en ”dalmålning på rim”.
Medan experterna diskuterar på ryska, glider jag undan och gör en egen upptäckt. Jag hamnar inför en ikon som föreställer aposteln Petrus. Det är samma förandligade ansikte som på så många andra bilder. Men efter en stund får jag syn på en detalj. I ett tunt snöre på Petrus lillfinger dinglar en liten, liten nyckel. Som om himmelrikets nyckel vore en marginell detalj.
Men det finns ett budskap i denna nyckel. Den hänger nämligen ner i ikonens rektangulära ram. Ja, nyckeln är målad i själva ramen! Och jag erinrar mig vad jag lärde mig i Valamo av ikonmålaren Alexander Wikström. Den runda formen i t.ex. glorior symboliserar evigheten, det tidlösa, medan den fyrkantiga ramen står för den förgängliga, mänskliga tiden, för vårt liv. Petrus nyckel bryter alltså tidens ram. Det mänskliga perspektivet öppnas mot evigheten.
Det är som om den anonyme ikonmålaren sänt just mig ett hemligt budskap genom 500 år. Och jag kan inte låta bli att le lite i vårt tysta samförstånd.
(Ikonen med Elie himmelsfärd var för tillfället utlånad men den återgavs i flera reproduktioner på kort och i museets katalog)
31 maj 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar