I den övergivna staden/Tjernobyl (2)

Vår guide Vladimir Danilov bodde med sin familj i staden Pripyat, ett par kilometer från kärnkraftverket, när olyckan inträffade. Han var anställd på verket.

Det var lördagsmorgon och han sov länge. Kvällen innan hade stadens nöjesfält öppnat för säsongen. Pariserhjulet snurrade, radiobilarna skramlade och barnen skrattade i karusellerna.
När Vladimir vaknade och fick veta att något hänt på verket, tog han sin treårige son i famnen, stal en bil och körde så fort han kunde därifrån.
Men det var svårt. Staden med sina 49 000 invånare var redan omringad av militär. Han fick snirkla sig fram på småvägar för att komma igenom.

Ett och ett halvt dygn senare körde 1 200 bussar in i staden. Alla invånare evakuerades. Ingenting fick man ta med sig. Inte ens personliga minnessaker som fotoalbum.

Han berättade sin historia för oss utan att visa några känslor.
När vi nu, tio år senare, närmade oss Pripyat, mötte oss först en vägbom och en förfallen propagandaskylt med texten: KRAFTVERKET TILL SOCIALISMENS OCH ARBETETS ÄRA.

Vi körde den gamla paradgatan mellan snörräta rader av sexvånings hyreskaserner in mot centrum. Men fönstren gapade tomma och svarta och rappningen hade nästan fallit av helt. Sönderslaget glas låg överallt, dörrar hängde på trekvart och björkslyet höll på att ta över gatorna. Trafikmärken dirigerade en trafik som inte längre fanns. Och: inte en människa. Någonstans!

I stadens öde centrum virvlade vinden som i en film av Tarkovskij. Dammet slog oss i ansiktet. Jag tänkte på rådet jag fått med mig från strålskyddsfolket i Stockholm: akta dig för dammet!
De ukrainska myndigheterna sade aldrig ett ord vare sig om munskydd eller om glasögon. Inget sådant fanns att tillgå.

En ålderdomlig strålningsmätare monterad på en flagad husvägg visade 51 mikroröntgen, d.v.s. 6-7 gånger normal nivå. Men det fanns också så kallade hotspots, där strålningen låg flera hundra gånger över den acceptabla. Jag avråddes gå över ett dike för att kissa. ”Vi vet inte hur det är där borta.”

Nöjesfältet låg rostigt och spretigt med en stämning av övergivenhet. Fotbollsarenan hade just varit färdigbyggd den där våren 1986. Men ingen enda match kom att spelas där. Nu hade slyet definitivt segrat över gräsmattan.

Vladimir ville visa oss sin lägenhet. Husets entrédörr hängde på ett gångjärn och en pinnstol låg vält framför. I trapphuset var alla brevlådefacken uppbrutna. I lägenheten fanns fortfarande en uppochnedvänd soffa med ett stort kritkryss på. Det markerade att möbeln hade alltför hög radioaktivitet. Annars hade soldaterna tagit med sig det mesta. ”Men någon gång hittar man fortfarande ett piano som varit för tungt att bära ut”, sade Vladimir.

”Vad känner du här?” frågade jag honom. ”Ingenting”, svarade han. ”Men jag tog med mig min hustru en gång, och hon bara grät och grät.”

Och så besökte vi Pripyats daghem. I trappan mötte oss en hög madrasser i olika stadier av upplösning. Lekrummet var i en enda röra. Dockor, nallar, ett schackbräde, klossar. Och bakom en glasruta som fortfarande var hel… barnens sängar, uppställda på rad, ännu väntande. På en stol satt en docka i fin klänning men med krossad kind.

Vi uppmanades att inte röra någonting. Men dörren gled igen av sig själv och därbakom stod barnens alla skor!

Tysta åkte vi i det tätnande mörkret tillbaka till Kiev. Till det halvtomma hotellet från Sovjettiden. Från en ödslighet till en annan.

Den första artikeln om resan till Tjernobyl:
In i spärrzonen/Tjernobyl (1)