I Stalins våld/Litauen (3)

Den 14 juni 1940 marscherade 300 000 sovjetiska soldater in i Litauen. Motstånd ansågs vara utsiktslöst. Presidenten flydde. Ryssarna tillsatte en marionettregering. Parlamentsval genomfördes, men bara kommunistvänliga kandidater fick ställa upp. Oppositionella arresterades. Och redan i augusti hade det ockuperade Litauen ”ansökt” om att få bli Sovjetrepublik. Högsta sovjet i Moskva gav sitt nådiga medgivande.

Litauen hade förlorat sin självständighet i ett rasande tempo. Allt var en följd av att Stalin och Hitler i augusti 1939 hade gjort upp om inflytelsesfärer i östra Europa. De baltiska länderna hamnade hos Stalin. Hitler tog västra Polen. Och ingen av västmakterna hade ork att ingripa när bytet delades.

Sovjetiseringen av Litauen började genast. Från Sovjetunionen anlände tusentals tjänstvilliga litauiska kommunister. De hade 1918 tvingats i exil när Litauen blev självständigt. Deras behov av att hämnas på sina ”borgerliga” landsmän skall inte underskattas.

Politiker, officerare, byråkrater och affärsmän arresterades och deporterades österut. I augusti 1940 hade 1 300 personer i den litauiska eliten försvunnit. De nyanlända exilkommunisterna ersatte dem på alla nivåer i samhället.

Den sovjetiska terrorn var ofta helt oförutsägbar. Det fanns listor med tiotusentals namn på förmodat antisovjetiska personer. Ingen kunde vara säker på om han fanns på listorna eller ej. Det kunde räcka med att man talade esperanto eller samlade frimärken, sådant uppfattades som ”kontakter med utlandet”.

Åtskilliga försökte rädda sitt eget skinn genom att samarbeta med regimen. En del gjorde det av övertygelse, t ex många vänsterintellektuella som också var judar. Andra tog helt enkelt chansen att avancera socialt och få ekonomiska fördelar. Det fanns god grogrund för många sorters kollaboratörer. Kommunistpartiet växte snabbt.

Nationella symboler som flaggan och statsvapnet hade förbjudits. Historien skrevs om. Självständighetstiden 1918-1939 kallades nu för ”borgerlig-fascistisk diktatur” och händelserna på sommaren 1940 påstods vara en ”socialistisk revolution” som fört ”de arbetande massorna” till makten. Syftet var förstås att misskreditera de gamla nationella grupperna.

Stalin hade redan före angreppet på Litauen sökt undergräva och splittra dessa ”borgerliga” nationalister. Ett smart drag var hans beslut att ge Litauen sin gamla huvudstad Vilnius tillbaka. Vilnius hade sedan kriget 1920 tillhört Polen, men 1939 fallit i sovjetiska händer.

Litauerna mottog ”gåvan” med en känsla av nationell revansch. De började genast diskriminera polackerna, som var i majoritet i staden. Men den nationalistiska yran blev inte långvarig. Med den sovjetiska annekteringen av Litauen avslöjades Stalins ”gåva” som en tom gest. ”Vilnius tillhör oss, men vi tillhör Sovjetunionen”, hette det bland besvikna litauer.

Den kommunistiska regimen avslöjade alltmer sin sanna karaktär och de bedragna och terroriserade litauerna vände sig i bitterhet både mot de sovjetiska ockupanterna och mot de inhemska kollaboratörerna. En särskilt farlig udd riktade de mot landets drygt 220 000 judar.

Många av dessa hade dykt upp i ledande befattningar i staten och kommunistpartiet. I juni 1940 bestod det litauiska kommunistpartiet till över 30 procent av judar. I den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD var en av tio tjänstemän jude. Av landets befolkning var ca 7 procent judar.

Den sovjetiska politiken hade utan tvivel öppnat möjligheter för judar i det traditionellt antisemitiska Litauen. Judiska studenter fick fri tillgång till universiteten. Judiska ingenjörer, läkare, arkitekter och lärare blev plötsligt synliga överallt. Att judiska ”kapitalister” samtidigt förföljdes och berövades sina tillgångar var det inte många som brydde sig om.

När den sovjetiska terrorn efter ett år gick mot sin kulmen, var det därför många som tolkade händelserna på sitt eget sätt. Natten mellan den 13 och 14 juni 1941 genomförde kommunisterna den första massdeportationen av litauer.

Omkring 18 000 människor föstes upp i boskapsvagnar som snart rullade österut. Inga formella anklagelser riktades mot dem, inga rättegångar ägde rum. De kom från alla befolkningsgrupper. Det enda som förenade dem var att deras namn stod på en ödesdiger lista.

Familjerna separerades. Männen fördes till koncentrationsläger i sibiriska Krasnojarsk, kvinnorna och barnen till Altaibergen nära den kinesiska gränsen. Fyrtio procent av de deporterade var barn under 16 år.

Bland förbittrade kvarvarande anhöriga och vänner, kollegor och bekanta, hette det att det var ”de judiska kommunisterna” som stod bakom deportationerna. ”Judarna gick för långt!”

En vecka senare angrep Hitler Sovjetunionen. Tyskarnas Armégrupp Nord närmade sig snabbt Litauen.

Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006; Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis, Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, Genocide and Resistance Research Centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Se också:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940