Påven, förnuftet och islam

Reaktionerna i delar av den islamska världen på påven Benedictus XVI:s föreläsning i Regensburg den 12 september är utan all sans och måtta. Det pakistanska parlamentet och det muslimska brödraskapet kräver en personlig ursäkt. I Kashmir eldar man dockor som föreställer påven. I Turkiet talar man om ”ett budskap fullt av hat” och jämställer påven med Hitler och Mussolini. Från Somalia kommer dödshot.

Vad i all sin dar har han sagt?

Påvens akademiska föreläsning (inte predikan!) handlade om förnuftets roll i religionen. Han tog som utgångspunkt ett samtal som 1391 fördes mellan den bysantinske kejsaren Manuel II Paleologus och en persisk lärd. Samtalet handlade om kristendom och islam och om ”bådas sanning”.

De kom in på förhållandet mellan religion och våld. Påven påpekar att Manuel II säkert var medveten om sura 2:256, som tydligt deklarerar: ”Det finns inget tvång i religionen.” Men kejsaren kände förstås också till föreskrifterna om jihad, det heliga kriget. I det sammanhanget uppmanar han provokativt sin persiske samtalspartner: ”Visa mig vad Muhammed kom med som var nytt! Däribland hittar du bara onda och inhumana saker, sådana som hans befallning att sprida den tro han predikade med svärd.”

Kejsaren (och påven) fortsätter med att förklara varför det är oförnuftigt att sprida tro med våld. ”Våld är oförenligt med Guds och själens natur.” ”Tro föds av själen, inte av kroppen. Vem som än leder någon fram till tro, behöver förmågan att tala väl och att argumentera rätt, utan våld eller hot.” Om man inte handlar i överensstämmelse med förnuftet, handlar man rakt emot Guds natur. Det är kärnan i resonemanget.

Detta var självklart för en bysantinsk kejsare som var uppvuxen med grekisk filosofi. Den grekiska föreställningen om förnuftet, logos, hade på ett mycket tidigt stadium smält samman med kristendomen. Johannesevangeliet börjar: ”I begynnelsen var ordet (logos)” … ”och ordet var Gud”. Logos betyder här både ord och förnuft.

Men för en muslim, som inte har det grekiska idéarvet, är Gud annorlunda. Han är så annorlunda att han inte är bunden till några av människornas kategorier, inte heller till förnuftet. Gud är med detta sätt att se inte ens bunden av sina egna ord och ingenting kan tvinga honom att avslöja sanningen för oss människor. Detta enligt västliga islamologer, som påven citerar.

Benedictus XVI ställer sedan frågan om huruvida förnuftets enhet med Gud bara är ett främmande grekiskt arv eller en allmängiltig sanning. Reformationen, med Martin Luther i spetsen, försökte rensa ut det grekiska från kristendomen. Protestantismen kom därför att beskriva Guds innersta väsen som vilja – inte förnuft. Förnuftet blir då bara något mänskligt och ofullkomligt. Enligt protestanterna är det därför Guds fria vilja, inte objektiva normer, som bestämmer vad som är ont och gott.

Om Benedictus XVI ifrågasätter islam, så måste man åtminstone tillägga att det också gäller protestantismen och den västliga världens allmänna relativism. Hela föreläsningen utmynnar i en inbjudan till en dialog mellan kulturerna. När islamska krafter väljer att svara med våldsamma utfall, kan det ses som en ironisk bekräftelse på att samtalet om förnuftet i religionen måste föras. Förhoppningsvis kan det ske när påven i november skall besöka Turkiet. Om han nu fortfarande är välkommen.

Påvens föreläsning kan ni finna under rubriken
Glaube, Vernunft und Universität.

Se även tidigare artikelserie om påven:
Kan något gott komma från Rom?
Demokrati kontra Sanning/påven (2)
De obesvarade frågorna/påven (3)
Front mot gudsförnekare/påven (4) Obs! Om påven och islam.
Sverige behöver Benedictus XVI/påven (5)

Om islam även:
Extremisternas ideolog