”Bort med polackerna!”/Stutthof

− Sztutowo! ropar busschauffören och jag tumlar ut från den blåvita lokalbussen mitt i en fridfull liten by på den polska landsbygden, drygt tre mil öster om Gdansk.

För polackerna är detta slättlandskap Pommern, men för tyskarna är det fortfarande det historiska Västpreussen och byn är betydligt mera känd under sitt tyska namn: Stutthof.

I en avskild skogsglänta på andra sidan om den lantliga husklungan uppförde SS under sommaren 1939 det första koncentrationslägret utanför Tyskland. I dag är Stutthof delvis restaurerat och förvandlat till ett utomhusmuseum.

Det första man ser är ett stort tegelhus som en gång var ålderdomshem men som SS byggde om till kommendatur och administrationsbyggnad. Där bakom till vänster skymtar (klicka på bilden) själva lägeringången, ”Dödens port”. In genom den gick under krigsåren omkring 110 000 människor. Av dem dödades eller dog av umbäranden cirka 65 000.

År 1942 fick Stutthof officiell status som koncentrationsläger med ett stort nät av underläger omkring sig och från 1944 blev det en del av förintelsemaskineriet mot judarna. Men från början var det ett lokalt läger som främst riktade sig mot den polska befolkningen i Danzig och Västpreussen. Ett läger för etnisk rensning.

Den fria staden Danzig hade skapats i Versaillesfreden 1920. Varken stadens tyska majoritet eller dess polska minoritet ville ha den lösningen. Tyskarna ville att Danzig skulle vara kvar i Tyskland, medan polackerna krävde att staden skulle tillhöra det nyuppståndna Polen.

Det ledde till starka motsättningar mellan befolkningsgrupperna (se artikeln Danzig, Westerplatte och kriget). Polackerna diskriminerades av den tyska, allt mer aggressiva, nazistiska majoriteten, som drömde om och planerade för ett etniskt rent, tyskt Danzig.

Redan på krigets andra dag, den 2 september 1939, började massarresteringarna av polacker. Det skedde efter namnlistor som hade upprättats flera år tidigare. Främst var nazisterna ute efter polska intellektuella, lärare, präster och uniformerad personal från de polska institutionerna i Danzig, dvs posten, järnvägen och tullverket. Den första transporten med 200 polacker till Stutthof gick redan samma dag.

Den etniska rensningen svepte sedan över Västpreussen i spåren av den tyska arméns framryckning. Polska forskare uppskattar att mellan september 1939 och mars 1940 upp emot 120 000 sk ”oönskade polska element”, däribland även judar och zigenare, greps och internerades i ett 70-tal olika läger i regionen. Stutthof var bara en av taggtrådsöarna i denna nazistiska lägerarkipelag.

I summariska exekutioner dödades under samma tid 40 000 människor, främst polacker som ansågs farliga på grund av sin medvetna polska nationalism. En del av avrättningarna ägde rum i Stutthof. Andra blodbestänkta ortnamn var Piasnitz, Barbarkaskogen (vid Thorn) och Karolewo.

− De som hör till det polska folket måste försvinna! deklarerade Albert Forster, naziledare i Danzig, i november 1939. Det var mitt under den stora rensningsoperationen.

De flesta av dem som greps av SS och säkerhetstjänsten deporterades direkt till tvångsarbete i det nyupprättade generalguvernementet i Polen eller till rustningsindustrin i Tyskland. Många hamnade som obetald arbetskraft på tyska lantgårdar i regionen. De som klarade en ”rasselektering”, dvs de som såg tillräckligt ”ariska” ut, sattes i särskilda germaniseringsläger där de skulle uppfostras till tyskar. Det var mest barn och ungdomar. Många av dem hamnade så småningom som adoptivbarn i tyska familjer.

Under januari 1940 klingade denna första våg av etnisk rensning ut och de internerade som var kvar i Västpreussen fördes samman i Stutthof, som fortfarande lydde under det lokala SS i Danzig. På våren 1940 fanns det 6 500 fångar i lägret. Men många fler passerade Stutthof på väg till läger med riksstatus, t ex Sachsenhausen.

I november 1941 kom SS-chefen Heinrich Himmler själv på besök till Stutthof. Hans besök markerade början av en ny fas i lägrets blodiga historia.

Källor och litteratur: Janina Grabowska-Chałka, Stutthof, Historischer Wegweiser, Gdansk−Sztutowo 2004; Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt. Berlin 2006.
Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Terror och förintelse/Stutthof (2)
Befrielse och katastrof/Stutthof (3)
Spökskepp till Malmö/Stutthof (4)
Tidigare artiklar med anknytning till detta ämne är:

Danzig, Westerplatte och kriget
De bedragna på Westerplatte
Manipulerat minne/Westerplatte
Fördrivning, flyktingar och förakt
När kriget kom till Ostpreussen
Polsk hämnd
För att läsa hela artikelserien om Stutthof kan du också klicka på etiketten Stutthof nedan.