Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)

Sista kapitlet i Friedrich Eberts tragiska liv inleddes vid ett besök i München 1922. Han var då sedan tre år Tysklands förste rikspresident. Inför en stor folksamling framför centralstationen ropade en känd nazistisk finansiär, doktor Emil Gansser: ”Ebert är en landsförrädare!”

Friedrich Ebert hade visserligen valts till president av nationalförsamlingen i Weimar, men hans position var hela tiden omstridd och han förföljdes med hämningslösa förtalskampanjer såväl från vänster som höger.

För kommunisterna var han klassförrädaren som ställt upp bakom borgerskapet och tillsammans med militären krossat revolutionen 1918-1919 (se artikel ”Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)”).
För Emil Gansser och de högerradikala var han landsförrädaren som trätt in i ledningen för ammunitionsstrejken i januari 1918, mitt under ett avgörande skede i världskriget (se artikel ”Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)”).

Ebert bestämde sig för att stämma Gansser för ärekränkning. Men när domaren i München krävde att presidenten själv skulle uppträda som vittne i rättegången, drog Ebert tillbaka stämningen.
Gansser och hans nazistiska allierade utnyttjade nu situationen genom att påstå att Ebert därmed bekräftat anklagelserna. I Mitteldeutsche Zeitung skrev Gansser en artikel om saken och en redaktör, 28-årige Erwin Rothardt, spetsade till slutsatserna genom att lägga till: ”Bevisa då, herr Ebert, att ni inte är en landsförrädare!”

Rothardt, som redan varit straffad flera gånger, blev åtalad. Men rättegången, som ägde rum 9 – 23 december 1924 i Magdeburg, blev en märklig skådeprocess som genom en nazianstruken ordförande i stället vändes mot presidenten. Även i tidningarna framstod Ebert snart som den verkligt åtalade, den som måste försvara sig. En rikspresident stod inför domstol. Det var en unik sensation.

Ebert var inte själv närvarande i rättssalen men i ett skrivet försvar till rätten sade han: ”Från krigets början till dess slut har jag förbehållslöst ställt mig bakom fosterlandets försvar och handlat därefter. Under hela kriget var jag motståndare till arbetarnas strejker i krigsindustrin. Jag gick in i strejkledningen med den bestämda avsikten att avsluta strejken snarast och för att undvika att landet skadades.”

Domstolen dömde visserligen Erwin Rothardt till tre månaders fängelse. Men i domen heter det också att ”rikspresidenten efter rent straffrättsliga utgångspunkter faktiskt begick landsförräderi”. Domstolen ansåg därför att även presidenten skulle ha tre månaders fängelse.

Friedrich Ebert kände sig vanärad och förtalad och överklagade genast domen. ”De har dödat mig politiskt, nu vill de mörda mig även moraliskt. Det överlever jag inte”, sade han.

Kommunister och nazister gjorde nu gemensam sak och accelererade hetskampanjen mot Ebert. Efter sex veckor bryter han samman under trycket. Han har redan under en tid gått med en blindtarmsinflammation som nu sprider sig till bukhålan och snart är omöjlig att operera. Den 28 februari 1925 dör han 54 år gammal.

I riksdagen röstade nazister och kommunister tillsammans emot att han skulle få statsbegravning. Den lutherska kyrkan överlät åt varje kyrkoherde att bestämma om huruvida det skulle ringas i kyrkklockorna vid begravningen. Den katolske ärkebiskopen i München, kardinal Faulhaber, vägrade klockringning i sitt stift. Domaren i Magdeburg skröt offentligt med att det minsann var han som ”den Kerl zur Strecke gebracht”, d.v.s. som ”hade gjort slut på den där karlen”.

Två månader senare valdes den 77-årige fältmarskalken Paul von Hindenburg till Eberts efterträdare som rikspresident. Hindenburg var den samlade högerns kandidat. Därmed hade högerkrafterna nått sitt mål.

Och som en extra, historisk förödmjukelse blev Friedrich Eberts egen son kommunist och så småningom överborgmästare i Östberlin.

Artikeln är nr 5 i en serie på 6. De övriga är:

Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)