Munkar, nunnor och världen

Redan före sex på söndagsmorgonen går vi grusvägen upp mot Katarinaklostret (se förra artikeln). Nattkylan ligger ännu kvar över Sinaiöknen. Den uppgående solens första strålar träffar toppen av Mose berg, som lyser i gult och rött.

Klockorna ringer i tsar Alexander II:s klocktorn inför morgonliturgin. Därinne i kyrkan skingras långsamt dunklet och i det gröna kassettaket blänker stjärnor av guld, alltmedan det heliga rummet fylls av den enkla, bysantinska, liturgiska sången.

Tre timmar senare är det dags för frukost i munkarnas speciella kaffestuga. Bara ett begränsat antal utomstående är inbjudna dit. Det serveras spenatpaj och söta kakor, chokladpraliner, svart kaffe och te på tepåse.

Det är redan varmt, fönstren står öppna. De lövmönstrade gardinerna rör sig knappt. På väggen hänger bilder av helgon och kyrkoledare men också av den grekiske exkungen Konstantin II och hans danskfödda hustru Anne-Marie. Hennes dekolletage har gjorts lite mera sedesamt genom en diskret retuschering.

Fader Pavlos, som ledde morgongudstjänsten, och en ung novis, som för ett par år sedan kom till klostret från Kanada, sitter lite för sig, beredda att svara på frågor. Hur är vardagen i klostret? Svar: ”För en munk är varje dag som den första, och den kan också vara den sista.” Hur är det att ständigt bli störd av turister och pilgrimer? Nytt svar: ”Om någon knackar på din port måste du öppna, även om du är försänkt i bön. Bönen kan du fortsätta senare, men just den människan kanske du aldrig ser igen.”

I en annan del av rummet sitter en nunna från kvinnoklostret i Fahran några mil bort. Jag får senare höra hennes historia. Hon har varit gift. När mannen dog ville hon dra sig undan till klostret. Hennes barn var redan vuxna, de hade ingenting att invända. Och nu bor hon i ett litet eremitage tillsammans med en annan nunna. På söndagarna kommer de till morgonliturgin här i Katarinaklostret.

Andra munkar kommer och går. Deras fotsida kaftaner frasar. Deras skägg är yviga; det tillhör traditionen att skägg inte skall vara alltför välansade, sådant kunde uppfattas som fåfänga. Med dämpade röster talar munkarna sinsemellan och undviker att tilltala gästerna.

En storvuxen, frodig munk i 30-årsåldern är mer utåtriktad. Han talar utmärkt engelska. Det visar sig att han kom till klostret från USA någon gång på 1990-talet. Han var då en mycket ung, nyfiken punkare – och han valde att stanna i klostret som ortodox munk. Nu tillhör det hans uppgifter att visa turister och pilgrimer runt bland de unika ikonerna och berätta om deras och klostrets 1500-åriga historia.

Men Katarinaklostrets mest berömda dyrgrip finns bara delvis kvar inom murarna: Codex Sinaiticus, den äldsta kända fullständiga versionen av Nya testamentet, handskriven på grekiska någon gång på 300-talet. Därtill kommer Gamla testamentet på grekiska, vilket gör Codex Sinaiticus till en komplett bibel, kanske en av de 50 handskrivna biblar som kejsar Konstantin den store lät tillverka år 331.

Historien om denna berömda handskrift är både dramatisk och sorglig. År 1844 anlände den då 29-årige tyske bibelforskaren Constantin Tischendorf – efter tolv dagar på kamelrygg – till Katarinaklostret, för att leta efter gamla handskrifter.

Han kom att göra sitt livs fynd. I en hög med skräp som skulle brännas hittade han 129 pergamentblad med Gamla testamentet på grekiska. Han fick som gåva med sig 46 av dessa hem till universitetet i Leipzig, där de fortfarande finns.

Men Tischendorf ville ha mer. År 1859 var han tillbaka i klostret, nu med rekommendationsbrev från klostrets höge beskyddare, den ryske tsaren Alexander II. Den här gången hittade han mycket mer: 346 blad, bland dem hela Nya testamentet. Allt inslaget i en röd duk. Det var en bibelhistorisk sensation.

Tischendorf lyckades med hjälp av en penningsumma från tsaren få ”låna” handskriften för att kopiera den i S:t Petersburg. Han lovade skriftligt att återlämna den oskadd och i gott skick så snart klostret ville ha den tillbaka. Men så blev det inte.

Munkarna kände sig lurade och det talades om stöld, trots att klostrets nye ärkebiskop år 1869 faktiskt skrev ett brev till tsaren där han överlämnade skriften till denne som ”ett bevis på evig tacksamhet från oss och Sinai”.

Än mer sårig blev historien när Stalin beslöt sig för att sälja handskriften för 100 000 pund till British Museum i London. Han behövde pengar till sin femårsplan för Sovjetunionen. I december 1933 kom Codex Sinaiticus till London och redan månaden därefter krävde Katarinaklostret återigen att få den tillbaka. Utan framgång. Handskriften är fortfarande kvar på museet.

Men 1975 kom en oväntad tröst. Munkarna upptäckte ytterligare 13 stora blad, som visade sig vara en del av Codex Sinaiticus. De låg i en bortglömd jordkällare under ett av klosterkapellen. Dessa blad lär man inte lämna ifrån sig i första taget.

Referenser: Gunnel Katharina Wahlström, Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai, Stockholm, 2006; Codex Sinaiticus hemsida, British Library, London.

Bilder: 1. Den uppgående solen belyser bergen ovanför Katarinaklostret. 2. Fader Pavlos med kanadensisk novis i klostrets kaffestuga. 3. Codex Sinaiticus. Blad som hittades i klostret 1975 och som fortfarande finns kvar där. 4. Längs klostermuren, gränsen mot världen. Egna bilder från besök i november 2010.

Se även den tidigare artikeln om Katarinaklostret: Klostret i öknen.

Klostret i öknen

Katarinaklostret i den egyptiska Sinaiöknen ligger inte vid allfarvägen. Reser man från Kairo får man räkna med en hel dag på buss eller rent av en övernattning på hotell vid Suezbukten. Det är lättare att komma från Sharm el Sheik, men då skall man förstås ta sig dit först.

Det verkliga avståndet till Katarinaklostret mäts dock i en annan dimension. Detta grekisk-ortodoxa kloster är ett av kristenhetens äldsta med en obruten bönetradition ända tillbaka till det bysantinska 500-talet. Avståndet till dagens glittrande metropoler är nästan ofattbart stort.

Det var kejsar Justinianus (527-565) i Konstantinopel som lät uppföra de 15 meter höga murarna och huvudkyrkan som är byggd som en basilika. Han ville bevara och befästa en tradition: att detta var platsen för Mose brinnande buske (2 Mos. 3:2-5) och att berget intill var Sinai berg, där Gud själv en gång hade givit Moses ”vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger” (2 Mos. 31:18).

Än i dag växer mitt i klostret ett ömt vårdat exemplar av den brinnande busken, Rubus sanctus, en björnbärsart, som inte finns på någon annan plats i Sinai öken.

Vi kom till klostret efter många timmars utmattande bussåkning och nästan ramlade in till vesper i kyrkan på lördagseftermiddagen. Därinne mötte ett dammigt dunkel, ett slags stillastående som bara långsamt avslöjade sin levande verklighet.

Fyra munkar sjöng vespertexterna, andra satt i avsides nischer längs väggarna och i de bortvända munkstolarna, man lade knappt märke till dem. Ljuskronor och kandelabrar lystes svagt upp av sina levande ljus. Efter en stund räckte detta ljus för att ikonerna runt om i kyrkan skulle börja glöda mörkt – fast många av dem i ärlighetens namn var så dammiga och täckta av åratals klibbig rökelse att man knappt kunde se vad de föreställde.

Starkast var dock intrycket av den åldriga, bysantinska sången: de fåtaliga mansstämmorna med sina återkommande melodislingor som i utsökt enkelhet och stillhet fyllde rummet. Kyrie eleison, kyrie eleison, Herre förbarma dig! Från altarrummet bakom ikonostasen svarade prästen allt svagare. Till slut dog sången ut, eller försvann den bara in i det tidlösa?

Efter gudstjänsten köade vi skandinaver tillsammans med en grupp fromma pilgrimer från Ryssland för att vörda den heliga Katarinas reliker. Hennes vänstra hand ligger i ett öppet skrin. Det är makabert, men i dunklet kan man inte se vad det är man bugar sig för. En munk övervakade ceremonin och överräckte sedan en liten silverring med Katarinas emblem AK, Agia Katarina, inneslutet i ett hjärta, till var och en av besökarna.

Katarina var en stark kvinna som levde i Alexandria i slutet av 300-talet. En dag vägrade hon att offra till den romerske kejsaren Maxentius. Hon försökte tvärtom omvända honom till kristendomen. Kejsaren tillkallade då 50 lärde för att övertyga henne om att hon hade fel, men de misslyckades. Som straff beslöt kejsaren bränna dem på bål. När han sedan ville tortera Katarina till döds i ett slags spiktunna, gick tortyrredskapen sönder. Till slut blev hon halshuggen.

Hennes kropp var länge försvunnen. Men på 800-talet hittades den mirakulöst på Sinai berg intill klostret, som dittills endast varit tillägnat Gudsmodern Maria. Nu blev det även Katarinas kloster. Och ringen, som Katarinas pilgrimer får än idag, erinrar om den ring hon själv, enligt legenden, fick direkt av Kristus inför sina prövningar och lidanden.

När vi kom ut ur kyrkan efter vespern var det redan mörkt. Vi visades genom trånga prång och över rangliga trätrappor till klostrets museum. Här finns några av världens äldsta ikoner, bl a den äldsta kända bilden av Kristus. Den är från 500-talet. Han framställs där som världshärskaren, pantokrator, som gör en välsignande gest med höger hand och håller evangelieboken med den vänstra.

Man kan också notera att hans ögon verkar märkligt olika. Traditionen säger att Kristus vänder höger öga uppåt mot Gud fader, som har sänt honom, medan han med det vänstra ser bortom tiden.

Mellan åren 730 och 843 förstördes mängder av ikoner i den kristna världen under den s k bildstriden. En mycket stark rörelse inom kristenheten ville ta det gammaltestamentliga förbudet (2 Mos. 20:4) mot bilder ”vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden” på allvar. Alla bilder skulle därför på kejserlig order förstöras.

Ikonerna i Katarinaklostret kom emellertid att räddas. De skyddades av munkarna och kunde inte nås av kejsarens utsända. Klostret låg nämligen sedan år 641 på muslimsk mark och kunde dessutom visa upp ett personligt fribrev från Muhammed själv! Muslimer, som än i dag har ett bildförbud i sin religion, kom därmed att rädda några av kristenhetens viktigaste bilder.

Referenser: Gunnel Katharina Wahlström, Katharinaklostret vid Mose berg i Sinai, Stockholm 2006; Ulf Abel, Ikonen, den besjälade bilden, Artos & Norma bokförlag, 2006. Egna anteckningar från besök i november 2010.

Bilder: Bild 1. Entrén till Katarinaklostret är den mest oansenliga man kan tänka sig. I orostider murades den igen helt och besökare fick då hissas upp i en korg till murkrönet. Bild 2. Mose brinnande buske, som den ser ut i klostret idag. Bild 3. Huvudkyrkans klocktorn. Skänkt av den ryske tsaren Alexander II. Bild 4. Katarinaklostrets emblem, Agia Katarina, AK. Emblemet sitter över ingången till klostret. Bild 5. Världens sannolikt äldsta Kristusbild. Ikon från 500-talet. Katarinaklostrets museum. Egna bilder från besök i november 2010.

Det finns ännu en artikel om Katarinaklostret: Munkar, nunnor och världen.

Ett budskap genom 500 år/Pskov (3)

Den spruckna cementtrappan som leder upp till Historiska museet i Pskov är blöt av regn denna måndagseftermiddag i maj. I entrén står ett par dammiga montrar med uniformspersedlar, inskrivningsböcker och matbestick från andra världskriget. Kriget är aldrig långt borta i denna stad.

När vi går över gården bevakar oss ett tungt huvud i sten; det är Karl Marx huvud med traditionell, vild hårman.

Men i den inre byggnaden möter en helt annan värld. Här finns en av Rysslands mest betydelsefulla samlingar av ortodoxa ikoner. Den påbörjades 1876 när Pskovs Arkeologiska sällskap startade. Efter oktoberrevolutionen blev samlingen statlig. Under 20- och 30-talen länsade och stängde de kommunistiska härskarna kyrkor och kloster. Många ikoner från regionen sändes till Moskva under förevändning av att de behövde restaureras.

Under andra världskriget led samlingen stor skada. De invaderande arméerna tog med sig ikoner som krigsbyte ut ur Ryssland. På senare tid har en del återkommit till Pskov, t.ex. genom den personliga vänskapen mellan president Putin och Tysklands förre förbundskansler Schröder.

Det som kännetecknar den s.k. Pskov-skolans ikoner är de dramatiska detaljerna och det poetiska uttrycket. Bakgrundens klippor är tunga och hotar att falla över de bibliska scenerna. Människorna är ofta fångade i en rörelse. Jesus tar t.ex. spjärn med fötterna när han räddar själar från helvetet. En man som lindar av den återuppväckte Lasarus hans svepning håller samtidigt för näsan; Lasarus har ju varit död fyra dagar när Jesus väl kommer dit. Det är humor och samtidigt en slags folklig realism som annars inte är så vanlig bland ikonerna, om jag har förstått saken rätt.

En underbar bild från 1500-talet, som väcker många associationer, visar profeten Elia i sin vagn förspänd med bevingade hästar och omsluten av ett eldklot på väg till himmelen. Hans lärjunge Yelisei griper som i panik efter profetens gröna mantel för att få följa med. Elia ser sig om mot honom, vänder handflatorna uppåt och ber till Gud för sin lärjunge. Bilden är en enda rörelse, ett enda ögonblick, övervakat av ärkeängeln Mikael som kikar fram bakom eldklotet.

För en svensk är det omöjligt att se denna bild utan att höra Erik Axel Karlfeldts djupa stämma:

”Här åker sankt Elia upp till himmelens land
i en kärra så blänkande ny.”

Det är samma folkliga berättarglädje och burleska dramatik. Karlfeldts måleriska dikt kallas också en ”dalmålning på rim”.

Medan experterna diskuterar på ryska, glider jag undan och gör en egen upptäckt. Jag hamnar inför en ikon som föreställer aposteln Petrus. Det är samma förandligade ansikte som på så många andra bilder. Men efter en stund får jag syn på en detalj. I ett tunt snöre på Petrus lillfinger dinglar en liten, liten nyckel. Som om himmelrikets nyckel vore en marginell detalj.

Men det finns ett budskap i denna nyckel. Den hänger nämligen ner i ikonens rektangulära ram. Ja, nyckeln är målad i själva ramen! Och jag erinrar mig vad jag lärde mig i Valamo av ikonmålaren Alexander Wikström. Den runda formen i t.ex. glorior symboliserar evigheten, det tidlösa, medan den fyrkantiga ramen står för den förgängliga, mänskliga tiden, för vårt liv. Petrus nyckel bryter alltså tidens ram. Det mänskliga perspektivet öppnas mot evigheten.

Det är som om den anonyme ikonmålaren sänt just mig ett hemligt budskap genom 500 år. Och jag kan inte låta bli att le lite i vårt tysta samförstånd.

(Ikonen med Elie himmelsfärd var för tillfället utlånad men den återgavs i flera reproduktioner på kort och i museets katalog)

En bildskatt med historia/Pskov (2)

På torget framför universitetet står fortfarande Lenin staty och flera av stadens gator har kvar sina revolutionära namn. Pskov är en industristad med 200 000 invånare och anses vara ett centrum för Sovjetnostalgin i Ryssland.

Men i Pskov står Sovjetunionen bara för det korta och ytliga perspektivet. Stadens historia sträcker sig tillbaka till 900-talet. Och från 1100-talet flödar en djup, andlig historisk ström som ännu i dag kan följas i en rad kyrkor och kloster.

I mitten av maj stod jag framför det vita Mirozjskyklostret med sina gröna lökkupoler på floden Velikayas vänstra strand. Klosterkyrkan, Kristi förklarings katedral (med svart lökkupol), började byggas på 1130-talet av ärkebiskop Nifont från Novgorod. Det blev en korskyrka med symmetriska korsarmar efter bysantinskt mönster.








Den vita katedralen ser utifrån tung och hopsjunken ut, vilket beror på att kulturlagren av jord under århundradenas lopp klättrat ett par meter upp utefter murarna. I dag stiger man därför en trappa ner när man skall in i katedralen. Men väl därinne öppnar sig en både bokstavligt och andligt upplyftande rymd. Härinne finns en unik bildskatt, nästan fullständigt bevarad genom 870 år.

Medan bygget av katedralen ännu pågick, ja faktiskt från samma byggnadsställningar, började konstnärerna utsmycka hela dess inre med livfulla fresker. I milda blå, röda, gröna, vita och guldgula nyanser skildras hela evangeliet i tidsordning samt berättelser ur apokryferna.
Starkt intryck ger Kristi himmelsfärd i kupoltaket. Jesus sitter på regnbågen stödd av änglar och omgiven av profeter.
I bilden av intåget i Jerusalem rider Jesus för säkerhets skull på en häst, för ingen visste riktigt hur en åsna såg ut.
Marie himmelsfärd skildras med naiv ömhet. Jesus står vid Marias bår och håller hennes själ i famnen i form av ett barn. Änglar flyger till för att föra barnasjälen till Gud fader.

Ett centralt motiv saknas emellertid: den yttersta domen. Varför? Enligt experterna sannolikt för att inte skrämma bort de ännu osäkra nykristna. Pskov låg i det kristna Novgorods ytterkant och här pågick på 1100-talet fortfarande en kamp med hedendomen om själarna. Selektiv marknadsföring skulle det kallas i dag.

Klostrets historia är dramatisk. Det omgavs aldrig av murar och kom därför att fungera som härläger för både tyska och svenska angripare. På 1500-talet var klostret rikt med över tvåhundra underlydande gårdar och med egna fiskevatten och kvarnar. Vid 1800-talets slut var det däremot utfattigt och användes av kyrkan som en slags uppfostringsanstalt för olydiga munkar.

Efter oktoberrevolutionen 1917 stängdes det av de röda, men återerövrades under inbördeskriget en tid av den vita armén, som öppnade det på nytt.

Under andra världskriget blev Pskov till stora delar förstört. Klostrets byggnader kom att användas som kommunala bostäder för 65 familjer. Den sista familjen lämnade klostret på 1980-talet. Sedan blev det museum. 1994 fick Pskovs stift tillbaka en del av klostret, t.ex. konservatorverkstaden.

Freskerna övermålades med vit färg någon gång på 1600-talet. Antagligen berodde det på att motiven inte motsvarade de kanoniska regler som gällde sedan 1300-talet. Därefter glömde man helt enkelt bort att bilderna fanns.

När katedralen skulle fira 700-årsjubileum på 1800-talet, hittade man av en tillfällighet freskerna på nytt. Ett omfattande restaureringsarbete inleddes. Det är fortfarande inte färdigt. Kanske kan det bli det om tio år. Om jag fortfarande står på mina ben, tänker jag komma tillbaka då.

En incident i ett ryskt kloster/Pskov (1)

För några dagar sedan stod jag längst bak i Snietagorskijklostrets rökelsedoftande och trånga kyrksal medan kvällsgudstjänsten pågick. Klostret ligger i Pskov, cirka 300 km söder om S:t Petersburg.
Den ortodoxa växelsången mellan prästen och de fåtaliga nunnorna ljöd enkelt och underskönt. Ikonostasen blänkte i halvdunklet. Stillheten var tidlös.


Men samtiden fanns där, hotfullt närvarande.

Jag ingick i en liten grupp svenskar med intresse för ikoner och ortodoxi. Med oss hade vi en ung man från S:t Petersburg som var vår tolk. Han hade på ett tidigt stadium talat om för oss att han inte var troende. Han var inte ens döpt. Men han hade stor respekt för troende människor – hans hustru t.ex. var djupt religiös. ”Och min dotter, nio månader gammal, kommer att bli det också”, sade han som en självklarhet och inte utan stolthet.

Han stod där stillsamt tillsammans med oss och ett tiotal ryssar. Men han deltog inte i gudstjänsten med de vanliga åtbörderna. Han bugade sig inte med den övriga församlingen och han gjorde inte korstecken. I hans ena örsnibb glimmade en ring.

Plötsligt trängde sig en ung ryss med mycket kortsnaggad frisyr fram till vår tolk. Med upprörda väsningar och hotfulla gester försökte han tvinga tolken att göra som de andra ryssarna, att buga, att korsa sig. Tolken rörde inte en min, vilket upprörde den kortsnaggade än mer. De hotfulla gesterna var nära att övergå i handgripligheter.

Vi retirerade ut från gudstjänsten och tolken följde med oss. Han var inte särskilt skakad eller överraskad. ”Men ingen skall tvinga mig att delta”, sade han. ”Jag tar det här med religion på allvar.”

Han förklarade att kyrkfolket i storstäder som Moskva eller S:t Petersburg inte bryr sig så mycket om hur andra är klädda i kyrkan. Men i landsorten är det annorlunda. Där frodas intoleransen och den sociala kontrollen.

Och det handlar om mer än så. Samtal med Rysslandskännare gav vid handen, att den ortodoxa kyrkan är på frammarsch i landet. Unga människor söker sig till kyrkan. Men det är ofta unga människor med sviktande självkänsla till följd av arbetslöshet, dålig utbildning eller annan social utsatthet.
De söker sig till kyrkan för att de längtar efter ”det gamla Ryssland”, och då menar de det förrevolutionära ”starka” Ryssland. Nationalism och religiös aktivism erbjuder en ny identitet. Och det är en hård och kompromisslös identitet, som ger sig på andra och ställer krav på likformighet.

Det leder till att hela den ryska ortodoxa kyrkan är på väg att bli mer och mer konservativ och självtillräcklig. De äldre kyrkoledarna och församlingsmedlemmarna, som nu efterhand dör bort, är i regel mer liberala, vidsynta och toleranta än de unga som ansluter sig. Därför är ”den ryska ortodoxa kyrkan i full fart på väg bakåt”, sade en bedömare. Men en annan menade att ”den ortodoxa kyrkan bara försöker bevara fädernas tro”.

Klart är: inte ens i den tidlösa gudstjänsten undflyr man i dagens Ryssland samtidens hot.

När orden inte räcker/Nya Valamo (5)

Den ortodoxa världen förhåller sig annorlunda till ord än den protestantiska. I östkyrkan ”hänvisar” ord, medan de i västkyrkan ”betecknar”. Det är lundaprofessorn Samuel Rubensons distinktion. Han är specialist på den tidiga kristna kyrkan. Jag hörde honom på kursen i Nya Valamo, Finland.

Distinktionen får följder. I den protestantiska västtraditionen blir bibeln lika med Uppenbarelsen. Luther talar om ”sola scriptura”, enbart skriften. I den ortodoxa östern ”är bibeln sann för att det som bibeln talar om är sant”. Det låter som en förklaring till varför västkyrkan ständigt riskerar att hamna i bokstavstrohet. Men vad riskerar de ortodoxa? De exakta orden tycks vid första påseende inte vara lika betydelsefulla för dem.

Kyrillos av Jerusalem sade t ex på 300-talet, att det inte är bibeltexten man skall förstå, utan sig själv och den verklighet man befinner sig i inför Gud. Och Origines, som haft stor betydelse i öst, talade hundra år tidigare om bibeltextens mångtydighet och dunkelhet. Den såg han som en naturlig följd av det mänskliga språkets begränsningar. Orden kan aldrig restlöst beskriva Gud. Gud är alltid större. Kanske var dunkelheterna till och med avsiktliga för att människorna inte skulle fastna i tron på texten, resonerade Origines.

Det låter som mumma för alla dem som i våra dagar försöker slingra sig ur diverse alltför tydliga formuleringar i bibeln. Vi kanske helt enkelt kan skjuta undan allt sådan som inte passar in i vår moderna, ”upplysta” tid med hänvisning till språkets begränsningar? En poetisk lösning?
Basileios den store av Caesarea ansåg på 300-talet, att det var meningslöst att slå varandra i huvudet med bibelcitat. Men det betydde inte, att han öppnade för allsköns tolkningar och privata trosläror. Vi måste i stället se till traditionen, ansåg Basileios. Först fanns kyrkan, sedan bibeltexterna. Det är alltså naturligt att söka stöd för trosföreställningar i urkyrkans skriftlösa tradition.
Med traditionen som utgångspunkt gav Basileios sålunda bestående form åt treenighetsläran, en central kristen trosföreställning. Men han erkände att treenigheten inte kan bevisas med hjälp av bibeltexten.
Så långt mina noteringar från Samuel Rubensons föreläsningar i Nya Valamo.

En näraliggande slutsats är, att de ortodoxas till synes mycket fria förhållningssätt till orden och bibeltexterna möter en kraftfull motvikt i traditionen. Utan den skulle östkyrkan riskera att hamna i samma nevrotiska och självdestruktiva "poetiska" förvirring som Svenska kyrkan.
Å andra sidan skulle man vilja fråga de ortodoxa om traditionen är oföränderlig. En tradition uppstår ju successivt, då kanske den också kan förändras successivt?

De tidigare artiklarna i denna serie:
Nya Valamo - Finlands andliga lunga
Provocerande andlighet/Nya Valamo (2)
Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)
"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)

"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)

Allt sägs i en lugn och vänlig ton, som om man utbytte artigheter. Men i de tydliga formuleringarna ligger en syrlig kritik mot Svenska kyrkan. Det sker under ett avsnitt av kursen om ortodox andlighet i klostret Nya Valamo i Finland i januari i år.

Det handlade om ekumenik. Heikki Huttunen, präst från finska ortodoxa kyrkan med ansvar för ekumeniska frågor, skall inför de nordiska kursdeltagarna tala om andlighet i ekumeniken. Det första han säger i detta ämne är, att han inte vet om någon sådan finns.
Han konstaterar att den heliga synoden tidigare förbjudit ortodoxa att be tillsammans med icke-ortodoxa. ”Men numera har vi böner som vi delar”, berättar han utan att framställa det som något stort framsteg.

När kursdeltagarna ber om exempel på kvarvarande svårigheter mellan den ortodoxa och den svenska kyrkan, tar han upp ett känsligt ämne. ”Jag kan inte begripa protestanternas försök att använda nattvarden som demonstration.” Han har varit med om protestanter som propsat på att ta emot nattvard i en ortodox liturgi. Och när den ortodoxe prästen bett dem att inte gå fram, har han fått svaret: ”Men om jag bara kommer ändå…”

Metropoliten Johannes, som satt med vid föreläsningen, gav ännu ett exempel: ”Överblivet nattvardsvin hälls bara ut i vasken. Det är en brist på respekt för det heliga.” De närvarande protestanterna protesterade inte mot beskrivningarna, men efteråt bagatelliserade flera (miss)bruket och jag hörde formuleringen ”det sker i alla fall inte i alla kyrkor och inte gör alla präster så”. Vilken tröst evad som kommer på!

Heikki Huttunen sammanfattade stillsamt och lågmält de ortodoxas syn på protestanterna sålunda: ”Protestanterna har en bristande respekt för traditionen och för dem som gått före oss. De har också en bristande respekt för kroppens helighet och för nattvarden”.

När det gällde ”kroppens helighet” sades igenting klart ut, men budskapet fanns där underförstått, nämligen en kritik av Svenska kyrkans beslut att inrätta en välsignelseakt för samkönade förhållanden.
När jag själv senare samtalade med företrädare för den finska ortodoxa kyrkan, framgick det tydligt, att de inte kan se någon tydlig skillnad mellan en välsignelseakt och en vigselceremoni. Men en sådan skillnad försöker företrädarna för Svenska kyrkan med lama försäkringar att upprätthålla. Officiellt vill nämligen inte de heller ha någon vigsel av homosexuella. Sina verkliga avsikter, det är mitt intryck, vågar de emellertid inte säga klart ut. Att öppna äktenskapet för homosexuella skulle nämligen med stor sannolikhet möta ett kompakt motstånd bland vanliga kristna, dessa redan hårt prövade.
Att ärkebiskopen K G Hammar inte vill ställa sig bakom ett upprop för äktenskapet (SvD 22 feb 2006) är säkert en pusselbit i detta spel.

Så långt kritiken från de ortodoxa i Valamo. Ligger det något i den? Här en personlig erfarenhet.
För några år sedan samtalade jag med en präst i Svenska kyrkan i Stockholm. Hans absolut första personliga fråga till mig löd: ”Är du homo eller hetero?” En fråga som inte hade ett dugg med anledningen till mitt besök att göra. Men denne präst ansåg tydligen att sex var en viktig utgångspunkt för alla samtal. Det var första gången jag anade att intresset för folks sexuella läggning har blivit något av en fix idé i Svenska kyrkan.

Något senare förklarade samme präst att i Svenska kyrkan ”är det rätt att göra uppror”. Detta som stöd för föreställningen att det är fritt fram att tycka, tro, tänka och handla lite som man vill. Och så kom det en triumfatorisk berättelse om att han minsann förde sitt eget lilla uppror även i andra kyrkor. Han berättade brett leende hur han gått till nattvard i en katolsk kyrka. Den katolske prästen kände inte igen honom och frågade följaktligen om han var katolik. ”Ja, jag är västerländskt kristen”, svarade han. Och tog emot brödet.
Det var en arrogans och en brist på respekt för det heliga och för andra kristna samfund som fick mig att rygga tillbaka – från hela Svenska kyrkan.

Nästa artikel i serien:
När orden inte räcker/Nya Valamo (5)

Mer om mina personliga erfarenheter av Svenska kyrkan:
Arma svenska kyrka!

Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)

När de kristna bildstormarna på 700-talet försökte förstöra all kyrklig bildkonst, var det Katarinaklostrets belägenhet i Sinai, mitt i den muslimska världen, som räddade dess samlingar av ikoner. Muslimer blev alltså beskyddare av kristen konst. Ikoner från 500-talet kom därmed att bevaras till våra dagar. En liten pusselbit i det stora spelet om bilden i religionen, detta spel som plötsligt fått en sådan dramatisk aktualitet.

Det var metropoliten Johannes (se artikel 2 i Valamo-serien) som nämnde detta under kursen i ortodox andlighet i Nya Valamo i januari. Men för övrigt var det den finländske ikonmålaren Alexander Wikström som stod för introduktionen till ikonernas värld. Han är en spenslig man med uttrycksfulla händer – som på en ikon – och en av fem yrkesmässiga ikonmålare i Finland.

Ikonen, säger han, kommer med ”en vind från urkyrkan” och ”vittnar om det oskapade, gudomliga ljuset”. Ikonen är ett fönster mot det himmelska. Därmed lyckas han ge ikonostasen i ortodoxa kyrkor, d v s den bildbehängda väggen mellan altarrummet och församlingen, en överraskande innebörd. I stället för att fjärma församlingen från det heligaste, som man i väst gärna uppfattar saken, blir bildväggen det som öppnar mot det hinsides och förenar hela kyrkan i gudstjänsten.

Ikonens bildspråk står i tydlig motsättning till västvärldens. Ikonerna är neutrala bilder som inte visar starka känslor som glädje eller sorg. Porträtten är andliga, inte fysiska. Perspektiv saknas och konstnären motverkar medvetet alla tendenser i den riktningen. Däremot skall bilden vara tydlig och läsbar, d v s symbolerna skall ha sitt klara religiösa budskap.

Så står den röda färgen för Guds kärlek och energi. Den blå däremot för det mänskliga. Genom att måla Kristus i rött och blått understryker man sålunda hans dubbla natur av att vara Gud och människa samtidigt. Ikonen är i regel rektangulär. Den fyrkantiga formen står för den begränsade tiden. Men den runda formen, t ex i gloriorna, vittnar om evigheten. Och, en liten svindlande detalj: glorian bryter ofta igenom den fyrkantiga ramen, evigheten bryter tiden!

Händer är viktiga. De visar vägen mot det gudomliga. Maria visar ofta med sin hand mot Jesusbarnet. Profeters och helgons händer formar genom sin fingerställning ofta Kristus-monogrammet, ICXC. De uppåtvända öppna handflatorna ”är öronens attribut”, säger Alexander Wikström. De berättar om det inre, andliga lyssnandet. På Marias dräkt finns ofta tre stjärnor som erinrar om ”evig jungfrulighet, före, vid och efter Kristi födelse”. Korta texter eller förkortningar är vanliga i ikonerna. Ofta är de på grekiska. Så t ex det centrala Ό ΩΝ som är Guds svar på frågan vem han är: jag är den som är.

Så här kan man hålla på och läsa ikonerna. Om man kan språket. Hur många kan det i dag? I vilken grad är denna kunskap en förutsättning för en kyrka som vill hålla kanalerna öppna till traditionen, som vill fortsätta att känna ”vinden från urkyrkan”?

Nästa artikel i serien:
"Missbruk av det heliga"/Nya Valamo (4)

Provocerande andlighet/Nya Valamo (2)

Tystnad och stillhet är de två begrepp som metropoliten Johannes nämner först, när han skall berätta om ortodox andlighet vid kursen i klostret Nya Valamo i mitten av januari.
Metropoliten är f d ärkebiskop i den finska ortodoxa kyrkan och lyder under patriarkatet i Konstantinopel. Han är alltså en av de främsta företrädarna för sin kyrka. Jag lyssnar, noterar och reflekterar.

”Analyserandet och systematiserandet är väsensfrämmade för tystnaden i ortodox mening”, säger han och jag anar redan ett visst avståndstagande från västliga, intellektuella förhållningssätt.
”Tystnad är att avhålla sig från tal och ljud”, säger han, ”till skillnad från stillhet som är en inre öppenhet mot Gud, hjärtats renhet”. Det låter på en gång självklart och mystiskt, men metropoliten, som är finlandssvensk och bor i Åbo, förklarar att vår nordiska terminologi fortfarande är under utveckling när det gäller dessa ting. Grekiska ord har hittills övertagits ordagrant till svenska ”och då låter det mycket mystiskt utan att vara det”. Han skrockar stillsamt.

Han betonar att tystnaden har en stor praktisk betydelse i den andliga utvecklingen. Praktisk? Ja, tystnaden ger helt enkelt mer tid att tänka. Och så kommer han med en formulering som låter som ett dråpslag mot hela vår västerländska mediekultur: ”Mångordigheten främjar inte goda tankar. Människor som genast säger vad de tänker är farliga.” Jag kan inte låta bli att för mitt inre öra höra våra politiker, företagsledare och även kyrkliga företrädare, som alltid och allestädes har ett svar färdigt på vilken fråga det vara månde. Något annat är otänkbart. Om de plötsligt vore tysta inför en fråga i TV, skulle det utlösa hånfulla kommentarer, gissar jag. Farliga alltså?
Och när metropoliten tillägger att lärjungen bör tiga gentemot sin lärare, blir jag övertygad om att klyftan mellan öst och väst är djupare än jag kunnat föreställa mig. Här är det inte ”rätt att göra uppror”, här är det tvärt om fråga om underkastelse under erfarenheten.

Denna tystnad och stillhet kräver också att man i viss mån försakar världen. Metropoliten exemplifierar genom att föreslå en viss begränsning av kontakterna med släktingar och vänner. ”Låt de döda begrava sina döda." Han erinrar om hesychasterna, en andlig riktning inom ortodoxin med centrum i munkrepubliken på Athos. Genom oavbruten bön kan man enligt dem nå en gudomlig stillhet, som gör det möjligt att se det oskapade ljuset. Jag noterar igen. Utan att förstå. Det låter onekligen mycket mystiskt och den här gången tror jag att det också är det.
Metropoliten Johannes från Åbo säger, att ren bön är bön utan att begära eller önska något. ”Den som inte längtar efter något kan börja längta efter Gud. Kärlek och tålamod är stillhetens frukter.” Möjligen kunde någon ha trott att tågordningen var den motsatta.

Mycket av vad som sägs vid denna kurs i ortodox andlighet i Savolaks skogar, inte särskilt långt från Sverige, är i själva verket mycket provocerande för en västerländsk vanetänkare. Fundera t ex på den verkliga innebörden av detta: ”Bara den som inte är beroende av människorna kan älska dem.”
Fler artiklar i ämnet kommer efterhand. Kommentera gärna.

Nästa artikel i serien:
Ett förlorat språk/Nya Valamo (3)

Nya Valamo - Finlands andliga lunga

I samband med vinterkriget 1939-1940 måste munkarna i det ortodoxa klostret på ön Valamo i Ladoga fly över isen till det finska fastlandet. Med hjälp av finska armélastbilar evakuerades klostret på en enda dag för att undgå de framryckande ryssarna. Stora delar av klostrets samlingar av kultföremål blev kvar och gick förlorade.

De överlevande började genast söka efter en plats för ett nytt kloster. Man tittade bland annat närmare på en gård i Papinniemi i Savolaks skogar, en timmas bilkörning från Joensuu. På vinden till mangårdsbyggnaden fann bröderna en ikon, som föreställde helgonen Sergei och Herman. Just de båda hade en gång grundat Valamo. Fyndet togs som ett säkert tecken; här skulle Valamo återuppstå. Ett fähus gjordes om till kyrka. Där svinstallarna varit inrättades det allra heligaste. De två hundra ryska munkarna trängde ihop sig i en enkel enplanslänga. Livet i Nya Valamo började. Det var 1940.

I mitten av sjuttiotalet besökte jag en sommardag Nya Valamo. Då levde ännu flera av de gamla ryska munkarna. Men klostret kämpade i motvind. Det kom inga nya noviser. I början av 1980-talet dog de sista av de gamle.
När jag nu i januari hade förmånen att komma tillbaka till Nya Valamo på en kurs i ortodox andlighet, var mycket förändrat. En ny, mycket vacker kupolkyrka är nu centrum för gudstjänstlivet. I taket hänger den väldiga ljuskrona som en gång hängde i kyrkan i gamla Valamo. Det finns ett modernt hotell, ett kulturcentrum med verkstad för ikonrestaurering, bibliotek och en folkhögskola. Den gamla enkla bostadslängan har blivit vandrarhem. Jag fick ett rum i en av de tidigare munkcellerna. Och över sängen hängde en kopia av just den ikon som jag i över trettio år haft vid mitt arbetsbord i Sverige!

I Nya Valamo finns det idag tio munkar som avlagt löftena om kyskhet, fattigdom och lydnad. Numera är de alla finländare. De lever ett regelbundet böneliv med en och en halv timmes gudstjänster varje morgon klockan sex och vare kväll klockan 18. Däremellan har varje munk sina lydnadsarbetsuppgifter, t ex att arbeta i köket, i folkhögskolan eller med klostrets yttre förbindelser via dator.

Nya Valamo är ett finskt ortodoxt kloster och andligt centrum för den finska ortodoxa kyrkan, som har 60 000 medlemmar. Varje sommar kommer cirka 160 000 besökare, turister och pilgrimer. Nya Valamo i Savolaks skogar har blivit Finlands andliga lunga. Om detta tänker jag berätta mer framöver.

Det här är den första av fem artiklar om Nya Valamo och ortodoxin.
Nästa artikel:
Provocerande andlighet/Nya Valamo (2)