Det var inte den tyska armén som förlorade första världskriget. Armén kämpade vidare ända fram till vapenstilleståndet den 11 november 1918. Men den tyska arméledningen med Paul von Hindenburg och Erich Ludendorff i spetsen bedömde redan i slutet av september att läget var ohållbart och att det var nödvändigt att söka vapenstillestånd.
Ludendorff ville emellertid undvika att ansvaret för nederlaget skulle falla på armén och dess ledning. Därför kläckte han idén att majoriteten i den tyska riksdagen måste bilda regering och ersätta den kejserliga. På så sätt skulle man ge intrycket att Tyskland sökte vapenvila inte på grund av ett hotande militärt sammanbrott utan till följd av att en ny, demokratisk regering krävde det.
Och socialdemokraterna (SPD), med Friedrich Ebert i spetsen, ställde upp för att få fred och rädda vad som räddas kunde av det tyska riket. SPD bildade regering i oktober tillsammans med vänsterliberaler och det katolska Zentrum.
Den nionde november blev Friedrich Ebert till och med rikskansler, när den kejserlige kanslern prins Max av Baden helt enkelt överlämnade makten till honom och schappade. Det var helt författningsvidrigt, men Ebert kände ansvar för situationen och accepterade det nya uppdraget.
På så sätt lyckades Ludendorff ”trycka den vita fanan i sina motståndares, riksdagsmajoritetens, händer”, skriver Sebastian Haffner i ”Von Bismarck zu Hitler”. Det var till och med en civil företrädare för den nya regeringen, Matthias Erzberger, som fick skriva under det militära vapenstilleståndets hårda villkor. En handling av yttersta symbolvärde.
Dessutom brast hemmafronten. I början av november hade ett uppror brutit ut bland matroserna i Kiel och det spred sig snabbt i den krigströtta och hungrande befolkningen över hela Tyskland. Matrosupproret blev upptakten till en tysk revolution.
Mot den bakgrunden skapades av diverse högerkrafter den s.k. dolkstötslegenden, som går ut på att det var de civila politikerna, Friedrich Ebert och hemmafronten som stötte en svekfull dolk i den obesegrade arméns rygg och framtvingade Tysklands nederlag i kriget. Det var en legend som kom att betyda mycket för nazisterna, som riktade sitt hat mot Ebert och socialdemokraterna och kallade dem för ”novemberförbrytare”. Erzberger, som skrev under vapenstilleståndet, blev mördad av två nationalistiska officerare tre år senare.
Legenden fick stort folkligt genomslag. Och det var inte konstigt. Ännu i augusti levde den tyska befolkningen i föreställningen att kriget var på väg att vinnas. När det sedan i oktober plötsligt kom en ny, civil regering som hos fienden ansökte om vapenstillestånd, uppror bröt ut och dessutom kajsern flydde till Holland – ja, vad skulle man tro?
Men kriget var förlorat under alla förhållanden. Armén må ha kämpat till slutet, de tyska reserverna var ändå uttömda, amerikanerna strömmade till västfronten och skulle snart ha rivit upp den sista tyska försvarslinjen, Hindenburglinjen. Dessutom föll Tysklands allierade Österrike-Ungern samman och drog sig ur kriget tillsammans med Turkiet. Därmed riskerade en ny front att öppnas i söder.
Att i detta läge få det att framstå som om det var den nya regeringen under Friedrich Ebert som hade ansvaret för det tyska nederlaget, var ett propagandistiskt mästerstycke av Ludendorff.
Artikeln är nr 3 i en serie på 6. De övriga är:
Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)
18 maj 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar