Öga och Öra två år

Den såriga historiska relationen mellan Tyskland och Polen har stått i centrum under Öga och Öras andra verksamhetsår.

Det har handlat om hur 14 miljoner tyskar vid krigsslutet brutalt fördrevs från sina historiska bosättningsområden i östra Europa, t ex från Ostpreussen, Schlesien och Pommern, som skulle bli polskt, och från Sudetlandet, som tillhörde Tjeckoslovakien. Det är den största etniska rensningen i Europas historia – och den är föga känd i Sverige där tyskarnas lidanden nonchalerats (Fördrivning, flyktingar och förakt) .

Polens och Tysklands historia möts mycket påtagligt i Gdansk, tidigare tyska Danzig. Dit reste jag för att berätta historien om den tyska majoriteten i fristaden Danzig som ville ”heim ins Reich”. Den 1 september 1939 inledde det tyska pansarskeppet Schleswig-Holstein kriget genom att öppna eld mot den polska garnisonen på Westerplatte i Danzigs hamnområde. Det blev en blodig kamp, militärt sett meningslös. Men i Polen förvandlades händelserna på Westerplatte till en patriotisk symbol (Danzig, Westerplatte och kriget) .

När tyskarna ockuperade Polen inrättade de det första koncentrationslägret utanför Tyskland bara tre mil från Danzig i den lilla byn Stutthof. Hit fördes tusentals ”oönskade polska element” som led i en etnisk rensning av Västpreussen. Först 1944 blev lägret en del av förintelsemaskineriet mot judarna. Idag är Stutthof ett polskt utomhusmuseum framför allt med syfte att berätta om tyska brott mot Polen. Minnena av förintelsen vårdas emellertid inte lika väl (Bort med polackerna!) .

Det är begripligt att polska krigsmuseer i första hand ägnar sig åt sina egna, nationella minnen. Men ibland slår det över till ett hämningslöst heroiserande av de egna insatserna. Så är det med upprorsmuseet i Warszawa. Det polska upproret i det tyskockuperade Warszawa sensommaren 1944 var i själva verket ytterligt diskutabelt. Det sattes igång trots att man visste att hjälpen från väst skulle bli minimal. Det kostade omkring 200 000 civila livet och ledde till stadens nära nog totala förstörelse.

Men idag är upproret ett nationellt och moraliskt ideal som predikas för ungdomen. Kritiken mot den polska upprorsledningen, som bedrevs av kommunistregimen, har ersatts med en tilltagande kritik mot de västallierade som enligt den brittiske historikern Norman Davies var alldeles för passiva (Kampen om minnet).

Sveriges förhållande till Baltikum hör inte till vårt heroiska historiearv. På sommaren 1940 lämnade Sverige ut Litauens och Estlands guldreserver till Sovjetunionen som vid den tiden ockuperade de baltiska länderna. Guldet var deponerat i den svenska riksbanken och ärendet behandlades som ett rutinärende centralbanker emellan. Dokument i riksbankens arkiv tyder dessutom på att riksbanken i efterhand försökte fösa över ansvaret på regeringen (Riksbanken och baltguldet 1940).

När de baltiska länderna återvann sin självständighet 1991 restes frågan om inte Estland och Litauen borde kompenseras för sitt förlorade guld. Riksbanken med sin chef Bengt Dennis var emot (Inte ett öre för baltguldet).

Mera heroisk men knappast mindre kontroversiell var den danske prästen och dramatikern Kaj Munk. Trots att han länge beundrade Hitler bedrev han en engagerad kamp mot den tyska ockupationen av Danmark. Till slut mördades han av nazisterna. I Sverige var Munk både beundrad och avskydd. Författaren Hjalmar Söderberg kallade Munk rakt ut för nazist. Men han försvarades av t ex Sven Stolpe (Martyr med brun skugga).

Även den österrikiske tonsättaren Anton Webern hade ett komplicerat förhållande till nazismen. Men framför allt levde han ett bortvänt liv tillsammans med sin tolvtonsmusik, som numera sällan spelas i konsertsalarna (En kompositörs död).

Jag har också dristat mig till att kritisera den välkände journalisten Maciej Zaremba. Han påstod i radions P1 i mars att Hitler kom till makten genom demokratiska val. Det är ett påstående som jag tycker är så förenklat att det är felaktigt. Snarare fick Hitler sin absoluta makt genom en serie statskupper (Zaremba, Hitler och demokratin).

Kritik har jag också riktat mot prästen i Svenska kyrkan Martin Modéus. Han tycker att vi har alldeles för mycket helighet i Sverige och att man borde ersätta ordet ”helig” med ”helgad”. Det uppstod en liten debatt där journalisten Ami Lönnroth deltog (Helighet och serpentiner).

Andra artiklar har handlat om poeten Petter Bergman (Den omöjliga gemenskapen), om den radikale ekonomen Knut Wicksell och hans samvetsäktenskap med Anna Bugge (Kärlek och radikalitet). Jag har sågat Stockholmsoperans uppsättning av Wagners Nibelungens Ring och jag har refererat en kontroversiell beräkning av nationalekonomen Jan Ekberg över kostnaden för invandringen. Konstigt nog har ingen hittills kommenterat den artikeln.

För att avsluta med lite ljus och hopp vill jag nämna artikeln Madonnan i Stalingrad som handlar om den tyske läkaren Kurt Reubers Mariabild, ritad med kol på baksidan av en rysk fältkarta i det undergångsdömda Stalingrad julen 1942.

Till översikten för 2006: Öga och Öra ett år
... och översikten för 2008: Öga och Öra tre år