Förhållandet mellan Tyskland och Polen är inte det bästa. Det handlar inte bara om gasledningen från Ryssland till Tyskland som går Polen förbi. Skuggor från historien har nyligen försämrat relationerna ytterligare. Nu reser tyskar nämligen krav på Polen för lidanden under kriget. Knappt något kan uppröra polackerna mer än detta.
Det är den tyska privata organisationen Preuβische Treuhand (ungefär Preussiska förvaltningsbolaget) som har gått till Europadomstolen för mänskliga rättigheter med 22 enskilda klagomål mot Polen. De klagande vill ha tillbaka egendom som de förlorade när de 1944-1949 fördrevs från sina hem i Ostpreussen, Pommern och Schlesien, som enligt överenskommelsen mellan segrarmakterna i Potsdam skulle införlivas med Polen. Alternativt vill de ha skadestånd.
Vid krigsslutet fördrevs cirka åtta miljoner tyskar från dessa gamla tyska bosättningsområden i öster. De betraktades som nazisympatisörer och drevs från sina hem under brutala och förnedrande former. De flesta av dem var kvinnor och barn. Hundratusentals, kanske upp emot ett par miljoner, dödades eller omkom av strapatserna.
Den polska regeringen har upprört förkastat alla krav. Premiärminister Jaroslaw Kaczynski talar om ”ett allvarligt problem” och säger att han överväger att riva upp vänskapsfördraget med Tyskland från 1991. Enligt Kaczynski har Polen inte något ansvar för fördrivningen. Ansvaret ligger i stället hos den tyska regeringen eftersom det var tyskarna som startade kriget. Därför är det också den tyska regeringen som skall stå för eventuella skadestånd, anser Kaczynski. Och syftet med en omförhandling av vänskapsfördraget skall vara att skriva in garantier mot framtida ersättningskrav mot Polen.
Förbundskansler Angela Merkel (CDU) och hennes koalitionsregering med socialdemokraterna (SPD) har tydligt distanserat sig från Preuβische Treuhands rättsprocess. Klagomålen är ogrundade och har därför inga utsikter att godtas, anser regeringen. Men man kan inte göra något för att hindra att målen kommer upp i Europadomstolen.
Polen (och kanske även Tyskland) trodde länge att man var juridiskt skyddad mot enskilda klagomål från fördrivna tyskar. Men när Polen 1993 anslöt sig till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, öppnades samtidigt möjligheterna för enskilda att begära ersättning. Och nu betraktar alltså den polska regeringen detta som en lucka i lagen som måste täppas igen genom garantier i ett omförhandlat vänskapsfördrag.
Vem har egentligen skuld? Vem är offer och vem är gärningsman? Enligt Kaczynski försöker de klagande tyskarna förvandla offren (polackerna) till gärningsmän. Han kallar fördrivningarna för ”Umsiedlungen” (omkoloniseringar) och anser att de var rättfärdiga. ”Naturligtvis led även tyskarna, men det var deras krig, de stödde Hitler och gillade kriget”, har han uttryckt saken.
Den polska hållningen är kollektiv och nationell, påpekar Frankfurter Allgemeines korrespondent i Warszawa Konrad Schuller. Här betyder familjen och nationen mer än individen. Polen ser kriget som en katastrof mellan olika folk. De polska erövringarna i Ostpreussen, Pommern och Schlesien är därmed berättigade ersättningar för ett överfallet folk som håller sig skadeslöst på angriparens bekostnad. Med det synsättet var fördrivningen en individuell tragedi men ingen historisk orätt. Man har till och med hävdat att ordet fördrivning borde strykas ur ordboken.
Från tysk sida ser man saken annorlunda. Där handlar det om enskilda människor som inte hade någon individuell skuld till kriget och som i många fall inte ens stödde nazisterna. Därmed blir fördrivningen miljontals enskilda övergrepp och orättfärdigheter, en självklar fråga för Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Den tyska efterkrigsgenerationen, som växte upp i häftig opposition mot nazi-parollen ”Du är ingenting – ditt land är allt!”, har lätt vunnits för den motsatta hållningen att den enskilde är allt och att folket, dess historia och ansvar inte är någonting, säger Schuller.
Så talar tyskar och polacker förbi varandra i den långa skuggan från öster.
Fakta i denna artikel är huvudsakligen hämtade från artiklar i Frankfurter Allgemeine den 31 oktober, 7 november, 15, 19, 20 och 21 december 2006.
Artikeln är nummer 1 i en serie. Se även:
2. Fördrivning, flyktingar och förakt
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Ja, är inte de fördrivna tyskarnas krav lika rimliga (eller orimliga för den delen!) som palestiniernas territorialkrav på Israel? Palestinierna har ju, liksom tyskarna, "sig själva att skylla" då de också förlorat sina landområden i anfallskrig mot Israel, som allierade med de omkringliggande arabstaterna.
Jag har aldrig hört någon propagera för att Tyskland skulle få tillbaks Ostpreussen, Elsass eller Königsberg, men palestiniernas förlorade landområden har det alltid varit ett jäkla ståhej om!
Tack för mig och denna lilla kommentar som egentligen bara handlar om att sätta saker och ting i sitt rätta perspektiv!
Tyskland har i avtal med Polen godkänt de nya gränserna. I Palestina finns inget liknande. Det är en viktig skillnad.
Innan gränsfrågorna mellan Polen och Tyskland var utredda fanns det faktiskt i Tyskland en ganska stark politisk falang som hävdade just att Tyskland borde få tillbaka sina "Ostgebiete".
Man kan hoppas att det med ett avtal om en tvåstatslösning och tydligt fastlagda gränser kan bli fred även mellan Palestina och Israel.
Och varför skulle Tyskarna få Ostpreussen? Historiskt sätt så den delen hörde till de bara ca. 200 år...För att prata om Ostpreussen måste man först känna till hela historien inte bara åren efter 1945 alltså krigsslutet. Se bak 1000 år...det fanns inte germanfolket där. Titta 500 år..de fanns där inte heller. Och om vi pratar om de "fördrivna" så kanske det är rätt att skriva så som det var att en del av de var de som kom tillsammans med Hitler, de sände ägarna av gårdar till tvångsarbete i Tyskland tog över gårdar och var tvungna att lämna de när Röda Armen andra sväpte över landet...Till såna "fördrivna" hör erica Steinbach som är ordförande i det privata organisationen över "fördrivna". Och andra var de som deras förfäder kom till den delade Polen mellan tre makter Preussen, Ryssland, Österrike ...skriv gärna om den stora germaniseringen som skedde under åren efter 1772 där Preusiska myndigheterna gjorde allt för att slänga ut Polacker från deras gods och sätta ditt Tyskar. Det är inte så att de köpte de gårdar, de stal. Läs om det och sedan skriv om deras rätt till skadestånd. De har aldrig fått någon skadestånd. Och skriv också att Tyskarna har aldig betalat sin skuld till miljoner Polacker för det de misste under kriget. 20 % av Polacker misste liv i det hemska kriget..och av de soldater var bara en brakdel. Det mesta var civilbefolkning. De mördade folk, de kunde skjuta någon på gatan bara därför att det var en Polack. Alla blev urfattiga, hur många misste sina hem? Det vet jag inte men jag vet att många städer blev helt förstörda. Under 6 år Tyskarna tömde landet på allt, de tog livsmedel från bönder, satte människor i tvångsarbete i fabriker, tog från gatan folk och skickade till arbetsläger, till förintelseläger, brände kyrkor, museer, stal konst, stal eller förstörde nationalskatter. Och det som de klarade inte av att ta tog sen Sovjeter. Råga på allt de "allierade" bestämde över deras fortsatta öde...de skulle lyda under Sovjetunion. och vad det inebär..ja...man måste vara välsdigt dålig jornalist för att inte veta det...medan Tyskar kunde fritt utveckla sitt land, kunde leva fritt så folket som miste allt, som gjorde de största insatser att frigöra Europa från Hitler blev också det största förlorare. När Tyskland betalar sin skuld till Polen? När Sverige som blev rik på andra världskriget betalar sin skuld? Skriv om det du. ta till dig mod och bli rättvis...lär dig historien.
Hej Urszula!
Tack för ditt inlägg! Utan att gå in på historiska hårklyverier måste vi nog båda ändå acceptera att t ex Ostpreussen och Schlesien sedan många generationer var att betrakta som tyska områden. Men därmed har jag inte sagt att tyskarna hade rätt att behandla den polska minoriteten illa. Jag vill t ex inte på något sätt förringa polackernas lidanden under nazismen. Min avsikt med artiklarna om Polen och Tyskland är bara att lyfta fram de mindre kända sidorna av denna såriga historia. Och det blir med nödvändighet vad som hände med den tyska befolkningen i dessa områden efter kriget. Även dessa människor har sin lidandeshistoria. Och den är också värd att berätta.
Med bästa hälsningar
Johan
Självklart ska tyskland ha tillbaka sina landområden i ost-preussen. Framförallt ska Köningsberg åter. Ryssarnas svineri är lika vidrigt som de värsta nazisterna, bara det att ryssarna tillhörde de stater som segrade och då kan man göra vad som helst. Ryssland ska bort från Köningsberg, Finska Karelen och ett flertal områden i öst som ska lämnas tillbaka till Japan.
Skicka en kommentar