Rainer Maria Rilke – krigshetsaren

Han har för mig alltid varit en skygg, bräcklig och oändligt känslig person, oansenlig till utseendet, tystlåten och pedantisk, ständigt på resa, nästan en hemlös. Han har varit författaren till dikter som stått mig särskilt nära såsom Herbsttag (Höstdag), Der Panther (Pantern) och Komm du, du letzter, den ich anerkenne (Kom du, den siste som jag kännes vid). Den mest osannolike soldat som jag har kunnat föreställa mig. Rainer Maria Rilke, 1875 – 1926.

Förvåningen var desto större när jag i litteraturkännaren Hans Levanders bok ”Thomas Mann och hans tid” plötsligt läste: ”Rilke hörde som Mann själv till de äldre författarna som mer eller mindre besinningslöst sjöng krigets lov.” Kunde det vara sant?

Det var inte helt lätt att hitta närmare uppgifter. I Fib:s Lyrikklubbs Rilke-bok från 1978 nämns inte ett ord om saken. Men i Fritz Klatts biografi över Rilke från 1949 fann jag svaret. Vid krigsutbrottet 1914 befann sig Rilke tillfälligt i München. Till en början rycktes han med i det storslagna och livfulla i händelserna, skriver Klatt. Han upplevde krigsutbrottet starkt och förbehållslöst positivt och bejakande.

Det bevisar Fünf Gesänge (Fem sånger, 1914), skrivna under krigets första tre dagar i augusti. Där manar han sina samtida att gripa det historiska tillfället för att grunda en ny världsålder på jorden. ”Så är jag inte längre; ur det gemensamma hjärtat slår mitt eget hjärtas slag och den gemensamma munnen öppnar min egen.”
Ett tydligare uttryck för en självutplånande längtan att få ingå i den namnlösa massan får man leta efter. Han, individualismens urbild och ikon, kunde inte motstå det ansvarslösa kollektivets frestelse. Han faller in i massans hyllningar till krigets gud.
Han undgår inte ens lockelsen att på ett kväljande sätt besjunga den sårades lidande: ”Smärtan har också sitt jubel. O, då vecklar fanan ut sig över er, i vinden, som kommer från fienden.”

Rainer Maria Rilke var 38 år gammal 1914. En mogen man. Men han hade ett slags krigiskt förflutet. Hans pappa var en misslyckad militär, som aldrig kom över sin besvikelse över den havererade karriären. Mamman sörjde en död dotter och tvingade sin son att gå i flickkläder upp i femårsåldern. Tio år gammal skrevs han in i militärskola för att utbildas till officer och gå i pappas fotspår. De fyra åren som följde var en ständig plåga för honom. Han skriver senare om ”den dagliga förtvivlan hos en 10-, en 12-, en 14-årig pojke”. När han lämnade militärskolan kände han sig som ”en uttröttad, kroppsligt och själsligt missbrukad”. Den fortsatta, högre militärutbildningen fick han lämna av hälsoskäl redan efter ett par månader.

Efter ett års krig blev Rilke inkallad. Han drog på sig sin gamla kadettuniform och gick upp till Stefan Zweig. ”Jag har hatat den här uniformen sedan militärskolan,” sade han. ”Och jag trodde att jag för evigt hade sluppit undan den.”
Så säger en man som skrivit fem glödande hyllningssånger till kriget. Men det är bara ytligt sett en obegriplig paradox.

Till historien hör att Rilkes krigsrus gick över efter några månader. Krigsguden som han dyrkat förvandlades till ett monster, skrev han i ett brev redan i oktober 1914. Och han slapp soldattjänsten. Vänner hjälpte honom till en undanskymd plats i det österrikiska krigsarkivet. Där känner man igen honom igen.

(Fünf Gesänge 1914 finns i den kommenterade tyska utgåvan av ”Rainer Maria Rilke, Werke”, band 2. Nördlingen 1996)

Länkar till Rilke-dikter:

http://www.onlinekunst.de/rilke/herbsttag.html
http://www.onlinekunst.de/rilke/Der_Panther.htm
http://www.onlinekunst.de/rilke/Rilke_Letzte_Worte.htm
http://rainer-maria-rilke.de/100144fuenfgesaenge.html

Som en bakgrund till den här artikeln fungerar de tre tidigare artiklarna om Stefan Zweig:
Den bedrägliga optimismen (1)
Folklig entusiasm över kriget (2)
Auktoritetens förfall (3)