När orden inte räcker/Nya Valamo (5)

Den ortodoxa världen förhåller sig annorlunda till ord än den protestantiska. I östkyrkan ”hänvisar” ord, medan de i västkyrkan ”betecknar”. Det är lundaprofessorn Samuel Rubensons distinktion. Han är specialist på den tidiga kristna kyrkan. Jag hörde honom på kursen i Nya Valamo, Finland.

Distinktionen får följder. I den protestantiska västtraditionen blir bibeln lika med Uppenbarelsen. Luther talar om ”sola scriptura”, enbart skriften. I den ortodoxa östern ”är bibeln sann för att det som bibeln talar om är sant”. Det låter som en förklaring till varför västkyrkan ständigt riskerar att hamna i bokstavstrohet. Men vad riskerar de ortodoxa? De exakta orden tycks vid första påseende inte vara lika betydelsefulla för dem.

Kyrillos av Jerusalem sade t ex på 300-talet, att det inte är bibeltexten man skall förstå, utan sig själv och den verklighet man befinner sig i inför Gud. Och Origines, som haft stor betydelse i öst, talade hundra år tidigare om bibeltextens mångtydighet och dunkelhet. Den såg han som en naturlig följd av det mänskliga språkets begränsningar. Orden kan aldrig restlöst beskriva Gud. Gud är alltid större. Kanske var dunkelheterna till och med avsiktliga för att människorna inte skulle fastna i tron på texten, resonerade Origines.

Det låter som mumma för alla dem som i våra dagar försöker slingra sig ur diverse alltför tydliga formuleringar i bibeln. Vi kanske helt enkelt kan skjuta undan allt sådan som inte passar in i vår moderna, ”upplysta” tid med hänvisning till språkets begränsningar? En poetisk lösning?
Basileios den store av Caesarea ansåg på 300-talet, att det var meningslöst att slå varandra i huvudet med bibelcitat. Men det betydde inte, att han öppnade för allsköns tolkningar och privata trosläror. Vi måste i stället se till traditionen, ansåg Basileios. Först fanns kyrkan, sedan bibeltexterna. Det är alltså naturligt att söka stöd för trosföreställningar i urkyrkans skriftlösa tradition.
Med traditionen som utgångspunkt gav Basileios sålunda bestående form åt treenighetsläran, en central kristen trosföreställning. Men han erkände att treenigheten inte kan bevisas med hjälp av bibeltexten.
Så långt mina noteringar från Samuel Rubensons föreläsningar i Nya Valamo.

En näraliggande slutsats är, att de ortodoxas till synes mycket fria förhållningssätt till orden och bibeltexterna möter en kraftfull motvikt i traditionen. Utan den skulle östkyrkan riskera att hamna i samma nevrotiska och självdestruktiva "poetiska" förvirring som Svenska kyrkan.
Å andra sidan skulle man vilja fråga de ortodoxa om traditionen är oföränderlig. En tradition uppstår ju successivt, då kanske den också kan förändras successivt?

De tidigare artiklarna i denna serie:
Nya Valamo - Finlands andliga lunga
Provocerande andlighet/Nya Valamo (2)
Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)
"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)

"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)

Allt sägs i en lugn och vänlig ton, som om man utbytte artigheter. Men i de tydliga formuleringarna ligger en syrlig kritik mot Svenska kyrkan. Det sker under ett avsnitt av kursen om ortodox andlighet i klostret Nya Valamo i Finland i januari i år.

Det handlade om ekumenik. Heikki Huttunen, präst från finska ortodoxa kyrkan med ansvar för ekumeniska frågor, skall inför de nordiska kursdeltagarna tala om andlighet i ekumeniken. Det första han säger i detta ämne är, att han inte vet om någon sådan finns.
Han konstaterar att den heliga synoden tidigare förbjudit ortodoxa att be tillsammans med icke-ortodoxa. ”Men numera har vi böner som vi delar”, berättar han utan att framställa det som något stort framsteg.

När kursdeltagarna ber om exempel på kvarvarande svårigheter mellan den ortodoxa och den svenska kyrkan, tar han upp ett känsligt ämne. ”Jag kan inte begripa protestanternas försök att använda nattvarden som demonstration.” Han har varit med om protestanter som propsat på att ta emot nattvard i en ortodox liturgi. Och när den ortodoxe prästen bett dem att inte gå fram, har han fått svaret: ”Men om jag bara kommer ändå…”

Metropoliten Johannes, som satt med vid föreläsningen, gav ännu ett exempel: ”Överblivet nattvardsvin hälls bara ut i vasken. Det är en brist på respekt för det heliga.” De närvarande protestanterna protesterade inte mot beskrivningarna, men efteråt bagatelliserade flera (miss)bruket och jag hörde formuleringen ”det sker i alla fall inte i alla kyrkor och inte gör alla präster så”. Vilken tröst evad som kommer på!

Heikki Huttunen sammanfattade stillsamt och lågmält de ortodoxas syn på protestanterna sålunda: ”Protestanterna har en bristande respekt för traditionen och för dem som gått före oss. De har också en bristande respekt för kroppens helighet och för nattvarden”.

När det gällde ”kroppens helighet” sades igenting klart ut, men budskapet fanns där underförstått, nämligen en kritik av Svenska kyrkans beslut att inrätta en välsignelseakt för samkönade förhållanden.
När jag själv senare samtalade med företrädare för den finska ortodoxa kyrkan, framgick det tydligt, att de inte kan se någon tydlig skillnad mellan en välsignelseakt och en vigselceremoni. Men en sådan skillnad försöker företrädarna för Svenska kyrkan med lama försäkringar att upprätthålla. Officiellt vill nämligen inte de heller ha någon vigsel av homosexuella. Sina verkliga avsikter, det är mitt intryck, vågar de emellertid inte säga klart ut. Att öppna äktenskapet för homosexuella skulle nämligen med stor sannolikhet möta ett kompakt motstånd bland vanliga kristna, dessa redan hårt prövade.
Att ärkebiskopen K G Hammar inte vill ställa sig bakom ett upprop för äktenskapet (SvD 22 feb 2006) är säkert en pusselbit i detta spel.

Så långt kritiken från de ortodoxa i Valamo. Ligger det något i den? Här en personlig erfarenhet.
För några år sedan samtalade jag med en präst i Svenska kyrkan i Stockholm. Hans absolut första personliga fråga till mig löd: ”Är du homo eller hetero?” En fråga som inte hade ett dugg med anledningen till mitt besök att göra. Men denne präst ansåg tydligen att sex var en viktig utgångspunkt för alla samtal. Det var första gången jag anade att intresset för folks sexuella läggning har blivit något av en fix idé i Svenska kyrkan.

Något senare förklarade samme präst att i Svenska kyrkan ”är det rätt att göra uppror”. Detta som stöd för föreställningen att det är fritt fram att tycka, tro, tänka och handla lite som man vill. Och så kom det en triumfatorisk berättelse om att han minsann förde sitt eget lilla uppror även i andra kyrkor. Han berättade brett leende hur han gått till nattvard i en katolsk kyrka. Den katolske prästen kände inte igen honom och frågade följaktligen om han var katolik. ”Ja, jag är västerländskt kristen”, svarade han. Och tog emot brödet.
Det var en arrogans och en brist på respekt för det heliga och för andra kristna samfund som fick mig att rygga tillbaka – från hela Svenska kyrkan.

Nästa artikel i serien:
När orden inte räcker/Nya Valamo (5)

Mer om mina personliga erfarenheter av Svenska kyrkan:
Arma svenska kyrka!

Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)

När de kristna bildstormarna på 700-talet försökte förstöra all kyrklig bildkonst, var det Katarinaklostrets belägenhet i Sinai, mitt i den muslimska världen, som räddade dess samlingar av ikoner. Muslimer blev alltså beskyddare av kristen konst. Ikoner från 500-talet kom därmed att bevaras till våra dagar. En liten pusselbit i det stora spelet om bilden i religionen, detta spel som plötsligt fått en sådan dramatisk aktualitet.

Det var metropoliten Johannes (se artikel 2 i Valamo-serien) som nämnde detta under kursen i ortodox andlighet i Nya Valamo i januari. Men för övrigt var det den finländske ikonmålaren Alexander Wikström som stod för introduktionen till ikonernas värld. Han är en spenslig man med uttrycksfulla händer – som på en ikon – och en av fem yrkesmässiga ikonmålare i Finland.

Ikonen, säger han, kommer med ”en vind från urkyrkan” och ”vittnar om det oskapade, gudomliga ljuset”. Ikonen är ett fönster mot det himmelska. Därmed lyckas han ge ikonostasen i ortodoxa kyrkor, d v s den bildbehängda väggen mellan altarrummet och församlingen, en överraskande innebörd. I stället för att fjärma församlingen från det heligaste, som man i väst gärna uppfattar saken, blir bildväggen det som öppnar mot det hinsides och förenar hela kyrkan i gudstjänsten.

Ikonens bildspråk står i tydlig motsättning till västvärldens. Ikonerna är neutrala bilder som inte visar starka känslor som glädje eller sorg. Porträtten är andliga, inte fysiska. Perspektiv saknas och konstnären motverkar medvetet alla tendenser i den riktningen. Däremot skall bilden vara tydlig och läsbar, d v s symbolerna skall ha sitt klara religiösa budskap.

Så står den röda färgen för Guds kärlek och energi. Den blå däremot för det mänskliga. Genom att måla Kristus i rött och blått understryker man sålunda hans dubbla natur av att vara Gud och människa samtidigt. Ikonen är i regel rektangulär. Den fyrkantiga formen står för den begränsade tiden. Men den runda formen, t ex i gloriorna, vittnar om evigheten. Och, en liten svindlande detalj: glorian bryter ofta igenom den fyrkantiga ramen, evigheten bryter tiden!

Händer är viktiga. De visar vägen mot det gudomliga. Maria visar ofta med sin hand mot Jesusbarnet. Profeters och helgons händer formar genom sin fingerställning ofta Kristus-monogrammet, ICXC. De uppåtvända öppna handflatorna ”är öronens attribut”, säger Alexander Wikström. De berättar om det inre, andliga lyssnandet. På Marias dräkt finns ofta tre stjärnor som erinrar om ”evig jungfrulighet, före, vid och efter Kristi födelse”. Korta texter eller förkortningar är vanliga i ikonerna. Ofta är de på grekiska. Så t ex det centrala Ό ΩΝ som är Guds svar på frågan vem han är: jag är den som är.

Så här kan man hålla på och läsa ikonerna. Om man kan språket. Hur många kan det i dag? I vilken grad är denna kunskap en förutsättning för en kyrka som vill hålla kanalerna öppna till traditionen, som vill fortsätta att känna ”vinden från urkyrkan”?

Nästa artikel i serien:
"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)

Provocerande andlighet/Nya Valamo (2)

Tystnad och stillhet är de två begrepp som metropoliten Johannes nämner först, när han skall berätta om ortodox andlighet vid kursen i klostret Nya Valamo i mitten av januari.
Metropoliten är f d ärkebiskop i den finska ortodoxa kyrkan och lyder under patriarkatet i Konstantinopel. Han är alltså en av de främsta företrädarna för sin kyrka. Jag lyssnar, noterar och reflekterar.

”Analyserandet och systematiserandet är väsensfrämmade för tystnaden i ortodox mening”, säger han och jag anar redan ett visst avståndstagande från västliga, intellektuella förhållningssätt.
”Tystnad är att avhålla sig från tal och ljud”, säger han, ”till skillnad från stillhet som är en inre öppenhet mot Gud, hjärtats renhet”. Det låter på en gång självklart och mystiskt, men metropoliten, som är finlandssvensk och bor i Åbo, förklarar att vår nordiska terminologi fortfarande är under utveckling när det gäller dessa ting. Grekiska ord har hittills övertagits ordagrant till svenska ”och då låter det mycket mystiskt utan att vara det”. Han skrockar stillsamt.

Han betonar att tystnaden har en stor praktisk betydelse i den andliga utvecklingen. Praktisk? Ja, tystnaden ger helt enkelt mer tid att tänka. Och så kommer han med en formulering som låter som ett dråpslag mot hela vår västerländska mediekultur: ”Mångordigheten främjar inte goda tankar. Människor som genast säger vad de tänker är farliga.” Jag kan inte låta bli att för mitt inre öra höra våra politiker, företagsledare och även kyrkliga företrädare, som alltid och allestädes har ett svar färdigt på vilken fråga det vara månde. Något annat är otänkbart. Om de plötsligt vore tysta inför en fråga i TV, skulle det utlösa hånfulla kommentarer, gissar jag. Farliga alltså?
Och när metropoliten tillägger att lärjungen bör tiga gentemot sin lärare, blir jag övertygad om att klyftan mellan öst och väst är djupare än jag kunnat föreställa mig. Här är det inte ”rätt att göra uppror”, här är det tvärt om fråga om underkastelse under erfarenheten.

Denna tystnad och stillhet kräver också att man i viss mån försakar världen. Metropoliten exemplifierar genom att föreslå en viss begränsning av kontakterna med släktingar och vänner. ”Låt de döda begrava sina döda." Han erinrar om hesychasterna, en andlig riktning inom ortodoxin med centrum i munkrepubliken på Athos. Genom oavbruten bön kan man enligt dem nå en gudomlig stillhet, som gör det möjligt att se det oskapade ljuset. Jag noterar igen. Utan att förstå. Det låter onekligen mycket mystiskt och den här gången tror jag att det också är det.
Metropoliten Johannes från Åbo säger, att ren bön är bön utan att begära eller önska något. ”Den som inte längtar efter något kan börja längta efter Gud. Kärlek och tålamod är stillhetens frukter.” Möjligen kunde någon ha trott att tågordningen var den motsatta.

Mycket av vad som sägs vid denna kurs i ortodox andlighet i Savolaks skogar, inte särskilt långt från Sverige, är i själva verket mycket provocerande för en västerländsk vanetänkare. Fundera t ex på den verkliga innebörden av detta: ”Bara den som inte är beroende av människorna kan älska dem.”
Fler artiklar i ämnet kommer efterhand. Kommentera gärna.

Nästa artikel i serien:
Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)

Nya Valamo - Finlands andliga lunga

I samband med vinterkriget 1939-1940 måste munkarna i det ortodoxa klostret på ön Valamo i Ladoga fly över isen till det finska fastlandet. Med hjälp av finska armélastbilar evakuerades klostret på en enda dag för att undgå de framryckande ryssarna. Stora delar av klostrets samlingar av kultföremål blev kvar och gick förlorade.

De överlevande började genast söka efter en plats för ett nytt kloster. Man tittade bland annat närmare på en gård i Papinniemi i Savolaks skogar, en timmas bilkörning från Joensuu. På vinden till mangårdsbyggnaden fann bröderna en ikon, som föreställde helgonen Sergei och Herman. Just de båda hade en gång grundat Valamo. Fyndet togs som ett säkert tecken; här skulle Valamo återuppstå. Ett fähus gjordes om till kyrka. Där svinstallarna varit inrättades det allra heligaste. De två hundra ryska munkarna trängde ihop sig i en enkel enplanslänga. Livet i Nya Valamo började. Det var 1940.

I mitten av sjuttiotalet besökte jag en sommardag Nya Valamo. Då levde ännu flera av de gamla ryska munkarna. Men klostret kämpade i motvind. Det kom inga nya noviser. I början av 1980-talet dog de sista av de gamle.
När jag nu i januari hade förmånen att komma tillbaka till Nya Valamo på en kurs i ortodox andlighet, var mycket förändrat. En ny, mycket vacker kupolkyrka är nu centrum för gudstjänstlivet. I taket hänger den väldiga ljuskrona som en gång hängde i kyrkan i gamla Valamo. Det finns ett modernt hotell, ett kulturcentrum med verkstad för ikonrestaurering, bibliotek och en folkhögskola. Den gamla enkla bostadslängan har blivit vandrarhem. Jag fick ett rum i en av de tidigare munkcellerna. Och över sängen hängde en kopia av just den ikon som jag i över trettio år haft vid mitt arbetsbord i Sverige!

I Nya Valamo finns det idag tio munkar som avlagt löftena om kyskhet, fattigdom och lydnad. Numera är de alla finländare. De lever ett regelbundet böneliv med en och en halv timmes gudstjänster varje morgon klockan sex och vare kväll klockan 18. Däremellan har varje munk sina lydnadsarbetsuppgifter, t ex att arbeta i köket, i folkhögskolan eller med klostrets yttre förbindelser via dator.

Nya Valamo är ett finskt ortodoxt kloster och andligt centrum för den finska ortodoxa kyrkan, som har 60 000 medlemmar. Varje sommar kommer cirka 160 000 besökare, turister och pilgrimer. Nya Valamo i Savolaks skogar har blivit Finlands andliga lunga. Om detta tänker jag berätta mer framöver.

Det här är den första av fem artiklar om Nya Valamo och ortodoxin.
Nästa artikel:
Provocerande andlighet/Nya Valamo (2)