31 januari 2008

Öga och Öra två år

Den såriga historiska relationen mellan Tyskland och Polen har stått i centrum under Öga och Öras andra verksamhetsår.

Det har handlat om hur 14 miljoner tyskar vid krigsslutet brutalt fördrevs från sina historiska bosättningsområden i östra Europa, t ex från Ostpreussen, Schlesien och Pommern, som skulle bli polskt, och från Sudetlandet, som tillhörde Tjeckoslovakien. Det är den största etniska rensningen i Europas historia – och den är föga känd i Sverige där tyskarnas lidanden nonchalerats (Fördrivning, flyktingar och förakt) .

Polens och Tysklands historia möts mycket påtagligt i Gdansk, tidigare tyska Danzig. Dit reste jag för att berätta historien om den tyska majoriteten i fristaden Danzig som ville ”heim ins Reich”. Den 1 september 1939 inledde det tyska pansarskeppet Schleswig-Holstein kriget genom att öppna eld mot den polska garnisonen på Westerplatte i Danzigs hamnområde. Det blev en blodig kamp, militärt sett meningslös. Men i Polen förvandlades händelserna på Westerplatte till en patriotisk symbol (Danzig, Westerplatte och kriget) .

När tyskarna ockuperade Polen inrättade de det första koncentrationslägret utanför Tyskland bara tre mil från Danzig i den lilla byn Stutthof. Hit fördes tusentals ”oönskade polska element” som led i en etnisk rensning av Västpreussen. Först 1944 blev lägret en del av förintelsemaskineriet mot judarna. Idag är Stutthof ett polskt utomhusmuseum framför allt med syfte att berätta om tyska brott mot Polen. Minnena av förintelsen vårdas emellertid inte lika väl (Bort med polackerna!) .

Det är begripligt att polska krigsmuseer i första hand ägnar sig åt sina egna, nationella minnen. Men ibland slår det över till ett hämningslöst heroiserande av de egna insatserna. Så är det med upprorsmuseet i Warszawa. Det polska upproret i det tyskockuperade Warszawa sensommaren 1944 var i själva verket ytterligt diskutabelt. Det sattes igång trots att man visste att hjälpen från väst skulle bli minimal. Det kostade omkring 200 000 civila livet och ledde till stadens nära nog totala förstörelse.

Men idag är upproret ett nationellt och moraliskt ideal som predikas för ungdomen. Kritiken mot den polska upprorsledningen, som bedrevs av kommunistregimen, har ersatts med en tilltagande kritik mot de västallierade som enligt den brittiske historikern Norman Davies var alldeles för passiva (Kampen om minnet).

Sveriges förhållande till Baltikum hör inte till vårt heroiska historiearv. På sommaren 1940 lämnade Sverige ut Litauens och Estlands guldreserver till Sovjetunionen som vid den tiden ockuperade de baltiska länderna. Guldet var deponerat i den svenska riksbanken och ärendet behandlades som ett rutinärende centralbanker emellan. Dokument i riksbankens arkiv tyder dessutom på att riksbanken i efterhand försökte fösa över ansvaret på regeringen (Riksbanken och baltguldet 1940).

När de baltiska länderna återvann sin självständighet 1991 restes frågan om inte Estland och Litauen borde kompenseras för sitt förlorade guld. Riksbanken med sin chef Bengt Dennis var emot (Inte ett öre för baltguldet).

Mera heroisk men knappast mindre kontroversiell var den danske prästen och dramatikern Kaj Munk. Trots att han länge beundrade Hitler bedrev han en engagerad kamp mot den tyska ockupationen av Danmark. Till slut mördades han av nazisterna. I Sverige var Munk både beundrad och avskydd. Författaren Hjalmar Söderberg kallade Munk rakt ut för nazist. Men han försvarades av t ex Sven Stolpe (Martyr med brun skugga).

Även den österrikiske tonsättaren Anton Webern hade ett komplicerat förhållande till nazismen. Men framför allt levde han ett bortvänt liv tillsammans med sin tolvtonsmusik, som numera sällan spelas i konsertsalarna (En kompositörs död).

Jag har också dristat mig till att kritisera den välkände journalisten Maciej Zaremba. Han påstod i radions P1 i mars att Hitler kom till makten genom demokratiska val. Det är ett påstående som jag tycker är så förenklat att det är felaktigt. Snarare fick Hitler sin absoluta makt genom en serie statskupper (Zaremba, Hitler och demokratin).

Kritik har jag också riktat mot prästen i Svenska kyrkan Martin Modéus. Han tycker att vi har alldeles för mycket helighet i Sverige och att man borde ersätta ordet ”helig” med ”helgad”. Det uppstod en liten debatt där journalisten Ami Lönnroth deltog (Helighet och serpentiner).

Andra artiklar har handlat om poeten Petter Bergman (Den omöjliga gemenskapen), om den radikale ekonomen Knut Wicksell och hans samvetsäktenskap med Anna Bugge (Kärlek och radikalitet). Jag har sågat Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens Ring och jag har refererat en kontroversiell beräkning av nationalekonomen Jan Ekberg över kostnaden för invandringen. Konstigt nog har ingen hittills kommenterat den artikeln.

För att avsluta med lite ljus och hopp vill jag nämna artikeln Madonnan i Stalingrad som handlar om den tyske läkaren Kurt Reubers Mariabild, ritad med kol på baksidan av en rysk fältkarta i det undergångsdömda Stalingrad julen 1942.

Till översikten för 2006: Öga och Öra ett år
... och översikten för 2008: Öga och Öra tre år

6 kommentarer:

Börje sa...

Intressanta saker här. Måste nog ta mig tid att läsa denna blogg lite noggrannare. Antar att det i Tyskland måste ha skrivits en hel del om fördrivningen men i Sverige verkar det mestadels ha tigits som muren. Kanske i namn av den politiska korrektheten?

Johan Selander sa...

Hej Börje, och välkommen till Öga och Öra!

Jo, jag har själv funderat mycket över varför det varit så tyst i Sverige om den stora etniska rensningen av tyskar från östra Europa efter kriget. Sverige påstås ju ha varit tyskvänligt före och under kriget. Vart tog denna vänlighet vägen efteråt? För en senare generation kan det nog ha varit politiskt korrekt att strunta i tyskarnas lidanden; tyskar fick skylla sig själva, de ansågs kollektivt skyldiga till kriget och förintelsen. Men är detta verkligen förklaring nog?

Hälsningar
Johan

einar sa...

Hej Johan,
jag har precis skrivit ett långt brev och det är borta nu eftersom jag måste i slutet "anmäla" mig.
Det skulle stå i början.
I alla fall: intressant läsning.
Kanske en annan gång mera.

einar

Johan Selander sa...

Hej Einar!

Tack för din vänliga hälsning. Jag hoppas att du får tillfälle att återkomma med det långa brevet. Jag tror egentligen inte att du behöver anmäla dig till Google/Blogger för att få skriva en kommentar. Det räcker nog med att man väljer alternativet Anonym så bör det gå bra. Men nu har du ju gjort jobbet, så nu är det bara att skriva - när du har tid. Välkommen igen.

Hälsningar
Johan

einar sa...

Tack Johan för inbjudan, så jag försöker igen. Jag är tysk, född 1937 i Marienwerder/Wpr, f.d. provinshuvudstad av
Westpreussen, innan Hitler slog Wpr samman med Ostpreussen. Och min far var chefredaktör av huvudstadens "centrala" tidning.
Så han visste varför han flydde med hela familjen (morsan i sjunde månaden, mormor, min syster och jag) i bilen som han kunde ha kvar på grund av sin status och att han hade förlorat ett ben (i tjänst som officer).Det var århundradets vinter med temperaturer under 40°. Broarna var sprängda på Hitlers befäl. Han ville ju inte att folk skulle fly.
Så folk hade slängd hö & halm i floden Weichsel så isen skulle hålla. Och det gjorde den fastän jag har ännu känslan i maggropen hur isen gick i vågor när vid körde över mitt i natten - utan ljus förstås. Man kunde bli skjuten direkt om man tände så mycket som en tändsticka. Och rätt var det var kjörde farsan på en pansar så jag bröt näsbenet på grund av linan som var spänd runt bagaget på taket och genom fönsterspringorna.
Men vi var inte ensam. Med oss flydde miljontals tyskar. 98% med kärror som drogs av oxar, hästar eller människor och många som hade bara sina fötter. För man visste ju hur man hade behandlat "undermänniskor" i Ryssland.
Därför var ju alla lands- och småvägar och tågvägar igenproppade med människor och djur västerut och militärkolonner som skulle österut. Man kan alltså föreställa sig vilket chaos det blev. För det mesta stannade ju allt av. Man kom varken fram eller tillbaka. Och då kom flygattackarna. Och det var bara jänkerna och engelsmän som bombade flyktingsströmmen och man visste precis att dom bestod bara av kvinnor och barn och gamlingar och krymplingar. De gjorde ryssarna aldrig.
Jag (som hade börjat skolan med fem) minns en amerikansk jägare som dök ner att vi i diket kunde se piloterna och sköt på en kvinna som sprang med sin barnvagn över åkern. Första gången missade de så de vände och sköt med MGn igen och då blev det bingo. Samma sak som de gör idag i Irak och Afghanistan.
Alltså: Den stora majoriteten av tyskar flydde helt frivilligt och lämnade allt vind för våg.
En annan sak är att jag - även om jag är vänster - fördömer definitivt Stalins politik att stycka av nästan en tredjedel av Tyskland för att kompensera polackarna för den del ryssarna tog i östra Polen.
Resultatet av hans politik blev ju att
ultrareaktionären Adenauer kunde stödja sig alltid på miljontals flyktingar från
West-, Ostpreussen och Schlesien som stod långt åt höger och ville ha hemlandet tillbaka - inte förran att man hade rysserna och polackarna körd ut. Där diskuterades aldrig vad tyskarna hade gjort utan bara det som ryssarna hade gjort. Och deras reaktionära skitprat blev så småningom den officiella sanningen.
Så det är visserligen inte lätt att reda ut det hela och hitta sanningar i den väldiga höstacken av förfalskiningar, halvsanningar, lögner.

Hälsningar
Einar

Johan Selander sa...

Hej igen Einar!

Så bra att du kom igen och berättade din skakande historia. Tack! Det känns övermaga att komma med synpunkter om ett så traumatiskt händelseförlopp till någon som själv upplevt det på plats. Jag nöjer mig med att konstatera att vi förstås har olika infallsvinklar och värderingar. Helt begripligt. Jag är full av förundran över att du överlevde och kunde behålla din sunda distans. Och igen: tack för att du ville berätta!

Hälsningar
Johan