”Bort med polackerna!”/Stutthof

− Sztutowo! ropar busschauffören och jag tumlar ut från den blåvita lokalbussen mitt i en fridfull liten by på den polska landsbygden, drygt tre mil öster om Gdansk.

För polackerna är detta slättlandskap Pommern, men för tyskarna är det fortfarande det historiska Västpreussen och byn är betydligt mera känd under sitt tyska namn: Stutthof.

I en avskild skogsglänta på andra sidan om den lantliga husklungan uppförde SS under sommaren 1939 det första koncentrationslägret utanför Tyskland. I dag är Stutthof delvis restaurerat och förvandlat till ett utomhusmuseum.

Det första man ser är ett stort tegelhus som en gång var ålderdomshem men som SS byggde om till kommendatur och administrationsbyggnad. Där bakom till vänster skymtar (klicka på bilden) själva lägeringången, ”Dödens port”. In genom den gick under krigsåren omkring 110 000 människor. Av dem dödades eller dog av umbäranden cirka 65 000.

År 1942 fick Stutthof officiell status som koncentrationsläger med ett stort nät av underläger omkring sig och från 1944 blev det en del av förintelsemaskineriet mot judarna. Men från början var det ett lokalt läger som främst riktade sig mot den polska befolkningen i Danzig och Västpreussen. Ett läger för etnisk rensning.

Den fria staden Danzig hade skapats i Versaillesfreden 1920. Varken stadens tyska majoritet eller dess polska minoritet ville ha den lösningen. Tyskarna ville att Danzig skulle vara kvar i Tyskland, medan polackerna krävde att staden skulle tillhöra det nyuppståndna Polen.

Det ledde till starka motsättningar mellan befolkningsgrupperna (se artikeln Danzig, Westerplatte och kriget). Polackerna diskriminerades av den tyska, allt mer aggressiva, nazistiska majoriteten, som drömde om och planerade för ett etniskt rent, tyskt Danzig.

Redan på krigets andra dag, den 2 september 1939, började massarresteringarna av polacker. Det skedde efter namnlistor som hade upprättats flera år tidigare. Främst var nazisterna ute efter polska intellektuella, lärare, präster och uniformerad personal från de polska institutionerna i Danzig, dvs posten, järnvägen och tullverket. Den första transporten med 200 polacker till Stutthof gick redan samma dag.

Den etniska rensningen svepte sedan över Västpreussen i spåren av den tyska arméns framryckning. Polska forskare uppskattar att mellan september 1939 och mars 1940 upp emot 120 000 sk ”oönskade polska element”, däribland även judar och zigenare, greps och internerades i ett 70-tal olika läger i regionen. Stutthof var bara en av taggtrådsöarna i denna nazistiska lägerarkipelag.

I summariska exekutioner dödades under samma tid 40 000 människor, främst polacker som ansågs farliga på grund av sin medvetna polska nationalism. En del av avrättningarna ägde rum i Stutthof. Andra blodbestänkta ortnamn var Piasnitz, Barbarkaskogen (vid Thorn) och Karolewo.

− De som hör till det polska folket måste försvinna! deklarerade Albert Forster, naziledare i Danzig, i november 1939. Det var mitt under den stora rensningsoperationen.

De flesta av dem som greps av SS och säkerhetstjänsten deporterades direkt till tvångsarbete i det nyupprättade generalguvernementet i Polen eller till rustningsindustrin i Tyskland. Många hamnade som obetald arbetskraft på tyska lantgårdar i regionen. De som klarade en ”rasselektering”, dvs de som såg tillräckligt ”ariska” ut, sattes i särskilda germaniseringsläger där de skulle uppfostras till tyskar. Det var mest barn och ungdomar. Många av dem hamnade så småningom som adoptivbarn i tyska familjer.

Under januari 1940 klingade denna första våg av etnisk rensning ut och de internerade som var kvar i Västpreussen fördes samman i Stutthof, som fortfarande lydde under det lokala SS i Danzig. På våren 1940 fanns det 6 500 fångar i lägret. Men många fler passerade Stutthof på väg till läger med riksstatus, t ex Sachsenhausen.

I november 1941 kom SS-chefen Heinrich Himmler själv på besök till Stutthof. Hans besök markerade början av en ny fas i lägrets blodiga historia.

Källor och litteratur: Janina Grabowska-Chałka, Stutthof, Historischer Wegweiser, Gdansk−Sztutowo 2004; Frank Fischer, Danzig. Die zerbrochene Stadt. Berlin 2006.
Artikeln är nummer 1 i en serie. De övriga är:
Terror och förintelse/Stutthof (2)
Befrielse och katastrof/Stutthof (3)
Spökskepp till Malmö/Stutthof (4)
Tidigare artiklar med anknytning till detta ämne är:

Danzig, Westerplatte och kriget
De bedragna på Westerplatte
Manipulerat minne/Westerplatte
Fördrivning, flyktingar och förakt
När kriget kom till Ostpreussen
Polsk hämnd
För att läsa hela artikelserien om Stutthof kan du också klicka på etiketten Stutthof nedan.

De svenska försvararna/Munk (4)

Hjalmar Söderbergs och den svenska kulturradikalismens svepande fördömanden av Kaj Munk som nazist mötte motstånd. Främst var det litteraturvetarna Sven Stolpe och Gunnar Ollén samt tidningsmannen Sten Selander som ryckte ut till Munks försvar.

”Naturligtvis har Kaj Munk aldrig varit nazist”, utbrast den konservative och kristne debattören Sven Stolpe (1905−1996) med förtrytelse i sin biografi över den danske prästen och diktaren. Däremot, medgav han, hade Munk länge känt skepsis mot den danska demokratin och drömt om en stark folkets ledare, ensam ansvarig inför Gud. ”Men därför att man kritiserar demokratien, är man inte med nödvändighet nazist”, slog han fast.

Munks kritik av demokratin var aldrig nazistisk utan bara konsekvent kristen, hävdade Stolpe. ”Det var honom [Munk] fullständigt likgiltigt, i vilken form landet styrdes, bara det skedde i överensstämmelse med evangeliet.”

Och det var denna överensstämmelse med evangeliet som den danska demokratin inte hade klarat av. Genom sorglöshet, flykt från verkligheten, materialistisk jagdyrkan och inbördes split hade Danmark försvagats så att man inte lyckades stå det onda emot, dvs den tyska ockupationen. Stolpe erinrade om att Munk hade lyft fram finnarna som ideal, finnarna som i försvaret mot de sovjetiska angriparna 1939 ”tog alla offer och lidanden för att värna om den dyrbaraste gåva som de kände”. Så borde också danskarna ha försvarat sig, med våld!

Gunnar Ollén (f 1913) riktade sig i sin biografi över Kaj Munk (1944) direkt mot Hjalmar Söderbergs illvilliga kritik. Söderberg hade enligt Ollén ”varken förstått eller velat förstå någonting av sin danske diktarkollegas gärning”. Det betyder inte att Söderberg alltigenom hade fel. Men ”han blundar med ena ögat, när han betraktar Kaj Munk, och det öga han ser med är inflammerat av förhandsantipati”, skrev Ollén med en träffande formulering.

Det är just Munks kristna tro som han inte står ut med. Hjalmar Söderberg var en inbiten prästätare och kyrkoföraktare som hånfullt tyckte att kristendomen lämpade sig väl för ”tyrannvärlden”.

Det mest välformulerade försvaret av Kaj Munk stod emellertid Sten Selander för. I en artikel Under strecket i Svenska Dagbladet förde han redan den 7 januari 1944 ett nyanserat och insiktsfullt resonemang kring den kontroversielle dansken.

För Sten Selander (1891−1957) var Kaj Munk en stridens och förargelsens man − och kunde sina värderingar trogen inte vara något annat. ”Så länge det var demokratien och dess talesmän som i Danmark förkroppsligade vad Kristus kallade världen, var Kaj Munk antidemokrat.” Det hade Hjalmar Söderberg rätt i, medgav Selander. Men med sin irreligiösa läggning missuppfattade Söderberg vad som enligt Munk var motsatsen till den sjuka demokratin. Det var inte nazism utan ”Kristi diktatur”, eller med ett omodernt ord: teokratin.

Tolerans och kompromiss är demokratins livsluft, skrev Sten Selander, men båda orden var förhatliga för Kaj Munk. Skälet var enkelt: man kompromissar inte med djävulen. Därför var Kaj Munk en svuren motståndare till ”den ljumma, officiella, förvärldsligade vanekristendom”, som han tyckte sig möta inte minst inom kyrkan.

Selander pekar på huvudtemat i Munks dramatik, detta som kritikerna hela tiden tycktes missa, nämligen maktens vanmakt, övermänniskans oundvikliga nederlag. I pjäs efter pjäs visas dessa maktmänniskor upp som i idealistiskt nit går över lik för att nå ”stora” mål. De gör sig själva till gudar och utsätter sig därmed för ”självförtäring och självförintelse”. Detta är ett tema som självklart inte kan förenas med nazismens ledarideal. Därmed är alla påståenden om Munks nazism utan udd.

Det finns också ett slags ödets ironi över jämförelsen mellan Kaj Munks och Hjalmar Söderbergs personliga historia. Den aristokratiskt kylige observatören och flanören Hjalmar Söderberg sjönk efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge ner i apati, depression, handlingsförlamning och (själv?)förakt. ”Efter 9 april 1940 ansåg sig köpenhamnaren Hjalmar Söderberg inte böra framträda offentligt”, säger hans son i efterskriften till Sista boken. Han tystnade. På våren 1941 gjorde han till och med ett självmordsförsök. Han skar sig med rakkniv i halsen och i ena handleden men det blev inga djupa sår och han överlevde. Den 14 oktober samma år dog han emellertid i sviterna av en hjärnblödning.

Kaj Munk fortsatte däremot högljutt sin trotsiga förkunnelse och mördades till slut av de nazister som Söderberg påstod var hans meningsfränder.


Bilden: I mitten Kaj Munks grav omgiven av hustruns, Lise (1910-1998) t.v. och äldste sonens, Helge (död 1986), t.h. Gravarna ligger bakom Vedersö kyrkas kor.

Källor och litteratur: Bure Holmbäck, Hjalmar Söderberg, Ett författarliv, Stockholm 1988; Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Sven Stolpe, Kaj Munk, Stockholm 1944; Hjalmar Söderberg, Sista boken, Stockholm 1942. Dessutom Sten Selanders Under strecket i Svenska Dagbladet den 7 januari 1944 med rubriken Kaj Munk (Kungliga bibliotekets tidningsarkiv).

Anm.: Det kan noteras att Sven Stolpe när han försvarade Kaj Munk ännu inte hade konverterat till katolicismen. Det skedde inte förrän år 1947.

Artikeln är nummer 4 i en serie. De övriga är:
Martyr med brun skugga/Munk (1)
”Hitler handlade kristligt”/Munk (2)
Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)
Mördarna/Munk (5)

Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)

Kaj Munks död den 4 januari 1944 väckte enorm uppmärksamhet i Sverige. Tidningarna hade ledande artiklar om honom, i radion gavs minnesprogram. I kyrkorna hade man minneshögtider där många storståtliga ord yttrades. Teatrarna gav särskilda föreställningar. Och viktigast av allt: över hela landet visades filmatiseringen av hans pjäs Ordet, som just hade haft premiär.

Munks bortgång ägnades ”en publicitet som knappast någon nordisk kulturpersonlighets efter Nathan Söderblom”, skrev radio- och teatermannen Gunnar Ollén i sin samma år (1944) utkomna biografi över den danske prästen och dramatikern.

I Svenska Dagbladet framtonade Munk som ”en kämpe och en diktare” som hela Norden sörjde. Han ”tjänade sanningens höghet och tankens frihet intill det yttersta, intill döden”, skrev tidningen på nyhetsplats. ”Ingen nutida predikare har talat djärvare än han om att kristendomen inte är ord och suckar och fredlighet utan handling och glädje och offervilja och strid mot ondskans alla makter”, hette det. Munk framställdes som en folkkär, kristen martyr. I nyhetsmaterialet fanns inte ett ord om hans avsky för demokratin och beundran av Hitler och Mussolini.

Men bland kulturskribenterna på tidningarnas insidor skymtade en annan värdering fram. I Dagens Nyheters minnesruna påpekade signaturen IH: ”I politiken var han från första början (och förblev) inte konservativ, utan reaktionär, våldsamt och hänsynslöst.” Och fortsättningen är tydlig nog: ”Det oinskränkta kungadömet var och förblev för honom den enda statsformen − men väl att märka ett kungadöme av Guds nåde.”

I radikalare kretsar i Sverige såg man Kaj Munk utan omsvep som nazist. Hjalmar Söderberg skriver rakt ut ”prästen, nazisten och dramatikern Kaj Munk”. Det var ett kompromisslöst fördömande som kom att bestämma tonen bland Sveriges kulturradikaler.

Söderberg hade formulerat sitt angrepp redan 1937 i en recension av Munks pjäs Segraren (finns i Sista boken från 1942). Egentligen är det inte fråga om någon recension utan snarare om en infam resumé av pjäsens handling, med tydlig avsikt att förlöjliga och skada dess författare. Artikeln är ”diabolisk”, tycker till och med Söderbergs biograf Bure Holmbäck.

Pjäsen var ett lätt maskerat inlägg i dagsdebatten och kunde ses som ett stöd för Mussolini och hans angrepp på Abessinien 1935. Diktatorn framställs som en idealist som griper efter Abessinien för att han behöver pengar för ett högre syfte: fosterlandet Italien. Det antyds att de fascistiska invasionsstyrkorna åstadkommer något positivt genom att befria abessinierna från svält, sjukdomar, feodalt förtryck och okunnighet. Och Munk gycklar med Frankrike och England som egentligen hade tänkt dela landet mellan sig men inte förmått gå till handling.

Segraren är emellertid inte enbart en lovsång till Kaj Munks hjälte Mussolini. I sista akten står diktatorn visserligen som segrare, men han är också en mycket ensam människa som drabbats av en rad personliga katastrofer, hans hustru har gått ifrån honom och hans son har invalidiserats i faderns krig. Diktatorn har helt enkelt vunnit sin ”seger” genom att visa hänsynslöshet både mot sig själv och andra. En maktmänniska i kamp mot ödet/Gud har förlorat sin själ.

Den poängen missade Hjalmar Söderberg fullständigt. Han skildrade händelseförloppet enbart som en bisarr och löjlig melodram utan vettigt innehåll. Pjäsen är enligt Söderberg helt enkelt inte värd någon analys. Hans slutomdöme utstrålar förakt: ”Någon kritik skall här icke spillas på denna gallimatias. Det är ju redan tillräckligt bekant att lusten att förbluffa är den allt överskuggande ledstjärnan i Kaj Munks författarskap.”

Men det fanns även svenska kulturpersonligheter som försvarade Kaj Munk. Om detta i nästa artikel.

Källor och litteratur: Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter från januari 1944, tidningsarkivet Kungliga Biblioteket, Stockholm; Bure Holmbäck, Hjalmar Söderberg, Ett författarliv, Stockholm 1988; Kaj Munk, Himmel och jord, (sv. översättning, Trollhättan 1944; Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Ulf Sundblad, Poeten som inte ville vara präst, Skellefteå 1986; Hjalmar Söderberg, Sista boken, Stockholm 1942.

Anm.: Hjalmar Söderbergs kritik av Kaj Munk framgår av två artiklar i Sista boken från 1942. Den första är skriven 1936 och bär titeln En Oxfordskämtare. Därifrån är citatet om Munk som nazist hämtat. Den andra är den angivna "recensionen" av Sejren med titeln Mussolinis ansikte, från 1937. Hjalmar Söderberg dog emellertid redan 14 oktober 1941, alltså drygt två år före Munk.

Artikeln är nummer 3 i en serie. De andra är:

1. Martyr med brun skugga/Munk (1)

2. "Hitler handlade kristligt"/Munk (2)

4. De svenska försvararna/Munk (4)

5. Mördarna/Munk (5)

Den som vill läsa ett par smakprov från Hjalmar Söderbergs "recension" kan klicka på Comments nedan.

Apropå panik

Hör du hur ryktena går?
Hoppas du rätt förstår
att läsa dess tecken i skyn:
Det finns ingen himmelsk försyn!

Världen är sig lik.
Panik, panik!

Mänskan har allting förstört
som hennes hjärta berört,
öppnat för avgrundens djup
och står framför ätternas stup!

Världen är sig lik.
Panik, panik!

Tro inte kärlekens bud!
Du får ingen lön utav Gud!
Tag rätten i egen hand
och svara med öga för tand!

Världen är sig lik.
Panik, panik!

Börserna störtar i kras.
Drömmarna var bara glas.
Från löpsedeln slungas ett skrik:
Fattig har lurats av rik!

Världen är sig lik.
Panik, panik!

Bankerna spelar roulett
med löner och lån, allt i ett.
Pensionskontot tömt och förött
när tärningen stannar på rött.

Världen är sig lik.
Panik, panik!

Här gäller att hålla på sitt
när lagen gör svärta till vitt.
Inte ens vädret är rätt!
Oschyst på alla de sätt!

Världen är sig lik.
Panik, panik!

Märkligt är det ändå
att vi efter allt detta kan stå!
Och får njuta en öl eller två…
Alltid nå´t som man ej kan förstå!

"Hitler handlade kristligt"/Munk (2)

Kaj Munk var en komplicerad och motsägelsefull person. Han var visserligen en häftig motståndare till den tyska ockupationen av Danmark, men i själva verket beundrade han länge både Hitler och Mussolini. Han agiterade till och med för att de nordiska länderna skulle skaffa sig en egen gemensam diktator − må vara en diktator med Guds nåde.

På 30-talet hyllade han Hitler som en räddare av Tyskland undan den sjuka demokratin, inflationen och arbetslösheten. Hitler ”lyfte upp ur rännstenen ett stort och starkt och samlat och strålande Tyskland”, deklarerade han. I det perspektivet bagatelliserade han till och med de tidiga judeförföljelserna.

Efter Hitlers blodiga uppgörelse med SA och mordet på dess chef Ernst Röhm 1934 sade Munk urskuldande: ”Han [Hitler] gjorde det för Tysklands skull. Han handlade starkt och klokt, han handlade kristligt och stort.” Munk menade att Hitler genom morden hade tagit på sig ett särskilt ansvar för landet, ett ansvar som vore okänt i svaga, parlamentariskt styrda länder.

Denna benägenhet att överse med diktatorernas våld uttryckte han impulsivt och inte utan aggressivitet: ”Herregud, har det inte gått upp för er ännu att de män som fört världen framåt och fått människohjärtan att slå för något större än lönepåslag, just har varit de som var mest hänsynslösa med människoliv!”

Bakom Kaj Munks svaghet för diktaturen som styrelseform låg en sedan ungdomsåren grundad heroisk dröm om en stark man som skulle rädda Europa. Demokratins svårigheter och misslyckanden under mellankrigstiden upplevde Munk med djupt förakt. Demokratin var i hans ögon rent av en brottslig styrelseform som ledde till omoralisk handlingsförlamning − enligt Munk en särdeles dansk åkomma. Han avskydde den försiktige socialdemokratiske statsministern Thorvald Stauning, som ledde den danska samlingsregeringen under ockupationen.

I Munks idealstat skulle eliten styra. Föredömen var Hannibal och Napoleon. Bara en diktator kunde, enligt Munk, bringa ordning i det kaos som första världskriget lämnade efter sig. Han var sannerligen inte ensam om den uppfattningen.

Det var de tilltagande judeförföljelserna och Hitlers inmarsch i Tjeckoslovakien som fick Kaj Munk att tänka om, åtminstone delvis. I januari 1938 skrev han sin uppgörelse med antisemitismen, pjäsen Han sitter vid smältdegeln, i vilken den (då) kontroversiella sanningen att Jesus var jude görs till huvudpoäng.

I november samma år, bara några dagar efter Kristallnatten, skrev han sedan ett öppet brev till Mussolini, som just beslutat införa antijudiska lagar även i Italien. Munk berättade hur han som ung hade beundrat den italienske diktatorn ”nästan intill kärlek”, bl a just för att denne ”mästare” varit ”för klok och mänsklig” för att ”misshandla ett element av sitt folk”. Och nu tänkte idolen plötsligt gå Tysklands väg, en väg som såg ut att leda till utrotning av det judiska folket! Kaj Munk vände sig direkt till Mussolini med ett märkligt motförslag: ”Ni är den ende sunde mannen i Europa som kan handla. Har ni plats för judarna i Abessinien […] så giv dem ett Gosen där!”

När Hitlers arméer samma år marscherade in i Tjeckoslovakien gav Kaj Munk i en tidningsartikel uttryck för sin besvikelse även över den tyske ledaren: ”Hans stora idé 'Tyskland åt tyskarna' har förråtts av detta erövringskrig. Segern över Tjeckoslovakien är smärtsam, en förfärlig olycka för Ledaren, för hans idé, för hans land.”

För nationalisten Kaj Munk var Hitlers expansion utanför de traditionellt tyska områdena helt enkelt ett brott mot nationalismens idé om varje folks rätt till självbestämmande. Därför var det också självklart för honom att motsätta sig den tyska ockupationen av Danmark.

Kaj Munk var nu en desillusionerad människa, anser Bjarne Nielsen Brovst, hans främste biograf. För Munk kunde jordiska ideologier inte längre ge någon frälsning. Bara Jesus Kristus återstod att hålla sig till om världen skulle kunna leva vidare i fred och tolerans.

Under både 30- och 40-talet var Kaj Munk mycket omtyckt i vida kretsar i Danmark. Men det förekom också hård kritik mot honom. I flera böcker som publicerats efter kriget har t ex hans vän (vänskapen utsattes för stora påfrestningar) och prästkollega A. Drewsen Christiansen kommit med många beska synpunkter. Han skrev bl a: ”om dansk nazism hade haft en ledare av verkligt format, så hade Kaj Munk varit en av hans ivrigaste anhängare, men sannolikt också en av de första som gjort uppror mot honom.”

Enligt Drewsen Christiansen har ingen i större utsträckning än Munk ”vattnat och gött den sympati för diktaturen som spirade fram i åtskilliga kretsar också här i Danmark. Ett tungt ansvar har han därmed lagt på sina skuldror.”

Hur såg man då på Kaj Munk i Sverige? Om detta i nästa artikel.


Bilden: Kaj Munks kyrka i Vedersø på Jyllands västkust.

Källor och litteratur: Bjarne Nielsen Brovst, Kaj Munk, liv og død, Århus 1984; A. Drewsen Christensen, Kaj Munk paa tomandshaand, Köpenhamn 1947; Kaj Munk, Himmel och jord (sv. översättning, 1944); Gunnar Ollén, Kaj Munk, Stockholm 1944; Ulf Sundblad, Poeten som inte ville vara präst, Skellefteå, 1986.

Artikeln är nummer 2 i en serie. De andra är:

1. Martyr med brun skugga/Munk (1)

3. Hjalmar Söderbergs angrepp/Munk (3)

4. De svenska försvararna/Munk (4)

5. Mördarna/Munk (5)

Månadens haiku

Under genuan
ser jag bogvågen brytas
och din kust i lä.

Till Petter Bergman, 1934-1986. Se artikel Den omöjliga gemenskapen.


Förra månadens haiku

Den omöjliga gemenskapen

Det finns en oskarp filmsekvens med poeten Petter Bergman (1934-1986). Han skyndar fram mellan några hyreskaserner från 60-talet, antagligen i Hässelby, viker av uppför en trappa mellan höga cementväggar. Och försvinner.

Det är en fullständigt anspråkslös filmstump. Den gör intryck av att ha kommit till av en slump. Fyra, fem sekunder som ingick i ett TV-program om Petter Bergman för många år sedan. Resten av programmet minns jag ingenting av, inte hans röst, inte ett ord.

Nu är det mer än tjugo år sedan han dog, 52 år gammal. I min generation finns det nog fortfarande några som minns hans lågmälda reflektioner under rubriken Rader från Hässelby i Aftonbladet. För mig lever för evigt ett svalkande, melankoliskt stråk i hans poesi, rader som på ett hemlighetsfullt sätt samtalar just med de där tysta filmsekunderna.

Melankolin kommer från den hos Petter Bergman alltid närvarande motsättningen mellan kollektivet och individen, mellan drömmen om den goda gemenskapen och den ideligen upprepade bittra erfarenheten av ensamhetens ofrånkomlighet.

Litteraturvetaren Matts Rying har formulerat Bergmans balansgång (Poeter till svars, FIB:s lyrikklubb 1986): ”Han talar visserligen ofta i sina dikter om den nödvändiga gemenskapen, men människorna skymtar egentligen bara på skyggt avstånd, som anonyma och svåråtkomliga, hans gemenskap med dem verkar så att säga mer teoretiskt än praktiskt upplevd.”

I Petter Bergmans sista, postumt utgivna, diktsamling Tilltal från 1987, lyser detta tema från dikt efter dikt tillsammans med en allt större medvetenhet om att livet går mot sitt slut. I dikten Ballad skriver han:

Jag är ensam i sittbrunnen. Ingen står till rors.
Ingen kan stå till rors på detta sista fartyg
som jag seglar. Sjöarna gnistrar i solens spegel
och landkonturen ligger under horisonten.

Men jag kan minnas att det fanns en tid
då allt var annorlunda, då ’jag’ också var ’de’.

Hans uppmärksamhet riktas allt mer mot det egna jaget. Världens affärer, som en gång varit så viktiga för denne poet som kallade sig socialist, berör honom allt mindre. ”Världen snurrar, murar ruttnar/och faller ner och det berör mig/inte alls. Men detta: att sammanfogas/till en helhet skrämmer mig mer än/något annat”, säger han i Spegelvänt. Ångest alltså, ty nu vid livets slut är han äntligen på väg att möta sig själv.

Inför detta oundvikliga möte gör han upp med sina gamla ideal om kollektivet, eller ”samhället”, som man gärna sade på 70-talet. En dikt handlar om en soldat som skriver brev hem till sin mor inför det hämningslöst blodiga slaget vid Gettysburg sommaren 1863. Ortnamnet Gettysburg står för det kollektiva:

Men ändå måste vi betona individens roll:
för denne man skapade sina läsare. Utan honom
och de andra brevskrivarna skulle vi se
Gettysburg som en strategisk och politisk
händelse. Med honom blir den mänsklig.

I denna sista diktsamling talar Petter Bergman på ett mycket enkelt, direkt och lättbegripligt språk som står prosan nära och ändå är djupt poetiskt och uttrycksfullt, sinnrikt rytmiserat, fullt med inrim och harmoniserande vokaler. Man läser resultatet av många års kamp med både språk och innehåll. Mycket har skalats bort av språkliga utsmyckningar och innehållsmässiga utvikningar. Det viktiga som återstår kan nu bara uttryckas så här omedelbart och precist, i fullständiga meningar med stor bokstav och punkt. ”Så går i dikten skiftningar från det unika/till det allmänna och så tillbaks igen”, skriver han.

Och där, i det återfunna unika, är han tillbaka i bilden med den sista seglatsen, en underskön avskedssång:

Stjärnhimlens tecken återstår: det ljusnar.
Jag har lagt ut kompasskursen i hemlighet.
Vi lämnar skärgårdsscenen på vår färd mot öster.

Tiden och regnet växlar plats och röster
på väg från ingenting till intighet.
Dimmorna flyter in mot årets kuster.
Och ensamheten snuddar vid sin ensamhet.


Haiku till Petter Bergman, se Månadens haiku