Har svenska medier blivit rädda för att publicera bilder och artiklar som inte behagar de radikala islamisterna? Håller rädslan helt enkelt på att inskränka vår yttrandefrihet?
Det var en central frågeställning när Publicistklubben på måndagskvällen (20 feb) debatterade Muhammed-krisen i Stockholm.
Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet valde båda att inte publicera karikatyrerna av Muhammed, trots det uppenbart stora nyhetsvärdet och läsarnas behov av att kunna ta ställning själva. Tidningarnas företrädare vid debatten, redaktionschef Mats-Eric Nilsson respektive chefredaktör Peter Melin, försvarade sina ställningstaganden. Teckningarna var dåliga, många människor kunde kränkas och man ville inte spela med i Jyllands-Postens provokation. Dessutom fanns bilderna ändå lätt tillgängliga på nätet.
”Var det inte lite fegt mot era läsare?” undrade PK:s ordförande Stig Fredrikson. Men nej, det tyckte inte de båda herrarna. Och båda slog ifrån sig på frågan om de var rädda. Inte alls, här var det fråga om självständiga beslut av tidningarna. Peter Melin ansåg till och med att hans beslut fattades ”konsekvensneutralt”, d v s utan hänsyn till eventuella konsekvenser.
Kulturskribenten och muslimen Dirsa Demirbag-Sten på Expressen gav inte mycket för de bådas argumentering. Hon ansåg att bilderna borde publiceras som ”stöd för trängda kolleger” i Danmark och för tryckfriheten, som hotas av radikala islamister. Och hon tillade med hetta: ”Jag har respekt för om ni är rädda. Vi har en motpart som hotar med att spränga oss i luften. Men sluta låtsas! Spit it out! Ni vågar inte!”
Och hon fortsatte: ”Vem är det för övrigt som kränker vem? De radikala islamisterna vill ha sharialagar. Jag tror inte jag behöver påminna er om vad det skulle innebära för t ex kvinnor och homosexuella för att inte nämna yttrandefriheten.”
Flera talare påminde om den egendomliga obalans som tycks råda bland publicisterna. Ecce homo-bilderna upplevde många kristna som djupt kränkande, vilket mediefolket var fullt medvetna om. Ändå publicerades de. Lars Hillersbergs teckningar, som många upplever som antisemitiska och hets mot folkgrupp, har publicerats. I jakten på högerextremister publicerades för ett antal år sedan helsidor med namn och bilder på personer med förmenta nazisympatier. Men när det gäller muslimerna gäller tydligen andra normer?
PK-ordföranden Stig Fredrikson ställde frågan om inte yttrandefriheten sitter trängre i Sverige i dag än före publiceringen av Muhammed-karikatyrerna. Han erinrade om utrikesdepartementets ingripande mot Sverigedemokraternas nättidning. På den punkten verkade det råda stor enighet bland publicisterna. Det ingripandet var fel.
Stig Fredrikson ifrågasatte också om det överhuvudtaget är möjligt att nu publicera teckningarna med tanke på allt som hänt. Har yttrandefriheten redan skadats?
På detta fick han ett svar från den närvarande representanten för dansk press, Rolf Jonshöj, politisk reporter på Danmarks Radio. Han sade: ”Vi måste ställa oss frågan hur vi skall förhålla oss till yttrandefrihetens gränser. Skall vi vara snälla och alltid hålla oss tryggt innanför dem. Eller måste vi kanske ibland pröva dessa gränser med risk för att vi någon gång överskrider dem? Jag tror det är farligt när vi själva inskränker yttrandefriheten genom att bli mer och mer försiktiga.”
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Mycket bra skrivet som vanligt! Det man måste fråga sig i sammanhanget är hur mycket våra lagar egentligen är värda och om det överhuvudtaget är de som gäller längre? Jag ser lagen som en absolut bortre gräns för vad som är tillåtet att göra utan att bli lagförd. Lagtekniskt sett så är alla handlingar som inte är förbjudna enligt lag per definition lagliga och dessa måste man också ha sin fulla rätt att utföra, MED samhällets fulla stöd, om man skulle bli hotad eller utsatt för våld när man utför dem. För om vi inte är överens om att man skall få full support när man blir hotad när man gör saker som är lagliga, ja då är det inte de skrivna lagarna som gäller längre utan de oskrivna, och det skulle leda till ett samhälle med enorm osäkerhet och rädsla då man inte vet vad man EGENTLIGEN får lov att göra och få samhällets stöd för. En parallell kan dras till hur våldtagna kvinnor hamnar i för situation, när många verkar hysa något slags obskyr "skyll dig själv"-mentalitet, om hon t ex har varit utmanande klädd eller om hon varit berusad. De verkar mena att "Vi är alla lika inför lagen - men om man vill leva fritt och fullt ut i skydd av lagen så får man faktiskt finna sig att åka på däng, bli hotad eller våldtagen". Jag tror att många av de människorna som inte ställde upp för yttrandefriheten och utmanade islamisterna eller tycker att utmanande klädda kvinnor får skylla sig själva aldrig själva vågat stå upp för något som de själva tyckt var viktigt, där ställningstagandet har inneburit en risk för dem själva, och är därför avundsjuka på dem som vågar utmana och vara kontroversiella, innanför lagens råmärken!
Skicka en kommentar