Två folkmord?/Litauen (1)

Platsen är Judiska museet i Vilnius våren 2011. En grupp ungdomar visas runt och guiden berättar om Förintelsen i Litauen: 90 procent av landets 220 000 judar dödades under den tyska ockupationen 1941–1944, av tyskar och av infödda litauer. Ingenstans i det naziockuperade Europa var förintelsen av judar så förödande grundlig som just här i Litauen, ett sant folkmord.

Så frågar guiden plötsligt om någon har hört talas om ”teorin om de två folkmorden”. Det uppstår en lång tystnad, men sedan, jo, åtminstone en av ungdomarna har hört föräldrar berätta om vad kommunisterna gjorde i Litauen under den sovjetiska ockupationen 1940-1941 och sedan på nytt från 1944. Många människor fängslades, deporterades till Sibirien och dödades. Det var visst också ett folkmord?

”Det här är en mycket kontroversiell teori”, förklarar guiden, ”men den är accepterad av många politiker.” Den går ut på att kommunisternas terror mot den litauiska befolkningen kan jämställas med nazisternas förintelse av judarna.

Judiska museets guide har naturligtvis en annan uppfattning. Efter en stunds resonerande med ungdomarna enas man om att förintelsen av judarna var mycket värre, att teorin om de två folkmorden följaktligen är felaktig och att den egentligen bara går ut på att förringa det förfärliga som hände Litauens judar.

Men i Litauen lever teorin om de två folkmorden, ja, det pågår en öppen politisk och vetenskaplig strid i frågan. Det tydligaste uttrycket för denna strid är KGB-museet i Vilnius. Där berättas historien om Sovjetunionens och kommunisternas våld mot Litauen under 50 år. Och museets officiella namn är: ”The Museum of Genocide Victims”, ”Folkmordsoffrens museum”.

Museet är inrymt i KGB:s, dvs den sovjetiska säkerhetstjänstens, gamla högkvarter och fängelse. Här har generationer av påstådda folkfiender utstått fångenskap, tortyr, isolering, förnedring och död.

Bland de långa raderna av traditionella celler finns sk boxar, utrymmen på 0,6 kvadratmeter, där fången bara kunde stå upprätt. Här finns utkylda vattenceller med en liten rund skiva i mitten. På den stod fången så länge han orkade – sedan ramlade han ner i det iskalla vattnet. I de madrasserade och helt mörklagda cellerna drevs fångar till vansinne.

En våning ner, i källarplanet, sköts under årens lopp mer än tusen människor med nackskott. En massgrav med deras lämningar har hittats i Vilnius centrum och grävdes ut i början av 2000-talet. Skor från denna massgrav är nu utställda i museet.

Enligt det statliga forskningscentrum som svarar för museet, arresterades 197 000 litauer av Sovjetmakten och kastades i fängelse. Omkring 150 000 av dem sändes vidare till koncentrationsläger i det sovjetiska Gulagsystemet. Dessutom deporterades 136 000 litauer till avlägsna orter i Sovjetunionen. Nästan sju av tio deporterade var kvinnor och barn.

Av fångarna dog minst 20 000. I deportation dog 28 000 människor. Därtill stupade drygt 20 000 litauiska frihetskämpar.

Sammantaget blev en av tre litauer på något sätt offer för den Sovjetkommunistiska terrorn. Nästan alla familjer har tragiska erfarenheter att berätta om.

Detta är den kalla, statistiska grunden för påståendet att Litauen har varit utsatt för två folkmord: det ena på judar, det andra på vanliga litauer. I en broschyr som KGB-museet tillhandahåller (Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR) framstår resonemanget tydligt:

”Litauer anser att den sovjetiska terrorn motsvarar folkmord. De flesta av de deporterade var vigda till undergång – en tredjedel av dem till en snar död och resten till ett liv i misär i Sibirien. Man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad.”

I resonemanget ligger också en tydlig och bitter kritik av västs sätt att uppmärksamma judarnas öde men nonchalera offren för kommunismen:

”Väst har valt att glömma dessa hemskheter. I skolorna undervisas det inte om dem. Det finns inget stort museum i Washington, D.C., som är tillägnat dem vilkas liv förstördes av kommunisterna.”

Som läsare får man intrycket att det är själva den långa kampen i väst för att hitta och döma nazistiska krigsförbrytare, som broschyrförfattarna upplever som kränkande. De menar uppenbarligen att det råder en världsomfattande vanföreställning om att förintelsen av judarna skulle vara ett unikt brott:

”Ingen kommunistisk partiboss i Ryssland har någonsin fått betala för sina övergrepp. Inte en lägerkommendant har tvingats ta ansvar för sin omänsklighet. Det finns inget tal om skadestånd.”

Om denna dubbla, litauiska tragedi finns det mera som bör berättas.

Referenser: Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; The Museum of Genocide Victims, A guide to the exhibitions; egna anteckningar från Jewish Museum, Vilnius; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002.

Bilder: 1. Judiska museet i Vilnius är inrymt i en anspråkslös trälänga vid en tvärgata från den trafikerade Pamènkalnio g. Bild 2. KGB-museet eller Museum of Genocide Victims, vid den stora paradgatan Gedimino pr. Bild 3. På KGB-museets vägg finns namn på människor som fallit offer för kommunismens terror.


Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)