10 januari 2007

Fördrivning, flyktingar och förakt

Den största etniska rensningen i Europas historia ägde rum vid andra världskrigets slut. Omkring 14 miljoner tyskar fördrevs då från sina hem i Östeuropa. Åtta miljoner av dem hade bott i Ostpreussen, Pommern och Schlesien, som i århundraden hört till det tyska riket men som nu skulle bli polskt. Andra flydde från Sudetlandet i Tjeckoslovakien, från Ungern, Rumänien och Jugoslavien. Minst en halv miljon tyska civila, de flesta från Königsberg, deporterades till det inre av Sovjetunionen.

Hundratusentals, kanske uppemot två miljoner av flyktingarna dödades eller dog av umbäranden. Niotusen dog i historiens största sjökatastrof när det tyska fartyget Wilhelm Gustloff, överlastat främst med kvinnor och barn, sänktes av en rysk ubåt i Östersjön.

Dessa tyskars lidande var länge förbisett och rent av föraktat. Försök att berätta deras historia kallades för relativisering av den tyska skulden. Tyskarna hade startat kriget och därför fick alla tyskar skylla sig själva, hette det. Det är en inställning som fortfarande lever kvar, t ex i Polen (se artikeln Skuggan från Ostpreussen).

Även i hemlandet Tyskland sågs de miljontals flyktingarna från öster med misstro och ringaktning. Bostadsbristen blev till bostadsnöd och hemlöshet. De nyanlända beskylldes för att förvärra arbetslösheten, fattigdomen, hungern och det allmänna eländet. Deras landsmän i Tyskland såg dem som främmande intränglingar och de kallades ”Polacken”, ”Sudetengauner”, dvs sudetskojare, eller helt enkelt ”Flüchtlingspack”. Ännu i dag är det tyska ordet ”Polack” ett skällsord som betyder idiot. Vill man i Tyskland på ett respektfullt sätt tala om polska medborgare måste man i stället använda ordet ”Pole”.

Flyktingarna kom i två stora vågor. Den första under den iskalla vintern 1944-1945. Det var huvudsakligen två miljoner tyskar från Ostpreussen som drivits från sina hem av den framträngande Röda armén. Den andra vågen kom efter de allierades beslut i Potsdam på sommaren 1945, då Polens gräns försköts västerut ända till floderna Oder och Neisse, den nya riksgränsen mot Tyskland. In i de gamla tyska områdena i Pommern och Schlesien strömmade polska flyktingar från de fd polska områdena öster om floden Bug som nu övertogs av Sovjetunionen. Man kan säga att hela Polen flyttades västerut. Någon plats för den tyska urbefolkningen fanns inte längre. Över 90 procent gav sig av till moderlandet.

På plats i Tyskland fanns en svensk författare, Stig Dagerman. Han skrev i reportageboken Tysk höst om alla dessa tåg med östflyktingar som 1946 anlände till västzonerna. ”Trasiga, hungriga och ovälkomna människor trängdes i mörka, stinkande bangårdsbunkrar eller i de höga fönsterlösa jättebunkrar som ser ut som fyrkantiga gasklockor och höjer sig som väldiga monument över nederlaget i sammanstörtade tyska städer.”

Dagerman såg dessa utblottade människors tystnad och passiva underkastelse som satte sin prägel av ”mörk bitterhet” på Tyskland hösten 1946. Flyktingarna blev ett hot. Dagerman skrev: ”De blev betydelsefulla just därigenom att de kom och aldrig upphörde att komma och genom det antal vari de anlände. De blev betydelsefulla, kanske inte trots sin tystnad utan på grund av den, ty ingenting som uttalas kan förefalla så laddat med hot som det icke uttalade.”

De fördrivna blev under många år en politisk kraft i Västtyskland som ingen regering kunde nonchalera. Av sina motståndare på vänsterkanten kallades de revanschister. Återförening av Tyskland och vägran att acceptera Oder-Neisse-gränsen var deras huvudsakliga mål. De dömde ut Willy Brandt som landsförrädare när han 1970 normaliserade relationerna till Polen och accepterade Oder-Neisse-gränsen.

En del av de fördrivna hamnade i sovjetisk ockupationszon i Tyskland, senare Östtyskland. Där blev de förtryckta och deras historia var tabu. Många av dem flydde under kommande år vidare till Västtyskland.

Om fördrivningen av tyskar från öster skall flera artiklar handla.

Litteratur: Guido Knopp, Die Grosse Flucht, Das Schicksal der Vertriebenen, München 2001. Spiegel Special, Die Flucht der Deutschen, nr 2, 2002. Stig Dagerman, Tysk höst, Stockholm 1947.

Artikeln är nr 2 i en serie. De övriga är:
1. Skuggan från Ostpreussen
3. När kriget kom till Ostpreussen
4. Ostpreussens undergång
5. Den stora utförsäljningen
6. Polsk hämnd
7. Sudettyskarna och katastrofen
8. "Död åt tyskarna!"
9. Brott och straffrihet
10. Försoning för fördrivna?

8 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för mycket fina artiklar. Historien får aldrig förtigas.

Mr Klister sa...

Jag googlade runt lite på mitt eget namn bara på kul (Jag heter Johan Selander). Det här inlägget i din blogg kom relativt högt upp. Jag har själv börjat att skriva en blogg som heter "Selles sal" (www.sellessal.blogspot.com). Tänkte bara lämna en liten kommentar för att det var en rolig grej. Jag vet inte om du är så intresserad av innebandy, för det är vad min blogg mest handlar om men det gör inget. Jag kommer ursprungligen från Ö-vik men bor nu i Uppsala.

Anonym sa...

Ett annat litteraturtips är Stalins hämnd av Niclas Sennerteg.

Johan Selander sa...

Tack alla tre för vänliga kommentarer och tips! När jag gick in på Din fascinerande blogg om innebandy, Mr Klister, blev jag än mer övertygad än tidigare om att det existerar okända världar.

Kaj sa...

Tack för mycket fina artiklar.
Man kan uttrycka det så att hela problematiken berodde på England, Frankrikes och USA:s flathet gentemot Sovjet efter krigsslutet 1945. Sovjet fick behålla dom landområden som dom tillskansade sig vid uppgörelsen med Hitler- Tyskland i Augusti 1939.
Man kan nästan undra varför England och Frankrike förklarade Tyskland krig i September 1939 när dom sedan inte stod fast vid att garantera Polens oberoende och deras gränser .
utan som en fläskbit till Polen kastade till dom före detta Tyska områden. Kaj

Anonym sa...

Hej! "Snubblade" över din blogg och läser med stort intresse!
Jag är precis tillbaka efter några dagars rotande i arkiv i Breslau. Min morfar kom därifrån och hans tyska släkt kom från Oberschleissien sen generationer tillbaka och fördrevs efter andra världskriget till Berlin.
Jag är också journalist och ska nu "på gamla dar" försöka skriva min morfars fascinerade levnadshistoria.
Tack, för det du skriver!
Karinp

Anonym sa...

Halva min släkt fördrevs västerut under brutala förhållande från Pommern på hösten 1945. De fråntogs sina gårdar och lös egendom Morfar misshandlades av polacker. Mor spärrades in i en källare. Glöm inte att Fördrivningen beslutades gemensamt av Churchill, Roosevelt och Stalin. Stalins mål var att flytta Polen västerut dvs bort från Sovjet. Roosevelt var dödssjuk och Churchill försupen.

Johan Selander sa...

Hej Anonym...
och tack för ditt inlägg som jag tyvärr inte har sett förrän idag. Jag är fullt medveten om att fördrivningen var ett resultat både av konferensen i Tehran och av den i Potsdam. I artikeln "Den stora utförsäljningen" har jag skrivit om denna bakgrund. Såväl Churchill, Roosevelt, Truman och Stalin har ett ansvar. Det är verkligen värt att påminna om. https://johanselander.blogspot.com/2007/02/den-stora-utfrsljningen.html