Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)

I januari 1918 var de tyska arméerna fortfarande framgångsrika. Ryssland hade slagits i grunden och bolsjevikerna, de nya ryska makthavarna, hade tvingats till en fredsuppgörelse. De tyska krafterna koncentrerades nu på västfronten.

Men hoten tornade upp sig. Det gällde att gå till offensiv i väst innan de nyanländande amerikanerna blev för starka. De tyska resurserna riskerade dessutom att tömmas ut. De sista mänskliga reserverna, årskullen som var född 1900, skulle kastas in i kriget under året.

I detta kritiska läge för Tyskland organiserade den radikala vänstergruppen Spartakus och de oberoende socialdemokraterna, USPD, en strejk i de tyska ammunitions- och vapenfabrikerna. Vänsterns krav var demokratisering av Tyskland efter sina egna ideal och en omedelbar fred utan annektioner. Lenin hoppades på en revolution även i Tyskland. Upp emot en miljon arbetare över hela landet lade ner arbetet och leveranserna av krigsmateriel till fronten hotades.

Friedrich Ebert var ordförande för socialdemokraterna, SPD. Partiledningen fruktade konflikter mellan SPD-anhängare och strejkande ute på arbetsplatserna. Kanske skulle SPD-medlemmar radikaliseras och gå över till de oberoende. Man såg också en risk för att strejkerna kunde leda till ett inbördeskrig om regeringen satte in militär. Situationen var revolutionär. Något måste göras.

I ett ödesdigert tal i Treptower Park i Berlin satte Friedrich Ebert allt på ett kort. Folkmassan var uppjagad. I kvarteren runtomkring väntade polisens beväpnade styrkor. Ebert själv var stark motståndare till politiska strejker, i synnerhet till strejker som hotade de egna trupperna vid fronten.
Men för att överhuvudtaget komma till tals började han med att instämma i de strejkandes krav. Efterhand försökte han vända på argumentationen för att steg för steg återkomma till en uppmaning att ”återgå till arbetet, och skicka vapen och ammunition till fronten, så som också rustningsarbetarna i Entente-makterna gjorde”, som Eberts biograf Werner Maser formulerar saken (Maser, Verner, Friedrich Ebert, 1987).

Men Eberts maningar möttes med burop.

Därefter talade hans motståndare Wilhelm Dittmann från USPD. Denne hetsade återigen massorna att fortsätta strejken och han fick ett överväldigande bifall. I denna situation måste Ebert ”som medlare och en mittenlinjens man göra vad som djupast sett var honom motbjudande”, skriver Maser. Han fann sig tvungen att inträda i strejkledningen!

Att i detta kritiska läge för Tyskland acceptera att leda en ammunitionsstrejk var naturligtvis ett kontroversiellt steg, som skulle stå honom dyrt och så småningom leda till en av seklets mest uppseendeväckande rättsprocesser (mer i senare artikel). Även om han lyckades i sina avsikter att avbryta strejken, kom han under åratal att förtalas som landsförrädare av högerkrafterna. Hans agerande under ammunitionsstrejken kom att bli den första delen i nazisternas s.k. dolkstötslegend, som handlade om hur de civila politikerna svek armén och berövade Tyskland segern i första världskriget.

Och det var inte bara högern som var arg. Bland arbetarna fanns det många som ansåg att Ebert förrått sin klass. En arbetarledare hade förhindrat en revolution. Kanske hade han också förlängt kriget med många tyska arbetarpojkars död som följd.

Det skulle snart komma en ny revolutionär situation i Tyskland som Friedrich Ebert måste ta sig an. Fortsättning följer.

Artikeln är nr 2 i en serie på 6. De övriga är:

Förloraren/Friedrich Ebert (1)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)