Ostpreussens undergång

Under november och december 1944 fanns fortfarande tid att på ett ordnat sätt evakuera de 2,5 miljoner tyskar som bodde i Ostpreussen. Men ingen evakuering kom till stånd. I stället mobiliserade nazistpartiet en sk folkstormsarmé med 16-åriga pojkar och män i 60-årsåldern som fick en rudimentär militärutbildning, enkel beväpning och en armbindel. En viktig person lämnade emellertid Ostpreussen, Adolf Hitler. Den 20 november övergav han sin befästa ”varglya” i Rastenburgskogen.

Den 12 januari 1945 började det andra stora sovjetiska anfallet på Ostpreussen (om det första se När kriget kom till Ostpreussen). Överlägsna styrkor bröt igenom försvarslinjerna och avancerade snabbt, främst söderifrån. Panik utbröt bland civilbefolkningen som i hundratusental flydde västerut mot vad man hoppades var tryggheten på andra sidan floden Weichsel (Wisla). Men redan den 23 januari rullade ryska stridsvagnar in i staden Elbing i nordvästra Ostpreussen nära Östersjön. Det var en total överraskning och en katastrof för tyskarna. Flyktvägen över land västerut var därmed avskuren och 2,5 miljoner civila fångade i en fälla. Många av dem utsattes för plundringar, mord och våldtäkter av de framvällande rödarmisterna.

Flyktingströmmarna vände nu norrut mot den frusna havsviken Frisches Haff, som omges av en 60 km lång sandvall. På denna 1–3 km breda sandvall kan man antingen ta sig mot nordost till Königsbergs hamnstad Pillau eller mot sydväst till Danzig. Ändlösa flyktingkaravaner ringlade mot denna sista utväg ur Ostpreussen. Det var nu 25 grader kallt och tidvis snöstorm. De flesta av flyktingarna var kvinnor, barn och gamla. De tog sig fram med häst och vagn eller till fots, tungt lastade med tillhörigheter som de efterhand tvangs lämna vid vägkanten.

Först dukade de allra minsta barnen under i kylan och stormen. Sedan dog åldringarna tyst och stilla under filtar och täcken i kärror och vagnar. Det fanns ingen tid för begravningar. Barnvagnar med stelfrusna barnlik stod längs flyktvägarna.

Vid stranden av Frisches Haff måste alla tunga tillhörigheter lämnas. Det bildades berg av möbler, väskor och lårar, symaskiner och jordbruksredskap, värdesaker, husgeråd och mat. Vagnarna släpptes ut på isen i omgångar för att undvika köer, men det blev ändå genast stockningar. Sovjetiskt flyg angrep flyktingarna med kulsprutor och bomber. De allt fler bombhålen i isen förvandlades till förrädiska råkar som slukade vagnar med hela familjer på ett ögonblick. ”Jag minns hästhuvuden, fastfrusna i isen”, berättar ett vittne som upplevde flykten som barn. ”Och jag undrade var människorna fanns.”

I fem veckor, till slutet av februari, var flyktvägen över Frisches Haff öppen. Men vädret blev mildare och isen smälte. De sista veckorna tog sig flyktingarna fram i issörja och risken att isen skulle brista var överhängande. Bakom dem brann Ostpreussens byar. De minns den nattliga horisonten i söder som en rödlila linje. Omkring en halv miljon människor lyckades ta sig över isen. Ytterligare några hundratusen kom norrifrån. En av de sista dagarna i februari bröt isen upp. Den enda kvarvarande flyktvägen från Ostpreussen var sedan sjövägen från Pillau.

Den lilla hamnstaden Pillau var packad med folk. Dagligen gick 8–10 fartyg med flyktingar västerut, långt färre än vad som behövdes. Förfärande scener utspelades när t ex kvinnor med spädbarn som lyckats komma ombord på en båt, kastade sina barn tillbaka ner till släktingar på kajen för att även de skulle få komma ombord; kvinnor med spädbarn hade förtur till räddningen.

Från januari till den 25 april, då Königsberg föll, beräknas upp emot en halv miljon människor ha transporterats ut med båt från Pillau. De flesta av de kvarvarande civila i området deporterades till Sovjetunionen. Hälften beräknas ha dött där.

Omkring en miljon av flyktingarna nådde till slut området kring Danzig (Gdansk) där ännu en miljon tyskar på flykt redan befann sig. Där hann Röda armén upp dem i slutet av mars. Genom en räddningsinsats på order av storamiral Dönitz med 790 båtar från marinen och den tyska handelsflottan lyckades en stor del av flyktingarna komma vidare västerut till Flensburg, Kiel eller Danmark. Det var en aktion fullt i klass med Dunkerque.

Men alla nådde inte sina destinationer. Lasarettsfartyget Wilhelm Gustloff, som den 30 januari lämnade Gotenhafen (Gdynia) med upp emot 10 000 passagerare, återigen mest kvinnor och barn, torpederades redan samma natt av en rysk ubåt. Omkring 9 000 av dem dog.

Anm. Det råder stor osäkerhet kring de flesta siffrorna som har med dessa händelser att göra. Den tyske historikern Guido Knopp anser t ex att det fanns 2,5 miljoner tyskar i Ostpreussen. Niclas Sennerteg tror i sin bok Stalins hämnd att det handlade om 1,5 miljoner; resten hade redan flytt. Även antalet passagerare på Wilhelm Gustloff är omdiskuterat. Sennerteg säger att ingen vet hur många som fanns ombord men troligen var det 6 600 personer varav 5 300 kvinnor och barn. Claes-Göran Wetterholm skriver i sin bok Dödens hav att det enligt passagerarlistorna fanns 6 050 människor ombord men mer än ett dygn före avgång hade folk strömmat ombord utan kontroll. Enligt Guido Knopp som citerar inskeppningsofficeren Waldemar Terres fanns det 7 956 registrerade passagerare. Under de sista 20 timmarna före avgång kom ytterligare omkring 2 000 ombord, uppskattar "Marinehelferin" Ingeborg Dorn. Därför är siffran sannolikt kring 10 000, enligt Knopp. Det kan tilläggas att båten var byggd för 1 463 passagerare. När det gäller antalet våldtäkter har det beräknats att 1,9 miljoner tyska kvinnor blev våldtagna av rödarmister på östfronten 1944-1945 (källa: Helke Sander-Barbara Johr, citerad av Sennerteg), många av dem ett flertal gånger. Men denna siffra gäller alltså hela östfronten, inte bara Ostpreussen. Enligt Sennerteg är "de massvåldtäkter som begicks av ryska soldater i östra Tyskland 1945 hittills oöverträffade i historien".

Artikeln är nummer fyra i en serie. Se även:
1. Skuggan från Ostpreussen
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

Anknytning till detta tema har även tre artiklar om koncentrationslägret Stutthof. Klicka på etiketten Stutthof nedan!