I kniptången/Krisen (4)

Hösten 2008 måste banker och försäkringsbolag i många länder räddas av skattebetalarna. Nu står hela stater vid avgrundens brant. Grekland, Portugal, Italien, Spanien och Irland är några av dem – och de är viktiga eftersom de är medlemmar av eurosamarbetet.

Mest akut är läget i Grekland som våren 2001 kunde byta sin valuta drachman till euro. I skydd av den stabila euron kunde grekerna sätta igång en lånefinansierad ekonomisk expansion som syftade till att lyfta landet till europeisk levnadsstandard.

Den grekiska regeringen tillät allt större statliga budgetunderskott för att finansiera välfärdsprojektet. Statsskulden ökade snabbt. Om grekerna hade haft kvar sin drachma hade valutamarknaden straffat den lössläppta finanspolitiken. Drachman hade sjunkit i värde mot andra valutor. Räntorna hade höjts och en uppstramning av statens finanser hade tvingats fram.

Men nu hade alltså grekerna euron. Det gjorde upplåningen utomlands betydligt billigare och enklare än den annars hade varit. Dessutom ljög den grekiska regeringen om den verkliga omfattningen av skuldproblemen. Grekerna förfalskade till och med den statistik som gjorde att landet fick gå med i eurosamarbetet.

Först i december avslöjades att den grekiska statsbudgetens sanna underskott var dubbelt så stort som det officiellt redovisade, dvs 12,7 procent av bruttonationalprodukten, BNP (EU:s regler medger max 3 procent). Och statsskulden beräknas i år bli ca 130 procent av BNP (EU:s tillåtna tak är 60 procent).

Krisen var ett faktum. Grekland förlorade i ett slag sin trovärdighet i EU och på finansmarknaderna. Frankfurter Allgemeine talade om ”grekiska regeringars kollektiva ansvarslöshet” (FAZ 15.12.2009). Landets kostnader för att låna nya pengar i omvärlden steg explosionsartat. Man talade allmänt om att Grekland kunde vara på väg mot statsbankrutt.

För att återvinna förtroendet krävs nu drastiska åtgärder av den grekiska regeringen. Statens utgifter måste minska och skatteintäkterna öka. Därför skall bara var femte i offentlig tjänst som går i pension ersättas. Lönerna för offentligt anställda skall frysas, pensionsåldern höjas (till 65 år), sociala förmåner minskas och statens skatteinkomster öka, bl a genom en drivmedelsskatt. Budgetunderskottet skall till slutet av 2012 ner till den tillåtna nivån max 3 procent av BNP.

Detta är ett tufft sparpaket. Många människor kommer att drabbas. Den ekonomiska nedgången blir än djupare. Allt fler blir arbetslösa. Det finns därför många bedömare som tror att den grekiska regeringen inte klarar uppgiften, trots att den nya socialistregeringen har brett stöd i parlamentet. Redan mullrar det i leden, inte bara bland fackföreningar och vänsterorganisationer. Demonstrationer och allmän social oro är att vänta.

Vad finns det då för alternativ om regeringen misslyckas? Om Grekland ställer in betalningarna skulle finansmarknaderna omedelbart kasta sig över de andra svaga euroländerna, Portugal, Spanien etc. Räntorna på nya statslån stiger då dramatiskt och försämrar dessa länders finanser ytterligare. ”En kedjereaktion av detta slag skulle skaka valutaunionen i sina grunder och till slut äventyra dess existens”, säger Otmar Issing, Europeiska centralbankens fd chefekonom och en av valutaunionens arkitekter (FAZ 29.1.2010).

Kan Grekland lämna valutaunionen? Det skulle kasta landet ut i en politisk och ekonomisk avgrund, anser Issing. Hur skulle Grekland alls kunna betala tillbaka sina skulder efter att ha tvingats lämna euron och återinföra den svaga drachman?

Nå, kan då inte de andra EU-länderna komma Grekland till hjälp? Enligt reglerna nej. I valutaunionen svarar varje land för sina egna skulder; skuldräddningar länderna emellan, sk bail-outs, är inte tillåtna. Om EU gör undantag från den regeln för ett land måste man göra detsamma för andra som hamnat i kris, t ex Irland som redan genomfört ett hårt och modigt sparprogram. Hur skulle den irländska regeringen politiskt kunna försvara sina åtgärder om EU räddar Grekland från en motsvarande kris?

Dessutom: om EU rycker in och löser enskilda staters skuldproblem, innebär det en uppenbar inbjudan till sk moral hazard, dvs att medlemsländer med rymliga samveten tillåter sig finansiella äventyr på de andra EU-ländernas bekostnad. Om EU tar över Greklands skulder ”brister alla fördämningar”. ”Då sprider sig den grekiska sjukan”, säger Issing.

Kan Internationella Valutafonden, IMF, komma till undsättning som man gjort för en lång rad andra länder, t ex Lettland och Ungern? Nej, EU och Europeiska centralbanken skulle aldrig acceptera att IMF fick makt och inflytande över valutaunionens penningpolitik.

Ropen på solidaritet för Grekland måste därför vändas mot grekerna själva. Deras problem har visserligen förvärrats av den allmänna finanskrisen men är i grunden självförvållade. Därför är det Grekland som äntligen måste visa solidaritet mot de andra medlemsländerna i valutaunionen. EU kan bara stödja den tuffa sparpolitiken.

Källor: En rad artiklar i Frankfurter Allgemeine Zeitung och Financial Times. Die Europäische Währungsunion am Scheideweg, av Otmar Issing, FAZ 29.1.2010; The Greek tragedy deserves a global audience, av Martin Wolf, FT 19.1.2010; EU setzt Griechenland Frist bis 2012, FAZ 3.2.2010; Der griechische Patient, FAZ 15.12.2009.

Anm. 1: EU hade inget att invända mot att EU-länderna Lettland och Ungern fick hjälp av IMF. Men dessa båda är inte med i eurosamarbetet som Grekland.

Anm. 2: Förf. var 1984–2001 finansmarknadsreporter på Svenska Dagbladet.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8)