Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna

De 900 sovjetiska flyktingarna som skeppades iväg från Gävle den 10 oktober 1944 försvann spårlöst österut (se förra artikeln). Bekanta i Sverige som väntade på ett livstecken hörde aldrig av dem. De blev som uppslukade av jorden.

Kvar i Sverige var emellertid hundratals flyktingar som också riskerade att bli utlämnade till Sovjetunionen. Och det kom hela tiden fler. Det var vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen den 19 september 1944 som skapade nya vågor av flyktingar.

Från norra Finland flydde ca 56 000 människor med bohag och boskap över Torne älv till Sverige. Det var huvudsakligen finska civila. Men bland dem fanns också ca 700 ingermanländare. Dessa var finsktalande lutheraner som hade bott i Ingermanland sydväst om sjön Ladoga. De var alltså sovjetiska medborgare.

Under kriget hade de först flytt undan Röda armén sydvästut till Estland. Därifrån skeppades de 1943-1944, i en gemensam finsk-tysk operation, över Finska viken till Finland, 63 000 människor, män, kvinnor och barn.

En del av dessa ingermanländare ställde upp som frivilliga både i den tyska och i den finska armén. De ville bekämpa den kommunistiska sovjetmakt som förföljt och terroriserat deras folkgrupp i många år. I Finland bildades den s k brödrabataljonen för balter, ingermanländare och sovjetiska krigsfångar som bytt sida. Brödrabataljonen stred mot Röda armén på Karelska näset.

När Finland emellertid förlorade fortsättningskriget och tvangs till vapenstillestånd i september 1944, krävde Sovjetunionen att alla sovjetmedborgare som deltagit i krigshandlingar skulle repatrieras, dvs återvända hem, frivilligt eller, om nödvändigt, med tvång.

De flesta, även de civila, valde faktiskt så småningom att återvända, även om graden av frivillighet varierade. Ca 1 500 flydde dock till Sverige, dels över Torne älv hösten 1944, dels i överlastade och nedisade fiskebåtar över Östersjön vid årsskiftet 1944-1945. En del kom i sina finska uniformer, andra försökte undvika identifiering genom att blanda sig med de civila flyktingarna.

I Sverige registrerades de som ryssar – inte som ingermanländska flyktingar. Och Sovjetunionen begärde genast en fullständig förteckning med namn och adress på alla sovjetmedborgare i Sverige.

I januari 1945 tog den svenska regeringen ställning till kraven. Man beslöt att lämna ut 784 flyktingars namn och adress i Sverige till den sovjetiska legationen i Stockholm. Dessa flyktingar hade inte varit öppet oppositionella mot Sovjetunionen och ansågs därför sakna skyddsbehov. Dock fick 737 personer sin identitet skyddad eftersom de ansågs vara politiska flyktingar, t ex för att de hade deltagit i strider mot Sovjetunionen.

Det som nu hände är en föga känd men outplånlig skamfläck i svensk flyktingpolitik. En sovjetisk repatrieringsdelegation anlände till Stockholm. Och den svenska regeringen tillät delegationens 15 medlemmar att resa fritt omkring i landet för att uppsöka flyktingarna. Det blev de beryktade s k ryssbesöken.

Många av ingermanländarna hade redan placerats ut på olika orter och fått arbete i jord- eller skogsbruk, men också i industrin som ropade efter arbetskraft. Nu fick de plötsligt besök av sovjetiska tjänstemän i sina bostäder eller på arbetsplatsen. De ovälkomna gästerna försökte med påtryckningar, lögner och direkta hot att få flyktingarna att återvända hem. Om de inte reste frivilligt skulle de bli utvisade från Sverige senare och få hårda straff vid hemkomsten, hette det. Straff väntade också familjemedlemmar som var kvar i Sovjetunionen.

Flyktingarna blev skräckslagna och förtvivlade. Många vägrade att tala med den sovjetiska personalen och försökte fly till hemlig ort eller rymde rent av till skogs. Svenska myndigheter ingrep inte. De informerade inte ens om flyktingarnas rättigheter. Sovjetunionen tilläts till och med att annonsera i svensk press om att alla sovjetmedborgare nu skulle återvända hem.

Till slut valde ca 180 personer att resa tillbaka till Sovjetunionen, det var mindre än en fjärdedel av dem som fått sin identitet avslöjad.

Vad tänkte den svenska regeringen göra med resten? Sveriges utrikesminister Östen Undén (s) ansåg att ca 500 inte kunde betraktas som politiska flyktingar och att de därför borde skickas iväg. Sovjetunionen hade ju lovat att ingermanländarna skulle få återvända till sina hemtrakter och Undén litade på löftet.

Men det kom skakande vittnesmål om vad som verkligen hände flyktingar som återvände. De berättade om konfiskerad egendom, deportationer och tvångsarbete. I juni 1946 beslöt regeringen till slut att ge alla kvarvarande ingermanländare i Sverige politisk asyl.

Referenser: Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga, Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992. Sverigeingermanländarnas historia, utgiven av Sveriges ingermanländska riksförbund, Borås 2000. Ingermanland – om land och folk, Red. Sulo Huovinen, Stockholm 1993. Ingermanländarna 60 år i Sverige, Symposiet i Örebro den 18 juni 2005, Red. Eric de Geer och Vera Lif, Uppsala 2007.

Anm.1: Landskapet Ingermanland vid floden Nevas utlopp i Finska viken och med Narva som centralort blev svenskt vid freden i Stolbova 1617. Den rysk-ortodoxa befolkningen flydde österut och finska lutheraner flyttade in. Ryssarna erövrade Ingermanland 1703 och S:t Petersburg började byggas. I freden i Nystad 1721 blev Ingermanland även formellt ryskt. Den finska befolkningen trängdes undan av nyinflyttade ryssar. Finnarna, dvs ingermanländarna, var sedan livegna till 1861. Vid ryska revolutionen 1917 flydde ca 8 000 ingermanländare till Finland. Narva tillfördes 1919 det nyupprättade Estland. Under 1920- och 1930-talen fördrevs mellan 40 000 och 70 000 ingermanländare österut, bl a till Sibirien. 1937 blev minst 13 000 arkebuserade för att de påstods vara "kulaker". 63 000 kvarvarande evakuerades 1943-1944 till Finland.Därifrån återvände ca 55 000 till Sovjetunionen efter kriget. De trodde att de skulle få komma tillbaka till hembygden, men det fick de inte.

Anm.2: Ungefär 5 000 ingermanländare flydde till Sverige från krigsslutet till början av 1950-talet. Den här artikeln handlar emellertid bara om de ca 1 500 som kom 1944-1945 och som tvangs uppleva osäkerheten om huruvida de kunde bli kvar i Sverige eller skulle tvingas tillbaka till Sovjetunionen. Regeringsbeslutet sommaren 1946 öppnade för en ny, tryggare våg av ingermanländska flyktingar från Finland till Sverige.

Anm.3: I Sverige fanns vid den här tiden också ca 30 000 baltiska civila flyktingar. De fick också stanna i Sverige.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:
Ryssutlämningen (1)
Ryssutlämningen (2) 

Ryssutlämningen (2)

Sovjetunionen begärde alltså den 4 oktober 1944 att alla sovjetiska flyktingar i Sverige skulle utlämnas (se förra artikeln). Det utlöste ett tvivelaktigt och svekfullt dubbelspel av den svenska regeringen.

Å ena sidan var det helt klart att Sverige hade samma önskan som Sovjetunionen: alla flyktingar borde sändas hem. Å andra sidan var problemet att alla faktiskt inte ville ”hem” till ett land där de riskerade långvariga straff för att de givit sig som krigsfångar. Det gällde för den svenska regeringen att få även dessa motvilliga att ge sig av – helst utan tvång.

Den svenske ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom, skrev hem till Utrikesdepartementet: ”Med ett smidigt handlag tror jag ej att regeringen behöver ställas inför frågan, huruvida någon slags asylrätt skall beviljas en eller annan av dessa soldater.”

Det smidiga handlaget visade sig innebära att svenska myndigheter medvetet undvek att informera om möjligheten att begära asyl. Flyktingarna skulle ges intrycket att inget alternativ till hemsändning fanns. Samtidigt tillät svenskarna obegränsad sovjetisk propaganda i lägren. Enligt denna skulle inget ont hända dem som återvände, men för dem som ville stanna i Sverige väntade repressalier – även mot anhöriga i Sovjetunionen. Det spreds också rykten om att Sverige hade avtalat med Sovjetunionen att så småningom utlämna också dem som ville stanna. Politiken skapade en stor osäkerhet och oro bland flyktingarna.

Till slut ville de flesta återvända. Men för många bottnade denna önskan i en illusion om det öde som väntade dem, skriver forskaren Anders Berge. En illusion som den svenska regeringen varit med om att skapa.

Den 1 oktober, alltså redan tre dagar före Sovjetunionens formella begäran om utlämning, införde de svenska myndigheterna ett strikt rymningsförbud i lägren. De som hade lyckats rymma före detta datum skulle betraktas som politiska flyktingar och få stanna i Sverige, men de som försökte rymma senare skulle infångas och utlämnas med våld. Utlämningen planerades i samarbete med sovjetisk personal till den 10 oktober.

Från lägret i Lissma rymde nu 11 ryssar, från Abborrtjärn 3 och från Krampen 6. De jagades med hundpatrull. Instruktionen från de svenska myndigheterna löd: ”Transporten av ryssarna är hemlig. Försök få fast dem omedelbart.”

Natten mellan den 9 och 10 oktober fördes ca 900 flyktingar från de olika lägren till Skinnskatteberg. Där väntade svenska och sovjetiska tjänstemän och ett långt tågsätt. Under embarkeringen lyckades ytterligare några flyktingar rymma. När de andra hade kommit upp på tåget låstes vagnarna utifrån. I en vagn reste tjänstemän från den sovjetiska legationen i Stockholm.

På morgonen nästa dag anlände tåget till Gävle hamn där Sveabolagets ångare Örnen och Warjo väntade. Hela hamnområdet var avspärrat. Dagens Nyheter hade fått svenska myndigheters särskilda tillstånd att fotografera händelseförloppet för senare publicering. Men landshövding Rickard Sandler (s), som övervakade operationen, drog tillbaka tillståndet efter sovjetiska påtryckningar.

Embarkeringen blev stökig. Flera flyktingar gjorde motstånd och måste släpas ombord. En hoppade från båten ner på kajen och omkom. Tre rymlingar infångades och fördes tillbaka i handbojor. Det stod helt klart att utlämningen inte var frivillig. Sovjetisk personal tilläts utöva våld mot sina egna landsmän på svensk mark.

På kvällen den 10 oktober 1944 avseglade de båda ångarna från Gävle med kurs mot Åbo. Ombord fanns ca 900 ryska soldater, bland dem även 130 av de 164 marinsoldaterna som hållits i militärlägret Byringe utanför Strängnäs. De 34 som hade skrivit till kung Gustav V och begärt asyl fick stanna i Sverige.

Hur gick det för de utlämnade? Det finns ett enda längre och trovärdigt vittnesmål. Den ukrainske soldaten Anatolij Emets skrev ner sina minnen och intervjuades 1999 av journalisten Hans Lundgren.

Enligt Emets ville de flesta stanna i Sverige men vågade inte säga det av rädsla för repressalier mot anhöriga i Sovjetunionen. När båtarna lade till i Åbo väntade civilklädda NKVD-män, alltså den sovjetiska säkerhetstjänsten, på kajen. Flyktingarna stuvades in i godsvagnar för vidare transport österut, till Sovjetunionen.

De fördes till taggtrådsinhägnade filtreringsläger i Viborg och Kalinin. Där utsattes de för långa förhör av det sovjetiska kontraspionaget. En del hamnade sedan i tvångsarbete på en vagnbyggnadsfabrik medan andra skickades till gasledningsbygget Saratov-Moskva.

Emets försökte fly tillbaka till Sverige men blev infångad och dömd till 10 års arbetsläger för förräderi mot fosterlandet. Han frigavs först 1955. Det finns anledning att tro att många av flyktingarna gick liknande öden tillmötes.

Referenser: Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992. Hans Lundgren, Krampen. Ryssläger i Sverige under andra världskriget, Västmanlands läns museum, 2008. Ulf Ivar Nilsson, Folk och rövare i Gävle stad, Gävle 2005.

Anm.1: För att förstå det tankesätt som gällde inom Sveriges utrikesförvaltning kan man citera lite mer ur det brev som sändebudet i Moskva, Staffan Söderblom, sände till utrikesrådet Eric von Post på UD den 25 september 1944: ”Jag skulle också anse tillrådligt att interneringsbefälet gör klart för mannarna, att tiden för deras hemresa till fosterlandet snart är inne och att återfärden kommer att ordnas kollektivt i samråd med ryska legationen.” Söderblom försäkrar: ”Inget ont skall vederfaras dem. I Sovjet behövs alla friska armar för återuppbyggnadsarbetet”, och han fortsätter: ”Det är svårt att föreställa sig, att ryska soldater, som vid tyskarnas inträngande i Balticum räddat sig över till Sverige, eller som flytt ur krigsfångenskap från Tyskland, Finland och Norge, skulle kunna göra sannolikt, att de äro politiska flyktingar. I själva verket är det väl helt enkelt så, att de föredraga att bo i Sverige av personliga skäl. Härigenom utsätta de sitt hemland för en prestigeförlust och oss för risken att ådraga oss ryskt missnöje om vi villfara deras önskan. Juridisk eller moralisk förpliktelse att göra detta föreligger uppenbart ej.” Min kursivering.

Anm.2: Filtreringsläger kallades de sovjetiska läger där hemvändande soldater förhördes innan de placerades ut i arbetsläger eller fängelser i Gulagsystemet eller rent av arkebuserades. 

Anm.3: Den svenska regeringen ville hela tiden hantera frågan om utlämningen utan att behöva fatta formella beslut som skulle kunna bli offentligt kända och skapa opinion. Det var just genom att samarbeta nära med Sovjetmakten som man kunde undvika detta. Därför finns det idag inga dokument som redovisar beslut eller regeringens resonemang. Allt kommunicerades muntligt. Det är därför som Staffan Söderbloms brev till UD  (ovan) är så betydelsefullt. Det ger en inblick i UD:s och regeringskretsens avsikter - som man alltså egentligen ville hålla hemliga både för samtiden och för historien.

Artikeln är nr 2 i en serie. De övriga är:

Ryssutlämningen(1)  
Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna

Se även:

Utlämnade på Stalins begäran

Tyskutlämningen

Ryssutlämningen (1)

Under andra världskriget och strax därefter kom det ca 4 000 sovjetryska flyktingar till Sverige. En del av dem flydde från tyska krigsfångeläger i Norge. Andra sökte sig till Sverige från Finland eller Tyskland. En mindre grupp sovjetiska militärer hade flytt från Estland när tyskarna kom dit 1941.

Hur skulle den svenska regeringen hantera dessa flyktingar när kriget gick mot sitt slut? Normalt borde krigsfångar repatrieras, dvs sändas till sina hemländer, så snart som det var möjligt. Men i det neutrala Sverige var sovjetryssarna inte längre krigsfångar utan flyktingar. Formellt fanns det därför inget hinder om Sverige ville ge flyktingarna asyl.

Och när det gällde sovjetiska flyktingar fanns det goda skäl att överväga asyl. I Sovjetunionen var det nämligen sedan 1941 landsförräderi att ge sig som krigsfånge. En sovjetisk soldat skulle spara sista kulan till sig själv, hade Stalin förklarat. Återvändande sovjetiska krigsfångar riskerade därmed många år i arbetsläger eller rentav dödsstraff. Detta kände såväl flyktingarna som den svenska regeringen väl till.

Många av ryssarna som flydde till Sverige från Norge i krigets slutskede gjorde det just för att undvika risken att hamna i en sovjetisk ockupationszon eller att bli utlämnade till Sovjet av de västallierade. I Finland fanns det tusentals ingermanländare som tidigare flytt från Sovjetunionen och som riskerade att bli deporterade tillbaka dit när Finland tvangs att kapitulera 1944. Ca 1 500 av dem flydde till Sverige.

Den sovjetiska legationen i Stockholm krävde att Sverige skulle lämna information om alla sovjetiska flyktingar i landet. Dessa skulle föras samman till särskilda läger för att isoleras från den svenska lokalbefolkningen. Och inte nog med det: de sovjetiska myndigheterna krävde direkt sovjetisk kontroll och ledning av lägren.

Den svenska regeringen biföll de flesta av kraven. En rad läger upprättades i Mellansverige. Flera av dem fanns i närheten av Skinnskatteberg i Bergslagen, t ex Krampen, Baggå och Abborrtjärn. Utanför Strängnäs fanns Byringe-lägret för militärflyktingar, alltså soldater som flytt till Sverige utan att först ha varit krigsfångar, och i Huddinge, söder om Stockholm, uppsamlingslägret Lissma.

Ledningen för lägren blev formellt delad mellan en svensk och en sovjetisk förman. Men i praktiken var lägren underställda den sovjetiska legationen. Flyktingarna arbetade i skogen eller med vägbyggen, men de fick inte behålla sin arbetsförtjänst - den tog de sovjetiska funktionärerna hand om. De fick inte ha radio, fira gudstjänst eller se andra tidningar än sovjetiska. Sovjettjänstemän bedrev en intensiv propaganda i lägren och trakasserade alla som visade tecken på opposition eller antydde att de inte ville återvända till Sovjet. Vid flera tillfällen blev oliktänkande misshandlade.

Anders Berge, som skrivit en forskningsrapport om lägren, säger att det handlade om ”en totalitär stat som sökte ställa flyktingar under sin diktatur redan på svensk mark”. I Lissma-lägret förekom det till och med att man flaggade med den sovjetiska flaggan.

Men bara ett läger var avspärrat. Det var militärlägret i Byringe. Det omgavs med dubbla taggtrådsstängsel, bevakades från vakttorn med strålkastare och patrullerades med hund. Där fanns 164 marinsoldater som flytt från Estland. Bland dem uppstod våldsamma motsättningar. 34 av flyktingarna deklarerade öppet att de inte ville återvända till Sovjet. De skrev brev till kung Gustav V och begärde asyl. Det blev nödvändigt att dela lägret för att undvika slagsmål och misshandel.

I de andra lägren tilläts flyktingarna en större rörelsefrihet i närområdet. Det förekom till och med festligheter med dans tillsammans med ortens unga damer. En del flyktingar fick, efter svenska påtryckningar, särskilda tillstånd att arbeta i vanliga civila företag och knöt därmed vänskapliga kontakter med svenskar. Ett mindre antal flyktingar passade på tillfället att rymma.

Dessa rymlingar ställde den svenska regeringens flyktingpolitik på prov. Skulle de föras tillbaka till lägren med våld och utsättas för den sovjetiska ledningens bestraffningar eller skulle de betraktas som politiska flyktingar som kunde få asyl i Sverige?

Regeringens principiella hållning var ytterst oklar och vacklande. Egentligen ville Sverige att alla sovjetiska flyktingar skulle återvända ”hem”. Man deklarerade till och med att Sverige och Sovjetunionen hade gemensamma intressen i denna fråga. Den svenska regeringen ville inte stöta sig med den starke och segerrike grannen i öster.

Å andra sidan ville man slippa fatta något officiellt beslut om utlämning. Det skulle inte se bra ut och kunde skapa politisk opposition i Sverige. I detta läge begärde Sovjetunionen den 4 oktober 1944 att alla flyktingar omedelbart skulle utlämnas.

Fortsättning följer i flera artiklar.

Referenser: Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget, Uppsala 1992; Hans Lundgren, Krampen. Ryssläger i Sverige under andra världskriget, Västmanlands läns museum 2008.

Anm. 1: Åren 1939–1945 hade Sverige en samlingsregering med Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern. Statsminister var Per Albin Hansson (s), utrikesminister Christian Günther (oberoende), socialminister Gustav Möller (s) och finansminister Ernst Wigforss (s). Möller och Wigforss anses ha varit särskilt lyhörda för Sovjetunionens önskemål. Flyktinglägren sorterade under socialdepartementet. Där arbetade även Tage Erlander (s), som 1946 blev svensk statsminister.

Anm. 2: Till Sverige flydde vid den här tiden också drygt 30 000 civila balter. Stalin begärde att även dessa skulle utlämnas, men det vägrade den svenska regeringen. De flesta av balterna fick därmed stanna i Sverige. Bara ett par hundra som betraktades som ”suspekta” hölls i läger. Den sk baltutlämningen 1946 omfattade endast balter som kommit till Sverige i militäruniform och som hade kämpat med tyskarna mot Sovjetunionen. Det var 146 personer. Samtidigt utlämnades 2 372 tyska soldater.

Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Ryssutlämningen (2)  
Ryssutlämningen (3)/Ingermanländarna

Se även:

Utlämnade på Stalins begäran

Tyskutlämningen

 

Haiku

En grå dag, en grå.
En dag. En grå dag. En grå
dag. En grå dag. En.

Bönens födelse/Jesper Svenbro (2)

Under min sjukdomstid har jag haft en diktsamling som följeslagare: Inget andetag är det andra likt (Bonniers 2011) av poeten, akademiledamoten och språkvetaren Jesper Svenbro. 

Som så ofta hos Svenbro utgår dikterna från en mycket påtaglig händelse, den här gången hans hjärnblödning för några år sedan. Han sitter framför datorn och har just laddat hem ett nytt grekiskt typsnitt när allt blir svart. Hustrun förstår vad som händer, är handlingskraftig och ser till att han genast får vård.

Han hamnar i en sjuksäng på neurologen i en fransk småstad. Där ser han, som i en disig dröm någonstans mellan liv och död, hur han skriver ut Fader vår på datorn. Han skriver på grekiska. Och han lägger märke till en anspråkslös detalj: grekiskans spiritustecken blir noga markerade i texten. Spiritustecknet är en liten apostrof som på svenska skrivs ut som ett ”h” – andningens konsonant.

Och här börjar en resa in i bönens värld. För andningens konsonant vidgar perspektivet och en ny mening öppnar sig i texten. Spiritus är ju latin och betyder luft, vindfläkt men också andhämtning och själ. Steget är kort till Spiritus Sanctus, den Helige Ande, som ger nytt liv inte bara åt orden. Hela tillvaron får ett nytt och dramatiskt djup. Inget andetag är längre det andra likt.

Helig läsarens andedräkt

som väcker Guds ord till liv.
Helig meningens födelse.
Och oförlåtligt smädandet av den Helige Ande.

Men denna erfarenhet är ingen självklarhet. I synnerhet inte för svenska läsare. Som världens mest sekulariserade land är Sverige extremt. Här har de flesta människor förlorat sin andliga dimension. Hur skriver man om resan in i bönens värld för människor med ett sådant handikapp?

Svenbro hittar en väg för att han själv länge var en av dessa som någonstans i ungdomens självtillräckliga  inskränkthet förlorade barnets andliga förmåga. Nu måste allt läras från början, precis som det är för strokepatienten. Som detta till synes enkla att gå:

Fotsulans möte med marken,

som jag inte tillräckligt uppmärksammade
medan tillfälle verkligen bjöds.

I simbassängen rör han sig försiktigt framåt på den skrovliga bottnen, just så som han också på nytt rör sig trevande framåt i de gamla bibeltexterna. Han blir den långtidssjuke i Betesda som inte kan ta sig ner i det helande badet själv. Men han möter en märklig man som ställer den avgörande frågan: ”Vill du bli frisk?” (Joh. 5:6) 

Gång på gång bryter det gudomliga på detta sätt igenom i konvalescentens vardag. Och när han för första gången kan gå ut i havet och ta några simtag stiger jublet:

Jag kan simma! Ville jag ropa

överväldigad som ett barn.
Som om något annat hade varit att vänta!
Jag hade verkligen återfått
den enkla tilltron till simtaget
hos en som inte kan bottna.
Som fisken omslöts jag
av min tillvaros djup.

Detta är den goda nyheten om bönens födelse, om att, som ett barn, våga lita på dess möjlighet. Erfarenheten är oväntad och hisnande. Men upptäckten att simtagen bär innebär samtidigt att lämna något bakom sig, att ge upp den ängsliga koncentrationen på själva simmandet. Svenbro ser nödvändigheten:

Hur länge ska jag älta berättelsen om min räddning?

Hur länge ska jag använda den
som förevändning
för att vistas
i min självupptagenhets rum?

Den självupptagna bönen är den första som låter sig upptäckas. Den handlar helt naturligt om de egna behoven, om hälsa, skydd, framgång, lycka etc. Men stannar den där förvandlas den lätt till vad Svenbro kallar ”min självömkans metafor”. Bönen söker sig i stället av sin egen centrifugala kraft vidare, ut från egot. Den förvandlas alltmer till en lovsång till Gud och till en upptäckt av alla dessa andra människor omkring oss. Slutligen klingar Svenbros dikt som en modern psaltarpsalm:

Jag har lämnat min redogörelse

som jag kallat mitt ´vittnesbörd´
Så var det.
Det får räcka,
också om det skulle finnas
annat att tillägga.
Jag befinner mig på lovsångens väg
som jag alltid önskade gå.
Färgerna lyser.
Vårhimlen doftar.
De vita molnen är din fotsida klädnad,
o, Gud.
Äntligen har jag kommit ut i det fria.
Landskapet ekar av människors steg.
Amen.

Se även: Om en gömd skatt/Jesper Svenbro

Haiku

Frusen på kryssbog –
viker genom vindögat
undan i ljumt regn.

Varför så tyst om vårdskadorna?

Visst förekommer det en och annan historia i media om enskilda personer som råkat illa ut i vården. Det är ofta upprörande berättelser om vårdpersonals inkompetens och nonchalans. Men det handlar alltså i regel om enstaka händelser. Ytterst sällan får man klart för sig hur stort problemet med vårdskador faktiskt är.

Första gången jag hörde att årligen cirka 3 000 människor skadas så svårt i vården att de dör, tänkte jag: det kan inte vara möjligt! Men det stämmer!

Saken har utretts av Socialstyrelsen och av Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Varje år skadas över 100 000 människor på svenska sjukhus. Det är nio procent av patienterna. Och 3 000 dör alltså av sina skador. Det är 1 på 400.

Man skall komma ihåg att det inte är fråga om normala komplikationer av patienternas sjukdomar. Det handlar i stället om skador som vårdpersonal förorsakar, ofta genom felbehandling, av okunnighet eller av nonchalans.

Hur stort samhällsproblem är detta? Ja, man kan jämföra med antalet döda i trafiken, ett erkänt stort problem som myndigheter och samhällsplanerare brottats med i åratal. År 2013 dog 264 personer i trafiken.

Eller ta antalet döda i bröstcancer: 1 405 kvinnor år 2011. Ett samhällsproblem som lett till landsomfattande insamlingar och kampanjer. De är förstås mycket väl motiverade.

Men var finns upprördheten över de 3 000 som dör av sina vårdskador? Var finns de landsomfattande kampanjerna för dem?

Vilka följder får skadorna? Ja, i första hand förstås ett stort och onödigt mänskligt lidande. Men de får också omfattande negativa konsekvenser för vården själv. Skadorna leder till att vårdtiden för de drabbade patienterna i genomsnitt fördubblas. Det innebär 1,3 miljoner extra vårddygn per år på svenska sjukhus i ett läge när vårdföreträdare brukar klaga på bristande resurser. Var tionde vårdplats upptas idag av patienter som tvingats bli kvar på sjukhuset på grund av sina vårdskador.

De totala samhälleliga kostnaderna har inte beräknats. Men bara kostnaderna för de extra vårddygnen uppgår till 11,5 miljarder kronor, varje år.

Nå, men alla skador i vården går väl inte att undvika, invänder någon. Nej, sannolikt inte. I varje yrke finns det ohjälpliga klantskallar. Men i det här sammanhanget kan man notera att vården själv offentligt medger att över 60 procent av de konstaterade skadorna borde ha gått att undvika! Man undrar vad en oberoende granskning skulle komma fram till.

Dessutom finns det uppgifter i utredningarna som tyder på att vården underrapporterar skadorna. Somliga beräkningar tycks visa att andelen skadade i själva verket snarare är 15 procent än de officiella 9 procenten. Socialstyrelsens generaldirektör Lars- Erik Holm använde till och med för en tid sedan i TV ordet ”mörkar”. Han påminde om att det är lag på att skador skall rapporteras till patientregistret. Men så sker uppenbarligen inte i korrekt omfattning. Inte heller bryr sig vården alltid om att anmäla händelser enligt Lex Maria.

I samma TV-inslag nämndes också att Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har gjort en undersökning av vilka sjukhus som är bäst respektive sämst. Utredningen har ännu inte offentliggjorts men enligt TV-inslaget har det bästa sjukhuset en skadefrekvens på 2,5 procent medan det sämsta ligger på 33 procent! Var tredje patient skulle alltså skadas på detta sjukhus. Vilket det är? Det är än så länge hemligt. ”Vi måste kontrollera våra siffror”, hette det från SKL:s sida.

Jag skall inte – ännu – påstå att SKL mörkar dessa viktiga fakta. Kan det finnas en angelägnare konsumentupplysning? Men jag tänker ihärdigt påminna om och begära ut materialet. Kanske kan det äntligen få igång den debatt som borde ha rasat sedan länge. Och kanske kan vi då till och med få en utredning om vårdskador även i den öppna vården, t ex på vårdcentralerna. Jag känner knappt någon som inte har skakande erfarenheter även från detta vårdområde.

Det har under många år funnits en nollvision för antalet döda i trafiken. Det är dags för en sådan vision även inom vården!

Referenser: Cancerfonden, Cancer i siffror 2013.

Patientsäkerhet lönar sig – kostnader för skador och vårdskador i slutenvården 2013, Sveriges Kommuner och Landsting, SKL

Lägesrapport inom patientsäkerhetsområdet 2014, Socialstyrelsen

Vårdskadorinom somatisk slutenvård, Socialstyrelsen 2008

Anm.1: Varje år behandlas ca 1,2 miljoner patienter på svenska sjukhus. När 3 000 av dem dör på grund av skador de ådrar sig i vården innebär det 1 på 400. Men jämför man bara med antalet som skadas, alltså ca 100 000, så är det 3 på 100 som dör.

Anm.2: När siffrorna för skadefrekvensen på landets bästa respektiva sämsta sjukhus är så olika som 2,5 procent respektive 33 procent, har man anledning att fundera på om skillnaderna delvis kan bero på olika benägenhet att rapportera skadorna. Sjukhuset med 33 procents skador kan i själva verket vara det hederligaste, det som kommer verkligheten närmast. Man får utgå från att SKL utreder detta.

Inför sista varvet

Det har blivit alltmer sällsynt att det kommer en ny artikel på Öga och Öra. Skall det bli någon fortsättning eller är bloggen på väg att läggas ner? Ja, vi får se. Jag har i sommar inte bara fyllt sjuttio år, jag har också varit allvarligt sjuk och genomgått en operation som ledde till flera komplikationer. De har fördystrat min tillvaro. Jag har varken haft ork eller tid att ägna mig åt skrivande. 

Nu är jag konvalescent, rör mig långsamt och värdigt, blir lätt utmattad och kan inte sitta mer än korta stunder i taget. Som värst gick jag ner 12 kilo i vikt. Nu försöker jag återvinna lite muskelmassa genom att äta extra proteintillskott och gå långa promenader. Om det leder till att jag återfår lusten och orken att läsa, skriva och resa – det som fordras för att driva den här bloggen – återstår att se.

Kanske är det dags att ändra inriktning på skrivandet? Att fylla sjuttio och samtidigt tvingas uppleva hur bräcklig kroppen är, har fått mig att se tillvaron annorledes än tidigare. Livet går obönhörligt in på sista varvet. Vänner och bekanta faller bort. Det är högst rimligt att tänka tanken att man står näst i kön. Vad skall jag då använda den återstående tiden till?

Vad är viktigt?

Det är förstås inte första gången som jag ställer mig denna fråga. I själva verket har den återkommit inför varje betydelsefull förändring i tillvaron. Det har handlat om utbildning, jobb, flyttning, äktenskap etcetera. Det är välkända vägskäl, de är likartade för alla och länge kan man betrakta dem mer eller mindre som preliminära. Om man hamnade fel borde man ha tid att rätta till det i framtiden. Så var den undermedvetna logiken. Man tog helt enkelt livet som en självklarhet. I praktiken handlade man som om det vore evigt.

Men vid sjuttio inser man, inte bara intellektuellt (den förståelsen är gränslöst övervärderad), utan framförallt i den egna kroppen, att man befinner sig i slutet av den inbillade evigheten. Det är plötsligt inte lika lätt som tidigare att bortse från frågans existentiella djup och avgörande dramatik. Att återigen försöka skjuta den på framtiden får plötsligt ett ofrånkomligt drag av komik.

Så här är jag: en åldrande man som snart är gubbe och som ter sig alltmer komisk ju längre han försöker inbilla sig att livet är evigt. Kanske är det utgångspunkten för en ny resa, för en ny läsart, för ett nytt skrivande?

Karolinsk svit

Bygghiss till nya Karo.
Ljuv sommartid med
begränsat synfält.



I smärtans rike
snörs horisonten ihop
till en strypsnara.



Det vardagligas parad.
Men i varje cell
finns ett honungsbi.



Dörrlåset knäpper.
En avgörande vändpunkt
eller tom tristess?



Skyar av vittnen.
Lysande helikoptrar
landar och startar.

Haiku

Trombonen lyfter
sången över lindarna
där vinden väntar.

Om en gömd skatt/Jesper Svenbro

Ett par gånger har jag sett honom skynda förbi på Mariatorgets tunnelbanestation, poeten och ledamoten av Svenska Akademien Jesper Svenbro. En lång, mager man med ett ansikte som kunde vara hämtat ur en målning av El Greco. De tjocka glasögonen förstärker karaktären av förandligad asket.

Stockholm är ingen varaktig stad för honom. Han har visserligen rötter i Landskrona och Lund men är sedan 1970-talet bosatt i Paris. Där är han forskare i klassiska språk och har sin intellektuella hemort i den antika grekiska språk- och symbolvärlden.

Men Jesper Svenbro, som nästa år fyller 70, har sedan länge sökt en varaktigare stad, nämligen den förlorade förankringen i barndomens kristna tro som hans far, pastorn, förkroppsligade. Denna sökande vandring har han skildrat i flera diktsamlingar. Den främsta, tycker jag, är Vingårdsmannen och hans söner från 2008.

Utgångspunkten i denna diktsamling är en av Aisopos fabler från 500-talet före Kristus. En vingårdsman lämnar en åker i arv till sina söner och säger: ”Om ni söker vad jag gömt där, skall ni finna alltsammans.” De tror att det är en skatt och gräver upp hela åkern – förgäves. Först efteråt förstår de att rikedomen låg i åkerns avkastning och i deras eget arbete.

Men vingårdsmannen har också sin plats i den kristna traditionen. Kristus är vingårdsmannen som ber Gud om anstånd för fikonträdet som inte bär någon frukt. Att vingårdsmannen även står för Svenbros egen alltför tidigt bortgångne far knyter samman bilderna till en djupt meningsfull väv av minnen, hopp och kamp för en personlig tro. Kamp? Ja, för poeten vägrar att ärva tron: 

”Du kan ärva en bok
 men inte dess mening.
Finnandet ligger i sökandet.
Meningen uppstår 
i dig.”

Och i sitt sökande finner Svenbro Thomasevangeliet. Det upptäcktes i Egypten så sent som 1945 och består av ett antal Jesusord, en del kända från Nya testamentet, andra inte. De flesta är gnostiska, dvs de framställer insikten om världens sanna karaktär som en förutsättning för frälsningen. Det är ett slags kristen elitism.

För Svenbro blir Thomasevangeliet den åker där han söker den gömda skatten. Han utvecklar en hel filosofi om läsandets arbete och skriver: ”Den som kan läsa kommer att finna en skatt.” Men texten måste på något sätt komma till, födas, i läsarens hjärta, annars är den död. Den födelsen kan äga rum när man känner igen något från sitt eget, inre, rike. En insikt som emellertid öppnar för ett bråddjup. Poeten förstår plötsligt:

”att läsaren är en skapare.

Vilket fruktansvärt ansvar –

som om ditt eget liv

vore sammanhanget

där ordet ska födas!”

Detta ansvar blir desto mer oerhört ju mer språkvetaren Svenbro klarlägger om textens otillförlitlighet. Den är full av felskrivningar, missförstånd och medvetna förfalskningar, som ställer varje tolkning på gungfly. För en tro som skall bära krävs det uppenbarligen något mer än en läsare och en text.

Här uppstår ett samtal i drömmen mellan poeten och hans far. Poeten, den intellektuelle gnostikern, påstår att den religiösa erfarenheten, dvs tron, alltid är individens ”och att bara den som är stark nog/ att kunna stå ensam/ kan ingå i det gemensamma”. Fadern tar inte upp diskussionen. Han svarar kort: ”Du är inte stark utan svag.”

Det är en replik som ställer hela det intellektuella bygget på huvudet. Thomasevangeliet har med sin inriktning på den ensamma människans inre avslöjat sig som en ”handbok för bekvämlighetskristna” och ”ett evangelium för självupptagna”, skriver Svenbro. Hans fars alternativ var något helt annat. I dikten Sjukbesök får han visa upp det. Svenbro erinrar sig där, att han som barn fick följa med fadern på besök hos en man som i åratal legat förlamad i sin utdragssoffa. Dikten slutar:

”Du kommer särskilt ihåg

hur mannen sken upp var gång ni kom in.

Hans ansikte vittnade

om vad du i dag skulle kalla det oförstörbara ljuset

i människans inre.

Såvitt du kan minnas

förekom ingen bibelläsning vid sjukbesöket.

Bara hälsningar, samspråk.

Du satt på en stol och lyssnade.

Lukten i rummet fann du svåruthärdlig

och beundrade din far

som inte med en min

antydde att han märkt den.

Han tycktes inte ens behöva förställa sig som du själv,                     

så stort var hans utbyte

av samtalet med den sjuke!

Vad kan det ha varit som de talade om?

Det ska du aldrig få veta.

Men hela rummet lyste

av deras gemensamma glädje.”

Se även:
Bönens födelse/Jesper Svenbro (2)

Kristen utan kyrka/Simone Weil

Och de goda hedningarna?

Att sjunga för de dömda/Ahlin (1)

Nådens oordning/Ahlin (2)

Striden med DN/Ahlin (3)

I gudomlig tvesyn/Ahlin(4)

 

Haiku

Det tysta tornet.
Slutet kring sin hemlighet
av hav och himmel.

Kristen utan kyrka/Simone Weil

Kan man vara kristen utan att tillhöra en kyrka? En som ställde den frågan på sin spets var Simone Weil (1909-1943). Hon var en fransk judinna, filosof, mystiker och asket. Men också en människa som på ett radikalt sätt försökte dela de människors lott som drabbats av djup olycka.

Simone Weil bekände sig som kristen redan i mycket unga år och hade flera intensiva upplevelser av Kristi personliga närvaro. Men hon lät aldrig döpa sig och kom därför att stå utanför kyrklig gemenskap hela sitt korta liv. Hon dog i London 34 år gammal.

På våren 1941 hade hon kommit i kontakt med en katolsk munk, fader Perrin. Han beskrivs som asketiskt mager, nästan blind och med en mycket mild röst. Simone Weil kände genast själsfrändskap.

De förde långa samtal både muntligt och per brev. Han betraktade henne som troende katolik och föreslog att hon skulle låta döpa sig. Men hon avvisade tanken. Eftersom kristendomen är allmännelig i princip men inte i praktiken (det finns ju många olika kyrkor), hävdade hon att hon hade rätt att vara principiell medlem av kyrkan även om hon inte var det formellt. Så länge Gud inte ger mig visshet om att han vill  mitt inträde, betraktar jag det som min skyldighet att stå utanför, ansåg hon. Man kan säga att Simone Weil såg det som sin kallelse att vara en icke döpt kristen.

I den kyrkliga världen, där dopet betraktas som en nödvändig inträdesbiljett till frälsningen, var detta ett mycket kontroversiellt ställningstagande. Det krävde en djupare motivering. Och Simone Weil utvecklade vad man kan kalla en utanförståendets teologi.

För det första kände hon sig som en del av en allomfattande kyrka. Hon kunde inte inträda i en kyrka som ansåg sig ha exklusiv äganderätt till sanningen. ”Jag stannar hos allt det som inte får plats inom Kyrkan”, skrev hon till fader Perrin. I själva verket misstrodde hon djupt varje kollektiv, även kyrkor, eftersom alla kollektiv, enligt hennes uppfattning, har en benägenhet att missbruka sin makt.

Dessutom hävdade hon att det ibland finns en ”implicit tro”, dvs en outtalad eller underförstådd tro, även hos människor som står utanför kyrkan och kanske kallar sig icke-troende. Hon hade till och med träffat människor med implicit tro som stått nära heligheten, sade hon. Det handlade om människor som drabbats av djup olycka, men som accepterat sin olycka som en del av världsordningen. Det är den klassiska stoiska livshållningen, som enligt Simone Weil är identisk med den kristna. Kärnan i denna dygd är nämligen kärleken. Kärleken till ödet, amor fati, skulle stoikern säga. Kärleken till Guds vilja, skulle den kristne tala om.

Som katolsk munk kunde fader Perrin inte acceptera hennes resonemang. Det leder ju till att frälsning är möjlig även utanför kyrkan. Han svarade undvikande och det irriterade henne. ”Utan tvivel är detta en allvarlig ofullkomlighet hos Er”, skrev hon tillbaka. Och hon tillade att denna brist berodde på hans bundenhet till kyrkan som ett jordiskt hemland.

Simone Weils implicita tro är alltså en form av kärlek till Gud. Här i världen kan denna kärlek bara riktas mot tre ting: religiösa riter, världsalltets skönhet och vår nästa. Det är bara där som Gud är närvarande, visserligen fördolt men samtidigt mycket reellt, anser hon.

Kärleken till Gud visar sig på ett dramatiskt sätt i relationen till medmänniskan. Weil utgår i sitt resonemang från Jesu egna ord i Matteus 25: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.” De människor som handlat på detta sätt kallar Jesus inte kärleksfulla eller goda utan än mer: rättfärdiga. De skall få ärva riket, dvs frälsningen tillkommer dem!

Ändå är detta ingen frälsning till följd av någon ”god gärning” eller medveten viljeakt. Simone Weil ser i stället människornas möte som ett sakrament, en helig gåva från Gud. Den starkare blir genom sin uppmärksamhet varse den svagares behov och kan därför öppna sig mot Gud och bli ett verktyg för hans kärlek.

Det sker helt oberoende av uttalad tro eller formella band till en kyrka. Den sakramentala handlingen är helt omedveten och utan en tanke på Gud. De rättfärdiga frågar förvånat Jesus: ”Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?” Och Jesus svarar: ”Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”

Eller som Simone Weil själv uttrycker det: ”I sådana ögonblick vilar Guds närvaro i oss på en hemlighet så djup, att den är hemlighet till och med för oss själva. Det finns ögonblick, då det skiljer oss från Gud att tänka på Gud.”

Simone Weils teologi har förutsättningar att vinna nya anhängare i en tid när många människor har svårt att finna sig tillrätta i de etablerade kyrkorna.

Referenser: Simone Weil, Väntan på Gud, Artos 1994; Simone Pétrement, Simone Weil, sv. Lund 1978; Catharina Stenqvist, Simone Weil, om livets tragik – och dess skönhet, Stockholm 1984; Kate Larson, Filosofi med kroppen som insats, Under strecket i Svenska Dagbladet, 3 februari 2009.

Några fakta ur Simone Weils liv: Född i Paris 3 februari 1909; judisk släkt men agnostisk uppfostran; vacklande hälsa från barndomen; lärare vid flera läroverk 1931-1938; 1934-1935 avbrott för att arbeta i fabrik; publicerar artiklar i sociala och politiska frågor; överväger att ansluta sig till kommunistpartiet men avstår; deltar kort tid i spanska inbördeskriget på den röda sidan; mystisk upplevelse av Kristus 1938; flyttar från Paris till Marseille 1940; träffar fader Perrin 1941; brevväxlar med honom (se Väntan på Gud); upprepade upplevelser av Kristi närvaro; reser i maj 1942 till New York; försöker ansluta sig till den franska motståndsrörelsen men tas inte i anspråk; reser till London; intagen på sjukhus våren 1943 på grund av tuberkulos som förvärras av självsvält; dör 24 augusti 1943. Fyra böcker av henne finns på svenska: Tyngden och nåden, Att slå rot, Väntan på Gud, Personen och det heliga.

Artikeln har kopplingar till följande tidigare artiklar:

Och de goda hedningarna?

Att sjunga för de dömda/Ahlin (1)

Nådens oordning/Ahlin (2)

Striden med DN/Ahlin (3)

I gudomlig tvesyn/Ahlin(4)

Haiku

Kunde ha varit.
Skall förvisso bli.
Och just en dag som denna.