De (o)lyckliga danskarna

Danskarna har inte längre något särskilt bra rykte i Sverige. Främlingsfientlighet och Muhammedteckningar har solkat den tidigare så soliga bilden av vårt sydvästliga grannland.

För många svenskar är det därför klart störande att få höra att danskarna är världens lyckligaste folk. Ja, år efter år toppar de faktiskt den internationella lycklighetsligan som publiceras av University of Michigan. Så också i år. Sverige kommer först på 14:e plats efter länder som Colombia, Irland, Holland och Österrike.

Varför är då danskarna så lyckliga? Enligt undersökningsledaren Ronald Inglehart beror det på ”de toleranta sociala normerna och det demokratiska politiska systemet” som kännetecknar Danmark. Tolerans och demokrati präglar också Island, Schweiz, Holland och Kanada, som alla hör till de tio lyckligaste länderna i världen.

Man kan notera att förutom Danmark åtminstone även Schweiz och Holland är länder med starka sociala och politiska spänningar kring frågorna om invandring, muslimer och integration. Men detta påverkar tydligen inte befolkningens upplevelse av lycka på något negativt sätt.

Trots spänningarna har toleransen mot etniska minoriteter generellt sett ökat dramatiskt i utvecklade länder, anser Inglehart. Samtidigt har män och kvinnor blivit mer jämställda. Därmed har människorna fått större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv, vilket är avgörande för deras upplevelse av lycka. För denna valfrihet är toleransen t o m viktigare än den ekonomiska tillväxten, enligt Ronald Inglehart.

Allt större tolerans gör danskarna lyckliga. Det är en uppfattning som är svår att förena med den mörka svenska mediebilden av Danmark som ett näste för inskränkt nationalism och hårdhjärtad invandringspolitik.

Men lycka är ett komplicerat begrepp som inte utesluter motsatser. Häromveckan gick jag in i en bokhandel i Aalborg på Jylland och frågade vad danskarna läser och debatterar just nu. Bokhandlaren satte genast en bok av Morten Albæk i min hand, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008.

Morten Albæk är i 30-årsåldern, utbildad i historia och filosofi. Han debatterar etik, utbildning och existentiella frågor i Berlingske Tidende. Enligt Albæk är danskarna knappast något lyckligt folk. Men inte på grund av något förbittrat hat mot invandrare. Däremot håller man på att stressa ihjäl sig. En fjärdedel av all sjukfrånvaro i Danmark är stressrelaterad. Det leder till försämrad livskvalitet för många tusen människor.

Stressen beror emellertid inte på att man arbetar fler timmar än förr i tiden. Männen arbetar visserligen mer i hemmet men i stället mindre på jobbet; för kvinnorna är det tvärtom. Den samlade arbetstiden, alltså lönearbete plus hemarbete, är därmed i stort sett densamma som den var för far- och morföräldrarna. Dessutom arbetar idag män och kvinnor i stort sett lika mycket.

Enligt Albæk beror stressen i stället på en skriande motsättning mellan egna förväntningar på framgång i arbetslivet och den tid och arbetsinsats som man faktiskt ägnar sitt yrkesarbete. Många välutbildade medelklassdanskar inbillar sig att de både kan göra karriär och varje dag vara ”16 timmar därhemma med barnen på armen och förklädet kring livet”. Stressen kommer helt enkelt från bristande självkännedom och oförmåga att prioritera, slår Albæk fast.

Han uppmanar sina landsmän till kritisk självrannsakan. Man kan inte få allt här i världen, man måste ställa något åt sidan för att nå det mål som man värderar högst. För det finns inga genvägar till framgång, vare sig i privat- eller arbetslivet. Det krävs hela tiden hårt arbete och medveten planläggning och prioritering.

Vägrar man se denna enkla sanning i vitögat leder det till komplikationer, man får inte livet att gå ihop. Följaktligen konsumerar detta lyckliga folk antidepressiva läkemedel mer än någonsin. År 2006 behandlades 273 311 personer med ”lykkepiller”, 60 000 fler än fyra år tidigare. Och flera läkare vittnar om att det egentligen inte handlar om depressioner i vanlig mening utan om den ångest som spirar just ur orealistiska föreställningar och oförmåga att göra rimliga val i livet; den unga danska generationen vill ha allt genast och helst gratis.

Så världens lyckligaste folk har också problem. Kanske dock inte i första hand av det slag som våra svenska medier försöker få oss att tro. Den som inbillar sig att Danmark bara består av Pia Kjærsgaard & Co har helt enkelt tappat kontakten med vårt nordiska grannfolk. I stället borde vi knyta an till den bredare danska debatten om hur ett lyckligt folk har hamnat i en stressepidemi och fråga oss hur det står till med vår egen självinsikt.

Källor: Morten Albæk, Nedslag – mellem det vi siger, og det vi gør, Gyldendal, 2008; Happiness is rising around the world, University of Michigan, 20 juni 2008; Happiness chart, Subjective well-being in 97 countries based on reported happiness and life satisfaction, equally weighted. World Value Survey. World Database of Happiness.

Anm.1: Undersökningarna om hur lyckliga människor är har pågått i 26 år och mer än 350 000 personer har tillfrågats. De har fått två frågor: Om du ser allt sammanvägt, skulle du säga att du är mycket lycklig, ganska lycklig, inte särskilt lycklig eller inte lycklig alls? Och: Om du tar in allt i beräkningen, hur nöjd är du då med ditt liv som helhet för närvarande? Svaren visar att allt fler människor säger sig vara mycket lyckliga. Minst lycklig är man i Zimbabwe. Hela listan finns på länken Happiness chart ovan.

Anm.2: Den som vill se ett exempel på svensk ensidighet när det gäller Danmark kan läsa Olle Svennings artikel i Aftonbladet den 15 januari 2006 där han bland annat påstår att ”vårt lilla grannland är Västeuropas mest fördomsfulla, bigotta och inskränkta nation”. Det är en bjärt kontrast till undersökningarna från University of Michigan som hävdar att Danmark på grund av sin tolerans och demokrati är världens lyckligaste land.

Citatet/DN tänker om

Hur illa jag än tycker om Jyllands-Posten, hur illa jag än tyckte om karikatyrerna och hur väl jag än inser att det inte är någon slump att just nationalistiska Jyllands-Posten valde att håna just muslimerna så beundrar jag i dag Anders Fogh Rasmussens hårdnackade hållning. Han valde att inte klappa muslimerna på huvudet, att inte säga stackare - ni förstår inte bättre, så kom in och drick en kopp varm choklad med mig.

Någon gång, någonstans måste Sverige i likhet med andra västländer försöka besvara frågan vad vi ska göra med konventionsflyktingar som inte kan avvisas men som aldrig kommer att bli några demokrater, utan som tvärtom använder västvärldens frihet för att planera och organisera andra människors ofrihet.

Hanne Kjöller i signerad ledare i Dagens Nyheter den 5 juli 2007. Tänk om DN hade haft denna insikt redan när debatten var som hetast i februari 2006. Då hade kanske opinionen i Sverige varit mera nyanserad och demokratiska krafter i medierna hade kanske kunnat stödja utsatta vänner och kollegor i Danmark. För fler artiklar i ämnet, klicka på etiketten "Muhammedteckningarna" nedan!

Justitiekanslerns balansgång/Muhammed

Så har vi hamnat i den delikata situationen att Justitiekanslern (JK) har friat ett förfarande som statsministern kraftfullt fördömt och utrikesministern känt sig tvungen att ljuga offentligt om. En lögn som dessutom ledde till att hon fick avgå som utrikesminister.

De politiskt ansvariga, som JK inte har någon domvärjo över, har uppenbarligen varit medvetna om att det är fel av UD att lägga sig i vad en tidning publicerar.
Så här sade statsministern: ”UD skall hålla sig borta från det här med tryckfriheten. Detta var ett mycket olämpligt agerande.” Han trodde då att han slog neråt mot en tjänsteman på UD, men som det visade sig hade denne tjänsteman fullt stöd av utrikesministern. De hade samrått om saken.

Men stödet från ministern var förstås hemligt eftersom båda förstod att åtgärderna kunde anses stå i strid med tryckfriheten. Det var så hemligt att inte ens medarbetare på UD som direkt sysslade med Muhammed-krisen rådfrågades eller ens informerades. Det dåliga samvetet lyser lång väg.

Och hur skriver egentligen JK? Läs följande citat från JK:s egen bedömning långsamt och eftertänksamt: ”Det får självfallet aldrig röra sig om sådana påtryckningar som i realiteten får anses innebära att publicering hindras eller näst intill.”

Det räcker alltså med att publicering ”näst intill” hindras för att förfarandet skall vara felaktigt.
När en liten obskyr nättidning får besök av Säpo och en hög tjänsteman på UD, som ”informerar” om det farliga i något som tidningen tänker publicera, kan man knappast förvånas om detta uppfattas som en påtryckning som åtminstone ”näst intill” hindrar publicering.

Skall vi gissa att JK är tacksam för att lagen inte tillåter honom att bedöma lämpligheten i utrikesministerns agerande?

(Flera artiklar om Muhammed-krisen finns i arkivet för februari)

Apropå karikatyrer (2)

Att svinhugg går igen
får man lätt på känn
när yttrandefrihetens gräns
når även hennes excellens.

(Utrikesminister Laila Freivalds får avgå till följd av att hon ljugit om UD:s agerande mot Sverigedemokraternas nättidning i karikatyrkonflikten)

Stryper rädslan tryckfriheten?

Har svenska medier blivit rädda för att publicera bilder och artiklar som inte behagar de radikala islamisterna? Håller rädslan helt enkelt på att inskränka vår yttrandefrihet?
Det var en central frågeställning när Publicistklubben på måndagskvällen (20 feb) debatterade Muhammed-krisen i Stockholm.

Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet valde båda att inte publicera karikatyrerna av Muhammed, trots det uppenbart stora nyhetsvärdet och läsarnas behov av att kunna ta ställning själva. Tidningarnas företrädare vid debatten, redaktionschef Mats-Eric Nilsson respektive chefredaktör Peter Melin, försvarade sina ställningstaganden. Teckningarna var dåliga, många människor kunde kränkas och man ville inte spela med i Jyllands-Postens provokation. Dessutom fanns bilderna ändå lätt tillgängliga på nätet.

”Var det inte lite fegt mot era läsare?” undrade PK:s ordförande Stig Fredrikson. Men nej, det tyckte inte de båda herrarna. Och båda slog ifrån sig på frågan om de var rädda. Inte alls, här var det fråga om självständiga beslut av tidningarna. Peter Melin ansåg till och med att hans beslut fattades ”konsekvensneutralt”, d v s utan hänsyn till eventuella konsekvenser.

Kulturskribenten och muslimen Dirsa Demirbag-Sten på Expressen gav inte mycket för de bådas argumentering. Hon ansåg att bilderna borde publiceras som ”stöd för trängda kolleger” i Danmark och för tryckfriheten, som hotas av radikala islamister. Och hon tillade med hetta: ”Jag har respekt för om ni är rädda. Vi har en motpart som hotar med att spränga oss i luften. Men sluta låtsas! Spit it out! Ni vågar inte!”
Och hon fortsatte: ”Vem är det för övrigt som kränker vem? De radikala islamisterna vill ha sharialagar. Jag tror inte jag behöver påminna er om vad det skulle innebära för t ex kvinnor och homosexuella för att inte nämna yttrandefriheten.”

Flera talare påminde om den egendomliga obalans som tycks råda bland publicisterna. Ecce homo-bilderna upplevde många kristna som djupt kränkande, vilket mediefolket var fullt medvetna om. Ändå publicerades de. Lars Hillersbergs teckningar, som många upplever som antisemitiska och hets mot folkgrupp, har publicerats. I jakten på högerextremister publicerades för ett antal år sedan helsidor med namn och bilder på personer med förmenta nazisympatier. Men när det gäller muslimerna gäller tydligen andra normer?

PK-ordföranden Stig Fredrikson ställde frågan om inte yttrandefriheten sitter trängre i Sverige i dag än före publiceringen av Muhammed-karikatyrerna. Han erinrade om utrikesdepartementets ingripande mot Sverigedemokraternas nättidning. På den punkten verkade det råda stor enighet bland publicisterna. Det ingripandet var fel.
Stig Fredrikson ifrågasatte också om det överhuvudtaget är möjligt att nu publicera teckningarna med tanke på allt som hänt. Har yttrandefriheten redan skadats?

På detta fick han ett svar från den närvarande representanten för dansk press, Rolf Jonshöj, politisk reporter på Danmarks Radio. Han sade: ”Vi måste ställa oss frågan hur vi skall förhålla oss till yttrandefrihetens gränser. Skall vi vara snälla och alltid hålla oss tryggt innanför dem. Eller måste vi kanske ibland pröva dessa gränser med risk för att vi någon gång överskrider dem? Jag tror det är farligt när vi själva inskränker yttrandefriheten genom att bli mer och mer försiktiga.”

Ett försök att utvidga tabuzonen?

En tysk tidning har råkat ut för massiva protester och hot sedan man publicerat en karikatyr som visade det iranska fotbollslandslaget som självmordsbombare. Det är den ansedda Berlin-tidningen Der Tagesspiegel som publicerat teckningen. Tecknaren har fått flera dödshot och av säkerhetsskäl tvingats lämna sin bostad. I Teheran har den tyska ambassaden utsatts för stenkastning.

Tidningen har bett om ursäkt för att man sårat iraniernas känslor – men inte för publiceringen, trots att den iranska ambassaden krävt en sådan ursäkt.
Det som gör situationen bisarr är att teckningen, enligt tidningen, inte alls riktade sig mot iranierna. Den var i stället avsedd som ett kritiskt inlägg i en intern tysk debatt om huruvida den tyska försvarsmakten, Bundeswehr, skall medverka vid det kommande fotbolls-VM.

Bilden visar tyska soldater uppställda som ett fotbollslag vid sidan om det iranska landslaget. Över de båda lagen står: ”Varför Bundeswehr absolut måste användas i fotbolls-VM”. Tecknaren vill alltså visa att det är den orimliga och falska föreställningen om t ex iranska fotbollsspelare som terrorister, som drivit fram den tokiga idén om att använda Bundeswehr.
Men i Iran har man helt missat ironin och därför totalt missförstått teckningen, enligt Tagesspiegels chefredaktör.

Man må tycka och tro vad man vill om tidningens avsikter med karikatyren. Men en sak är klar: den här gången handlar det inte om religion. I stället är det nationella känslor som sårats. Tidningen skriver själv: ”I går var det Muhammed, i dag är det Iran och fotboll. Vad blir det i morgon som inte går?” En obehaglig utvidgning av den tabuzon som dunkla politiska (och religiösa) krafter i Mellanöstern nu vill pressa på västvärlden kan vara på gång. Är det inte dags för demokratierna att sätta ner foten och försvara sin egen integritet? Men hur gör man det på ett konstruktivt sätt?

Det kostar att vika sig för hot

Det som de radikala islamisterna inte lyckades med i Danmark har de nu enkelt åstadkommit i Sverige. Med ynkligt hot lyckades de få regeringen att ingripa mot den fria pressen. Utrikesminister Laila Freivalds vek sig för våldet och tog Säpo till hjälp för att tvinga Sverigedemokraterna att ta bort Muhammed-bilderna från sin hemsida.

Det är hårda ord. Men man kan tyvärr inte dra någon annan slutsats. Något liknande har inte inträffat i Sverige sedan transportförbudet för vissa tidningar och konfiskeringarna av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under andra världskriget. Den gången var regeringen rädd för Hitler.

I Sverige är det ansvarige utgivare som bestämmer om något skall tas bort från tidningen – inte utrikesdepartementet. Genom sitt ingripande har Sveriges utrikesminister signalerat till omvärlden att den svenska regeringen har ett ansvar för vad som skrivs och visas i medier. Precis vad de radikala islamisterna krävt! Nu kan vi vänta nya krav på att Sverige skall följa islamistiska påbud. I värsta fall har man öppnat för otäcka utpressningar.
Vilket självmål!

Dessutom har den socialdemokratiska regeringen lyckats göra ett tvivelaktigt populistparti till martyrer för pressfriheten. Det var väl mer än vad Sverigedemokraterna någonsin hade kunnat drömma om. Självmål igen!

Men medierna har också en del av ansvaret för den uppkomna situationen. När den olyckliga publiceringen av Muhammed-teckningarna i Jyllands-Posten var ett faktum, inträdde en helt ny situation. I den borde många tidningar världen runt ha slutit upp kring den danska tidningen och återpublicerat karikatyrerna. Inte som en provokation utan med en inbjudan till samtal och som ett tydligt budskap om att tryckfriheten är lika helig för västerlänningar som Muhammed för muslimerna. Då hade tyngden av de islamistiska hoten varit mindre på den enskilda tidningen och det enskilda landet. Möjligheterna att motstå påtryckningarna hade varit större och förhoppningsvis hade samtal mellan jämbördiga parter kunnat föras, t ex i EU: s regi. Nu har den svenska regeringen i stället böjt sig för hot och därmed visat islamisterna att just hot lönar sig.

Regeringen har också svikit de vanliga, hederliga muslimer som sökt sig till Sverige för att de är emot diktatur och ofrihet. Dessa muslimer, som ingenting högre önskar än att leva tryggt i ett demokratiskt land, var redan tidigare utsatta för hot från radikala islamister och har nu anledning att vara än mer oroliga. Det är mycket sorgligt eftersom de är våra potentiellt närmaste allierade i kampen för demokratin och mot den islamistiska ofriheten.
Hårda ord igen, men vad skall man annars säga?

Citatet: om muslimska nidbilder av judar

Julius Glaser hade en insändare i SvD den 3 februari. Han skrev: "Jag kan förstå att teckningarna av profeten Muhammed kan vara kränkande för religiösa muslimer. Men varför acceptera otaliga nidbilder av judar i muslimska medier, nära nog dagligen? När kommer vi att se representanter av 57 muslimska länder be världens judar om ursäkt för otaliga kränkningar som dessa länders statsstyrda massmedier gör sig skyldiga till?"

Extremisternas ideolog

Det finns undersökningar som visar att en stor majoritet av människorna i den muslimska världen vill ha demokrati och yttrandefrihet. Men en minoritet vill tvärtom förstöra demokratin med våld. Deras ideolog heter Sayyid Qutb (1906-1966).

Han formulerade sin ideologi i boken ”Milstenar”, som gavs ut i mitten av 1960-talet. Där stakar han ut vägen mot det heliga kriget, jihad, som en gång för alla skulle förstöra det omoraliska moderna livet, utropa Guds överhöghet och avskaffa allt mänskligt styre, d v s demokratin. För Qutb är demokratin ett uppror mot Gud eftersom det just är människor som styr. I denna kamp mot det föraktliga folkstyret finns ingen plats för tolerans. Det är först efter islams seger och inrättandet av en islamsk stat, som det kan bli tal om tolerans – vad den då kan tänkas innebära.

Stegen på denna väg, milstenarna, är 1) att de rättrogna avskiljer sig från det barbariska och okunniga moderna livet, 2) att man i avskildheten skapar en rent muslimsk enklav, 3) att en muslimsk stat bildas och 4) det heliga kriget. Detta är en utveckling som Muhammeds eget liv anvisar, säger Qutb.

Och våldet är oundvikligt med tanke på samhällets polarisering, skriver religionsforskaren Karen Armstrong i sin ytterst läsvärda bok ”Kampen för Gud” (2000). Det är en polarisering som de radikala alltså själva vill ha. Samtidigt underströk Qutb motsägelsefullt att den väpnade kampen inte skulle påtvinga människor islam med våld. Tvärtom, när våldet givit Gud herraväldet skulle människorna uppleva den stora befrielsen från slaveri under andra människor och frivilligt ansluta sig till islam.

Hur blev Qutb extremist? I ungdomen beundrade han västvärlden och engelsk litteratur. Men två händelser radikaliserade honom. Studier i USA gjorde honom djupt besviken på västvärlden som han beskrev som en enda stor bordell. ”Alla andra mål än de omedelbart nyttobetonade åsidosätts, och alla andra mänskliga drivkrafter än egoismen nonchaleras”, skrev han.
Den andra radikaliserande händelsen var tio år i fängelse i Nassers Egypten.

1964 frigavs han. Året därefter greps han på nytt för att tillsammans med det Muslimska brödraskapet ha planerat att mörda Nasser. 1966 lät Nasser i stället avrätta Qutb. Sedan dess har nästan alla radikala islamister utgått från Qutbs ideologi. (Fakta i denna artikel är hämtade från Karen Armstrong, "Kampen för Gud".)

Se även:
Fanatism börjar hemma/Amos Oz

Den bristande känslan för det heliga

Hur kunde Danmark, Sverige och delar av den övriga västvärlden hamna i denna trista soppa av beskyllningar och motbeskyllningar, hot, bojkott, ursäkter hit och dit?
En förbisedd aspekt, tror jag, är den bristande känsla för det heliga som allt mer kännetecknar de nordiska länderna. Har man aldrig upplevt något som heligt, kan man förstås inte heller förstå människor som blir upprörda när deras trosföreställningar kränks. Därav den förvåning som i dag präglar t ex Jyllands-Postens chefredaktör och många med honom.

Avsikten med publiceringen var knappast att diskutera islam som religion – det är ointressant för de sekulariserade. Däremot ville man antagligen provocera fram en debatt om kopplingen mellan islam och terror. Till detta finns det goda skäl. Men den bristande känslan för det heliga ledde till att man fick en helt annan reaktion.
Skillnaden mellan den religiösa islamska världen och den sekulariserade Norden blir nästan rörande tydlig, när man ser bilderna på upprörda muslimer, som trampar på den danska flaggan. De inbillar sig att åtminstone flaggan är helig för danskarna. På den finns ju det kristna korset! Muslimerna försöker därför ge igen med samma mynt, de försöker kränka de kristna. Så de bedrar sig!
Den bristande känslan i Norden för det heliga har nu lett till att de islamistiska extremisterna, som vi ville kritisera, har fått vind i ryggen. Grattis, kära sekulariserade nordbor!

Man kan beklaga vad som hänt. Men nu är det som det är. Och det demokratiska samhället kan inte acceptera islamisters krav på att deras religiösa regler skall efterlevas i sekulariserade nordiska samhällen. Västvärlden måste visa att vi uppfattar våra demokratiska rättigheter och friheter som avgörande för vår livsform. Ja, vi måste visa att vår uppslutning kring demokratin är det närmaste en känsla för det heliga som man kan komma i våra samhällen.

Hur gör man det i denna förvirrade och överhettade situation? Någon smärtfri, enkel åtgärd finns säkert inte. Eftersom skadan redan är skedd när det gäller muslimernas religiösa känslor, återstår inte mycket annat än att västvärlden visar att vi inte hukar, inte faller undan för krav på att inskränka yttrandefriheten. Att många tidningar världen över publicerar teckningarna som underlag för en omfattande diskussion om religion och yttrandefrihet – inte som provokation – är därför en väg som kanske måste beträdas, även om man kan betvivla att den leder till någon större ömsesidig förståelse.

Egentligen borde vi återupprätta känslan för det heliga i Norden. Men hur gör man det? Jag har inte ens ett dåligt förslag.

Det här med tolerans

Jyllands-Postens publicering av politiska karikatyrer av profeten Muhammed har väckt debatt och vissa muslimska kretsar har svarat med hot och våldsamheter. Vem ska tolerera vad?

Tolerans beskrivs i uppslagsboken som ”försonlighet gentemot åskådningar och livsformer, som avviker starkt från ens egna”. Tolerans är alltså besvärligt, knappast ens naturligt. Jag brukar säga att tolerans är en konst. Den är till för det som vi inte tycker om. Att bara tolerera det som vi egentligen inte har något emot är ingen konst.
Politiska karikatyrer både i ord och i bild har en självklar plats i en demokrati som står för yttrandefrihet. De borde följaktligen också tolereras av dem som blir karikerade. Kristna har sedan många decennier fått vänja sig vid detta.

Men det finns naturligtvis också gränser för toleransen. De formas i ett subtilt växelspel med en annan demokratisk hållning, respekt. Visa större respekt, så blir det lättare att bli bemött med tolerans. Mindre respekt ställer större krav på dem som skall tolerera vad de blir utsatta för. Ingen respekt alls för t ex de lagar och regler som gäller i en demokrati och toleransen förbyts i polisingripanden.

Det är möjligt att Jyllands-Posten inte visade tillräcklig respekt för islam och muslimer när tidningen publicerade bilderna och man kan verkligen undra över vad de sanna bevekelsegrunderna för publiceringen var. Men det är uppenbart att de våldsamma och hotfulla muslimska reaktionerna inte har mycket med vare sig respekt för demokratiska spelregler eller tolerans mot oliktänkande att göra. Man kan därmed också ifrågasätta om det finns någon anledning för Jyllands-Posten att be om ursäkt. Skruvade och halvhjärtade ursäkter bidrar inte till att stärka respekten för demokratin och yttrandefriheten. Tvärtom kan de tas som grund för ytterligare våldsamheter och intolerans.

Det är också uppenbart att muslimer inte heller i detta sammanhang kan dras över en kam. Att islam som religion inte har några mera påtagliga demokratiska traditioner hindrar inte, att de flesta muslimer i västerlandet lever i största respekt för sina demokratiska värdländers lagar och regler och därför också förtjänar tolerans från majoritetsbefolkningen.

För övrigt kan man konstatera att i den mån Allah eller Gud alls står för demokrati, yttrandefrihet och jämställdhet, så är de nyomvända.

Om tolerans mot muslimer, se även:
Fanatism börjar hemma/Amos Oz