10 maj 2006

Apropå valet

Tryggare kan ingen vara
än Sveriges lilla väljarskara.
Famnad av en vilja god
och av löften lyckliggjord
är valmaskinen färdigsmord
att göra vad den alltid gjort:
att med makt kvittera lort.


(Kärleksfullt till Sveriges alla ängsliga väljare, som alltid klagar
men som aldrig vågar pröva något nytt.)

9 maj 2006

Förloraren/Friedrich Ebert (1)

Mot sin vilja bidrog han till den s.k. dolkstötslegenden som gav vind i seglen för nazisterna. Detta för att han försökte rädda vad som räddas kunde av det sammanfallande Vilhelminska Tyskland efter första världskriget. Han ville ha ett demokratiskt Tyskland - inte en sovjetrepublik.

Han blev hånad och förföljd av både vänstern och högern. Vänstern kallade honom arbetarförrädare och högern novemberförbrytare (de civila som, enligt högern, tillät Tyskland att kapitulera). Till slut dömdes han 1924 för landsförräderi. Då var han sedan fem år Tysklands förste rikspresident.

I vår tid, när vi ständigt tvingas till balansgång mellan ytterligheter, är socialdemokraten Friedrich Eberts (1871 – 1925) öde värt att meditera över. Jag kom honom lite nära när jag för en tid sedan besökte hans barndomshem vid den idylliska Pfaffengasse i de äldsta kvarteren av det gamla Heidelberg.

Här växte han alltså upp i en familj på åtta personer, inträngd i en trerumslägenhet på 46 kvm. Pappan var skräddare och största rummet i lägenheten tjänstgjorde både som sovrum för de sex barnen och som verkstad. Floden Neckars stränder ett kvarter bort var antagligen gossen Friedrichs lekplats.
Pappan var aktiv katolik men mamman var evangelisk. I lägenheten fanns både en bild på Martin Luther och en madonnabild. Sönerna döptes katolskt och döttrarna evangeliskt. I Friedrichs hem försonades motsättningar med fredliga kompromisser.

Friedrich blev sadelmakare och gjorde sedan karriär inom fackföreningsrörelsen i Bremen. Redan 1913 blev han ordförande för de tyska socialdemokraterna.
Hans första ödesdigra ställningstagande som partiledare gällde krigskrediterna, som gjorde det möjligt för Tyskland att utkämpa första världskriget. Socialdemokraterna var det enda partiet som kunde tänkas sätta käppar i hjulen för krigslånen. Det fanns ju en internationell arbetarrörelse som försökte verka för fred. Men i den folkliga entusiasmen över kriget föll betänkligheterna bort i alla de krigförande länderna. Under Eberts ledning röstade även de tyska socialdemokraterna för krediterna.

Ebert menade att Tyskland måste försvaras (att Tyskland var en angripare föll honom inte in) och att partierna borde hålla sams under kriget. Om arbetarna ställde upp och försvarade fosterlandet, kunde de efter kriget också ställa krav på reformer, resonerade han.

Men det kostade. Fem gånger var krigskrediterna uppe till omröstning i riksdagen. Var gång röstade socialdemokraterna för. Med Ebert i spetsen. Men i december 1915 och även i mars 1916 röstade en minoritet av partiet emot. En vänsteropposition mot kriget höll på att ta form.

Den 1 maj 1916 försökte den socialdemokratiske riksdagsmannen Karl Liebknecht hålla tal till arbetarna som samlats på Potsdamer Platz i Berlin. ”Ner med kriget! Ner med regeringen!” ropade han. Sedan greps han. Hans immunitet som riksdagsledamot upphävdes och han ställdes inför krigsrätt och dömdes till fyra års fängelse.

Till slut ledde frågan om krigskrediterna till att det socialdemokratiska partiet sprängdes. De ”oavhängiga” socialdemokraterna bildades, USPD. Bland dem fanns en extrem vänstergrupp, Spartakus, under ledning just av Karl Liebknecht. Spartakus blev senare kärnan i det tyska kommunistpartiet.

Partisprängningen var Friedrich Eberts första stora nederlag.

(Nästa artikel handlar om Friedrich Ebert och bakgrunden till dolkstötslegenden. Den kommer om några dagar. Om första världskrigets utbrott handlar även artiklarna "Den bedrägliga optimismen/Stefan Zweig" samt "Folklig entusiasm över kriget/Zweig (2)" som båda finns i arkivet för mars.)

Artikeln är nr 1 i en serie på 6. De övriga är:

Strejkledaren/Friedrich Ebert (2)
Dolkstötslegenden/Friedrich Ebert (3)
Kontrarevolutionären/Friedrich Ebert (4)
Landsförrädaren/Friedrich Ebert (5)
Svenskt efterspel/Friedrich Ebert (6)

6 maj 2006

En god nyhet med baksida

Så har då Svenska kyrkan backat och hoppat av från fotoutställningen om Jesus. ”Vi missbedömde de krafter som en fotoutställning kring Jesus kunde framkalla”, förklarar biskop Caroline Krook helomvändningen.

Det är gott och väl att kyrkoledningen inser att det blev fel. Men det är kusligt att dessa generande turer inför öppen ridå alls blev nödvändiga. Varken stiftets ledning eller kyrkan centralt hade alltså någon aning om hur stämningen var bland kyrkans egna medlemmar. Man begrep inte hur oläkta såren från Ecce Homo fortfarande är.

Så katastrofalt djup är alltså klyftan mellan kyrkans toppar och kyrkfolket.

(Tidigare artikel från 29 april med rubriken "Vad är heligt för Svenska kyrkan?")

Länk till Kyrkans tidning:

http://www.kyrkanstidning.com/index.asp

5 maj 2006

Erotik, frihet och Harry Potter

Det var en optimistisk liberal som på torsdagen (4.5.06) berättade om sin passion för litteraturen och om sin tro på erotiken och friheten. Och han försvarade Harry Potter med emfas.

Mario Vargas Llosa mötte hundratals spansktalande och en mindre skara tolkberoende svenskar i Aula Magna ute på Universitetet i Frescati.
Han är född 1936 i Peru men numera bosatt i Madrid och både peruansk och spansk medborgare. 1990 försökte han bli Perus president men förlorade mot Alberto Fujimoro, som senare avslöjades som korrupt och fick fly till Japan.

Vargas Llosa talar om litteraturens glädje, lust och njutning. Att vi, som bara har ett liv, genom litteraturen kan få uppleva hundra.
Utan litteraturen skulle inte bara denna njutning försvinna utan själva friheten, den största gåvan människorna fått. För litteraturen visar en perfekt värld, som får oss att känna missnöje med vår egen. Och missnöjet är den stora motorn i mänsklighetens framskridande, helt enkelt det som skiljer oss från djuren.

”Det är inte konstigt att de som vill kontrollera livet enligt ett schema först försöker kontrollera kreativiteten med censur. För det är sant: man kan inte kontrollera ett samhälle om man tillåter litteraturen att vara fri.” Sade Mario Vargas Llosa.

Han sätter litteraturens frihet i motsättning till politiska och religiösa doktriner. Men även i motsättning till vetenskapen ”som kan utvecklas till ett instrument som gör slut på friheten”.

Hans tro på den erotiska kärleken är nästan rörande. Erotiken har infört subtiliteten och skönheten i kärleken, ansåg han. Utan litteraturen skulle erotiken inte existera. I primitiva befolkningar finns det ingen erotik, bara drift. Det är först när samhället och kulturen utvecklas som kärleken uppnår komplexa sammansättningar. Litteraturen har utvecklat den erotiska ritualen och instinkten. ”Så fattig kärleken skulle bli utan erotiken!” utbrast han.

Det var inte Freud som hittade det undermedvetna, det hade litteraturen redan gjort genom sina spöken, bilder och hemliga verkligheter. Därmed känner vi oss själva bättre och förstår hur komplicerat livet är och hur riskfyllt det är att döma människor enbart genom det rationella. För människan är inte enbart rationell.

Mario Vargas Llosas optimism tog sig också uttryck i ett engagerat försvar för böckerna om Harry Potter, som litteraturexperterna eljest inte har mycket till övers för. Tack vare Harry Potter har vi nu fått många nya generationer av läsare, sade han. Det är viktigt att få barnen att känna passion för läsandet. Därmed stärker vi på sikt friheten.

Så långt Mario Vargas Llosa. Vad kan man nu säga till detta?

Det är lätt att känna sympati för denna passionerade, liberala optimism. Men tvivlande frågor inställer sig lika lätt. Litteraturens inflytande i världen har minskat – det medgav även Vargas Llosa. Beror det kanske på att litteraturen numera alltför ofta anpassat sig till tidsandan och blivit en viljelös betjänt hos vänsteretablissemanget? Man tjänar makten i stället för att gissla den. Då förlorar man förstås det förändrande inflytandet.

Ja, det är som om litteraturen hade störst inflytande i de tider och på de platser där den förtrycks, där människorna tvingas läsa i hemlighet, som en motståndshandling, ibland för att överleva. Och då spelar det en avgörande roll VAD man läser. Kan Harry Potter skapa det drivande missnöje som Vargas Llosa talar om? Leder hysterin kring Harry Potter också till intresse för annan, mer krävande litteratur? Man kan hoppas att Vargas Llosa har rätt - men ändå tvivla.

Och erotiken i all ära men kärleken har även andra dimensioner i en värld av förtryck, terror, svält och död.

2 maj 2006

Månadens haiku

Bakifrån glider
skuggan in över min väg.
Lodregnet lossnar.

I den övergivna staden/Tjernobyl (2)

Vår guide Vladimir Danilov bodde med sin familj i staden Pripyat, ett par kilometer från kärnkraftverket, när olyckan inträffade. Han var anställd på verket.

Det var lördagsmorgon och han sov länge. Kvällen innan hade stadens nöjesfält öppnat för säsongen. Pariserhjulet snurrade, radiobilarna skramlade och barnen skrattade i karusellerna.
När Vladimir vaknade och fick veta att något hänt på verket, tog han sin treårige son i famnen, stal en bil och körde så fort han kunde därifrån.
Men det var svårt. Staden med sina 49 000 invånare var redan omringad av militär. Han fick snirkla sig fram på småvägar för att komma igenom.

Ett och ett halvt dygn senare körde 1 200 bussar in i staden. Alla invånare evakuerades. Ingenting fick man ta med sig. Inte ens personliga minnessaker som fotoalbum.

Han berättade sin historia för oss utan att visa några känslor.
När vi nu, tio år senare, närmade oss Pripyat, mötte oss först en vägbom och en förfallen propagandaskylt med texten: KRAFTVERKET TILL SOCIALISMENS OCH ARBETETS ÄRA.

Vi körde den gamla paradgatan mellan snörräta rader av sexvånings hyreskaserner in mot centrum. Men fönstren gapade tomma och svarta och rappningen hade nästan fallit av helt. Sönderslaget glas låg överallt, dörrar hängde på trekvart och björkslyet höll på att ta över gatorna. Trafikmärken dirigerade en trafik som inte längre fanns. Och: inte en människa. Någonstans!

I stadens öde centrum virvlade vinden som i en film av Tarkovskij. Dammet slog oss i ansiktet. Jag tänkte på rådet jag fått med mig från strålskyddsfolket i Stockholm: akta dig för dammet!
De ukrainska myndigheterna sade aldrig ett ord vare sig om munskydd eller om glasögon. Inget sådant fanns att tillgå.

En ålderdomlig strålningsmätare monterad på en flagad husvägg visade 51 mikroröntgen, d.v.s. 6-7 gånger normal nivå. Men det fanns också så kallade hotspots, där strålningen låg flera hundra gånger över den acceptabla. Jag avråddes gå över ett dike för att kissa. ”Vi vet inte hur det är där borta.”

Nöjesfältet låg rostigt och spretigt med en stämning av övergivenhet. Fotbollsarenan hade just varit färdigbyggd den där våren 1986. Men ingen enda match kom att spelas där. Nu hade slyet definitivt segrat över gräsmattan.

Vladimir ville visa oss sin lägenhet. Husets entrédörr hängde på ett gångjärn och en pinnstol låg vält framför. I trapphuset var alla brevlådefacken uppbrutna. I lägenheten fanns fortfarande en uppochnedvänd soffa med ett stort kritkryss på. Det markerade att möbeln hade alltför hög radioaktivitet. Annars hade soldaterna tagit med sig det mesta. ”Men någon gång hittar man fortfarande ett piano som varit för tungt att bära ut”, sade Vladimir.

”Vad känner du här?” frågade jag honom. ”Ingenting”, svarade han. ”Men jag tog med mig min hustru en gång, och hon bara grät och grät.”

Och så besökte vi Pripyats daghem. I trappan mötte oss en hög madrasser i olika stadier av upplösning. Lekrummet var i en enda röra. Dockor, nallar, ett schackbräde, klossar. Och bakom en glasruta som fortfarande var hel… barnens sängar, uppställda på rad, ännu väntande. På en stol satt en docka i fin klänning men med krossad kind.

Vi uppmanades att inte röra någonting. Men dörren gled igen av sig själv och därbakom stod barnens alla skor!

Tysta åkte vi i det tätnande mörkret tillbaka till Kiev. Till det halvtomma hotellet från Sovjettiden. Från en ödslighet till en annan.

Den första artikeln om resan till Tjernobyl:
In i spärrzonen/Tjernobyl (1)

29 april 2006

Vad är heligt för Svenska kyrkan?

Svenska kyrkan kämpar med det heliga. Det senaste uttrycket för denna ojämna kamp är domprosten Hakon Långströms avgång i Stockholm. Han lämnar sin tjänst i protest mot en kommande fotoutställning om Jesus, ett evenemang som kyrkan stöder med 400 000 kronor. Enligt domprosten är flera bilder på utställningen kränkande för troende människor (SvD 28.4.06).

Av allt att döma framställs Jesus i diverse sammanhang som kan uppfattas som stötande. Människor hänger på kors med blottade kön. Jesus framställs som maffiaboss. Paralleller dras till kommunisten Che Guevara. En bild i en utställningskatalog visar människor som ägnar sig åt oralsex inför nattvarden. En naken kvinna med Musse Pigg-mask har också på något djupsinnigt sätt med temat ”bilden av Jesus” att göra.

Det finns ingen anledning att döma ut en utställning som ännu inte visats. Inte heller att stoppa den. I en demokrati med yttrandefrihet får troende tåla att deras religiösa symboler profaneras.

För oss utanförstående är det däremot häpnadsväckande att kyrkan ånyo ger sig in på ett område som fortfarande är ett öppet sår efter utställningen Ecce Homo. Den fjärmade många troende från kyrkan och ökade splittringen och misstron bland de kvarvarande. Klyftorna till andra kyrkor fördjupades. Och nu tänker man alltså försöka en gång till!

Hur kommer man på alla dessa stolligheter?

Det finns uppenbarligen ingen gemensam uppfattning inom Svenska kyrkans ledning om vad som är heligt och oantastligt – eller ens om det finns något sådant. Man får ett intryck av att den andliga kompassnålen snurrar hysteriskt i domkapitel och kyrkokanslier. Vad som är rätt och kärleksfullt för en kyrkoledare är stötande och förkastligt för en annan. Var finns ledarskapet? Och vad i all sin dar skall man säga till kyrkfolket?

Eller är det kanske bara fråga om ett opportunistiskt försök att behaga tidsandan? Det är i så fall högt spel med kortsiktiga popularitetsvinster.

Ett annat exempel på denna bristande känsla för det heliga i Svenska kyrkan var annonskampanjen förra året. I stora frågeformulär som klistrades upp bl a i Stockholms tunnelbana undrade kyrkan var man borde lägga tyngdpunkten i sin verksamhet. En lång rad sysselsättningar räknades upp som alternativ.

Men det som många fortfarande trodde var kyrkans självklara huvuduppgift, nämligen att sprida det glada budskapet om Jesus Kristus, fanns överhuvudtaget inte med! Den som till äventyrs erinrade sig denna uppgift kunde lägga till den på en prickad linje längst ner på listan, efter terapin, dagis och den i Svenska kyrkan allestädes närvarande heliga (sic!) politiken. Det blev någon slags delad 64:e plats för Jesus.

Svenska kyrkan kämpar vidare för att återvinna det förlorade.

Mer om helighet och Svenska kyrkan: Helighet och serpentiner

26 april 2006

Citatet

In our careless society anything could happen.

(Vladimir Danilov, tidigare anställd på Tjernobyls kärnkraftverk)

In i spärrzonen /Tjernobyl (1)

För tio år sedan var jag i Tjernobyl. Det var en lång dag som började i en kylig aprilgryning när vi lämnade det halvtomma hotellet i Kiev, ett hotell från Sovjettiden med breda, ekande korridorer, knarrande golvplankor och väldiga, svängda paradtrappor.

Vi var egentligen tre journalister från Sverige som reste i Ukraina på Publicistklubbens uppdrag för att ge lite stöd åt ukrainska journalister som levde under bistra betingelser. Men en av oss, en kvinna som var gravid, stannade i Kiev för att undvika att utsätta sig för den strålning som ännu tio år efter olyckan var farligt hög inom spärrzonen.

Vi stuvade in oss tillsammans med en filmfotograf, en tolk och en guide vid namn Vladimir Danilov i en liten rostig skåpbil. En lokal chaufför körde. Vägarna var nedslitna och gropiga. Hela bilen stank av dieselavgaser. Vi hade alla huvudvärk.

Det är tio mil till Tjernobyl från Kiev. De tog drygt två timmar att köra. Den yttre spärrzonen började tre mil från kraftverket. Våra tillstånd och pass kontrollerades av unga pojkar i säckiga uniformer. Vi betalade 160 dollar per person för att komma in. En spartansk lunch serverades i en enkel kantin med klibbiga plastdukar på borden. Allt verkade nedslitet och solkigt, även stämningen bland människorna.

En mil före kraftverket mötte den inre spärrzonen. En komplicerad förvandlingsprocess inleddes. Vi visades in i en stor byggnad som en gång kan ha varit en lagerlokal. Den var nu indelad i olika avdelningar, en slags radiak-sluss.

Alla civila kläder måste läggas av på den ”rena” sidan. I kalsonger och vita tofflor fördes jag in i nästa avdelning. Där försågs jag med särskilda zonkläder: en urtvättad gulagpyamas, svarta kängor, vadderad blå jacka och pälsmössa. Även skåpbilen måste stanna på den ”rena” sidan. I stället fick vi nu en gammal ambulans med mjölkvita, ogenomskinliga rutor och avflagade röda kors. Vi trängde ihop oss. Två fick sitta på den fläckade plåtbåren med läderremmar.

Redan i Kiev hade vi fått välja: antingen att komma in i kärnkraftverket, som fortfarande hade två reaktorer i drift, eller att se verket och den havererade reaktorn i sin stålsarkofag utifrån och sedan fortsätta till ödestaden Pripyat, två kilometer bort. Vi valde det senare alternativet.

Det var alltså då tio år sedan den grafitmodererade RBMK-reaktorn nummer 4 under ett ansvarslöst experiment natten till den 26 april 1986 hade exploderat och sedan brunnit med ett olycksbådande blått ljus i flera veckor medan väldiga mängder av radioaktivt stoft spreds med vindarna norr- och västerut över Vitryssland, Baltikum och Skandinavien. Även t ex skogarna i Bayern fick ta emot stora mängder radioaktivt nedfall.

Branden släcktes så småningom med hjälp av tusentals ton av sand, bor och bly som helikoptrar transporterade till platsen. Många av förarna blev strålsjuka och dog. Man byggde också en tunnel in under den brinnande härden för att kyla den med kvävgas. Ett arbete som bara kan betecknas som heroiskt. Men någon kylning med kvävgas blev det aldrig. Tunneln kom aldrig till användning.

Nu, 1996, var ett av de stora problemen att den sk sarkofagen, som inneslöt de fortfarande aktiva resterna av kärnbränslet, höll på att spricka och redan läckte. Det fanns en risk att hela konstruktionen skulle falla ihop.

Vi stod tysta och spända inför detta sönderfallande blåsvarta gravmonument i stål och betong. Konsekvenserna av olyckan kunde ännu inte överblickas, och kan det fortfarande inte eftersom strålskadorna är en tickande hälsobomb i de hundratusentals människor som exponerades. Vladimirs egen son hade drabbats av svårdiagnostiserade sjukdomssymptom. Familjen bodde i Pripyat när olyckan inträffade. Det var dit vi nu fortsatte.

Nästa artikel:
I den övergivna staden/Tjernobyl (2)

25 april 2006

Apropå nye ärkebiskopen

Hör att Wejryd ämnar jaga
dem som tänker fel med snuten!
Kyrkans folk må bittert klaga,
huka sig och oket taga.
Efter Hammars poesi och saga
gäller nu att hålla truten.
Var beredd på ekeluten!

(Sedan blivande ärkebiskopen Anders Wejryd sagt
att kvinnoprästmotståndare bör polisanmälas.)

24 april 2006

Karl Marx och den svarta porten (2)

Karl Marx föddes alltså 1818 i staden Trier, som var sprängfylld av historiska och aktuella motsättningar. Mitt emot huset där han växte upp, hade historiens egen dialektik skapat Porta Nigra, ett väldigt sandstensmonument från romartiden.

Franska ockupationstrupper under Napoleon hade strax före Karls födelse rivit den kyrka som Porta Nigra sedan medeltiden var inbyggd i. Att på det sättet frilägga en hednisk borg på bekostnad av en kristen kyrka var en revolutionär handling i denna starkt konservativa och kyrkliga stad. Och så plötsligt återgick Trier 1815 i Preussisk besittning. Det gamla förtrycket var tillbaka. I vågorna av denna dramatik växte Karl Marx upp.

Det är inte att undra över att han tidigt tog till sig Hegels idéer om den skapande kampen mellan tes och antites. Och att det är intresset, inte idéerna, som styr människors handlande.

Trier var en katolsk stad i en protestantisk militärdiktatur, Preussen. Pappa Marx var judisk advokat. För att få rätt att verka inför domstol valde han att konvertera till kristendomen. Han blev protestant – för det var trots allt den protestantiska minoriteten (300 av 12 000 invånare) som hade makten i Trier.

Advokatverksamheten gick bra och 1819, när Karl var ett år, hade familjen råd att flytta från en hyreslägenhet till en tiorumsvilla, som alltså låg mitt emot den nyligen frilagda Porta Nigra.

”Hans uppväxt lärde honom allt han behövde veta om religionens förföriska tyranni och rustade honom med den dialektiska vältaligheten…”, skriver Marx moderne biograf Francis Wheen (Karl Marx; 1999). Trots att Trier redan hade återförts till Preussen när Karl växte upp, ”dröjde den lockande doften av fransk upplysning” kvar i staden. Karls pappa (och även hans blivande hustru Jenny Westphalens pappa) var t ex med i ett frisinnat sällskap kallat Casinoklubben där liberala idéer ventilerades. Ändå låg den preussiska absolutismen tung över staden. Det är inte orimligt att tänka sig, att stämningen i Karl Marx barndomshem bidrog till att skapa en av hans mest centrala senare begrepp: alienation.

Mycket lite är känt om Karl Marx barndom. Enligt Wheen, som citerar Karl Marx dotter Eleanor, var Karl dock ”en fruktansvärd tyrann gentemot sina systrar”. ”Han tålde inte ens som barn att bli motsagd”, skriver Francoise Giroud i sin biografi över Karls hustru Jenny. Men han var också en ”ojämförlig historieberättare”. Redan som ung lärde han sig långa stycken av Shakespeare utantill.

Man kan lätt föreställa sig honom i Porta Nigras stenborg, iklädd hjälm och träsvärd, högljutt befallande sina småsystrar att marschera hit och dit. Kanske deklamerade han från borgens torn ur Shakespeares Julius Caesar:

”Så här i världen: den är full av mänskor
av kött och blod, med känsel och förnuft,
men jag vet bara en bland alla dessa,
som obetvingligt värnar om sin plats
och ej kan rubbas; jag är denne man.”

Sjutton år gammal flyttade Karl Marx från sin barndomsstad till Bonn för att studera, bl a romersk historia. Han kom också så småningom att översätta Tacitus livfulla skildringar av germanernas historia, Germania. Barndomens lekplats följde honom.

Till den första artikeln:
Karl Marx och den svarta porten (1)

22 april 2006

Klanglåda och minneslucka i Köln

Nog har man hört talas om konserthus som har problem med akustiken. Men i Köln är problemen av ett ovanligt slag. Så här ligger det till:

Philharmonie är en stor konsertlokal byggd som en amfiteater med 2 000 sittplatser. Den ligger emellertid till största delen under jord. Det innebär att när man står högst uppe under taket på ståplats, som jag nyligen hade nöjet att göra, så har man ett torg över huvudet. Det torget heter Heinrich Böll Platz.

Det är inte problemfritt med torg ovanpå konserthallar. I Köln har man bitterligen erfarit detta. Stegen från personer som går över torget hörs obönhörligen ner i musikhelgedomen, där ibland en absolut tystnad är av nöden. Kör man en resväska med hjul där uppe blir konsekvenserna katastrofala där nere. Taket förvandlas till ett membran på en gigantisk klanglåda.

Lösningen? Torget måste spärras av för all trafik under repetitioner och konserter. Inte ens tassande gångtrafikanter tillåts. Och det räcker inte med avgränsande skyltar. Minst fem vakter behövs vid varje konserttillfälle för att hålla människor på avstånd. Det är ett styvt jobb, för Heinrich Böll Platz lämpar sig väl för t ex scateboard-åkning. Hur en sådan åktur skulle låta under en konsert med t ex hyperkänsliga Mitsuko Uchida vågar jag inte ens tänka på.

Heinrich Böll (1917-1985) är förresten en av Kölns egna världskända söner. Han skrev underbara böcker som ”En clowns åsikter”, ”Tåget var punktligt” och ”Var var du, Adam?”. 1972 fick han nobelpriset i litteratur.
Men när man går in på turistinformationen i staden och frågar efter Bölls födelsehus, ett Böll-museum eller åtminstone en adress, så visar det sig att det inte finns någonting i den stilen. Staden Köln har tagit dåligt hand om minnet av sin store son.

”Beror det på att Heinrich Böll inte är så älskad i Köln?”, frågade jag fräckt. Den stackars turistinformatören log besvärat och förklarade att det i alla fall finns en Heinrich Böll Stiftung. Fast den är inte mycket att titta på. Och så är det då Heinrich Böll Platz, som måste stängas av när det är konsert i Philharmonie.

Jag vet inte vad detta ointresse för Heinrich Böll beror på. Men jag erinrar mig att han fick kritik för att han, en troende katolik, tog på sig rollen som moraliskt samvete under en tid när Förbundsrepubliken jagade terroristerna i Baader-Meinhof-ligan på 1970-talet. Han hävdade att även terrorister har mänskliga rättigheter. Det var inte populärt i alla kretsar.
Och eftersom han kritiserade sin egen kyrka för konformism och slapphet i det ekonomiskt välmående Tyskland, var han inte särskilt omtyckt i kyrkliga kretsar heller. Ja, han kritiserades både från höger och vänster.

I mitt tummade exemplar av ”En clowns åsikter” hittar jag lätt några förstrykningar från den tiden: ”Dumbommarna använder alltid begreppet asocial uteslutande när det gäller de fattiga.” Och det här: ”Rika människor får ju mycket mer till skänks än fattiga, och det som de behöver köpa får de oftast billigare.”

Men det var på den tiden.

19 april 2006

Citatet

"Traditionen från alla döda släktled ligger tungt
som ett berg på de levandes medvetande."

(Karl Marx i "Louis Bonapartes adertonde Brumaire", 1852)

Karl Marx och den svarta porten (1)


I Tysklands äldsta stad Trier vid Mosel stod jag för några dagar sedan och väntade på en buss. Över gatan hade jag ett av de magnifikaste romerska byggnadsverken norr om Alperna, Porta Nigra från 190 e.Kr. Och när jag vände mig om upptäckte jag Karl Marx barndomshem, där han bodde från sitt andra till sitt sjuttonde levnadsår. Det var kanske femtio meter mellan de båda historiska byggnaderna.

Att ha Porta Nigra, den svarta porten, som lekplats! Hur kan det ha påverkat den blivande historiefilosofen? Eftersom mycket lite är känt om Marx barndom, är fältet öppet för funderingar.

Ännu idag berättas Porta Nigras fantasieggande historia för besökande skolklasser. Guider utklädda till romerska soldater skildrar livfullt vinodlarnas by, som Caesar erövrade från gallerna på 50-talet före Kristus och som kejsar Augustus gjorde till romersk stad, Augusta Trevirorum, år 17 f.Kr.
På 100-talet e.Kr. byggdes så den 6,5 km långa stadsmuren med Porta Nigra som kombinerad stadsport och fästning, 36 meter bred och 30 meter hög. Ett skydd mot germanernas anlopp.

Barnen lyssnar storögt till berättelsen om de romerska legionerna som gjorde uppror mot kejsaren och tillsatte en egen kejsare, Postumus, på 200-talet. Denne skapade en separatistisk stat i Västeuropa med Trier som huvudstad och trotsade under 14 år den romerska centralmakten.
Under kejsar Konstantin I, som på 300-talet hade sitt residens i Trier, jämfördes staden i skönhet och makt med Roms egen.

Men väl så spännande för barnaöronen är Porta Nigras öde under 1000-talet. Munken Simeon gjorde en pilgrimsresa till Det heliga landet och när han kom tillbaka hem till Trier lät han sig muras in som eremit i Porta Nigras östra torn. Där dog han efter några år 1030. Hans vän ärkebiskopen Poppo byggde en kyrka på platsen, St Simeons kyrka. Den romerska borgen blev nu en del av denna kyrka.
Och det blev Porta Nigras och efterkommande generationers smala lycka. För som del av en kristen kyrka överlevde romarborgen medeltidens förstörelser av hedniska byggnadsverk.

Men nu kommer det som sannolikt sysselsatte gossen Karl Marx fantasi allra mest. Den franska revolutionen kastade om de sociala förhållandena, kungen halshöggs och så småningom lyfte revolutionskrigen Napoleon till fransk kejsare. Napoleons arméer marscherade in i Trier och staden kom att leva under fransk ockupation i tjugo år.
Det var då en stad som under lång tid hade präglats av konservatism och kyrklig makt. Goethe, som besökte Trier 1793, noterade med tydlig avsky: ”Innanför murarna är staden tyngd, ja nedtryckt, av kyrkor, kapell, kloster, konvent, prästkollegier, riddarhus och monastiska byggnader; utanför blockerad, ja belägrad av abbotkloster, stiftsskolor, cartusianska konvent…”

Den franska ockupationen medförde radikala nyheter som pressfrihet och författningsfrihet. För den judiska familjen Marx, som bodde i staden sedan generationer, var en annan sak än viktigare: religiös tolerans. Marx far, som var advokat, sög i sig av de liberala vindarna och läste Voltaire och Rousseau.

Under denna omvälvande tid av fransk ockupation beslöt Napoleon att frilägga Porta Nigra, dvs att riva kyrkan som omslöt den. Napoleon svärmade ju för antiken och hade hämtat en lång rad antikviteter från både Egypten och Italien. Nu trotsade den franske revolutionären kyrkan och lät riva en helgedom för att lyfta fram det hedniska arvet från romarriket. Snacka om historiens vingslag!

Allt detta hade just hänt i Trier när Napoleon störtades och Wienkongressen 1815 återlämnade staden till det ärkekonservativa Preussen. Tre år efteråt föds Karl Marx i denna stad. Trier måste ha kokat av känslor, historia och berättelser. Fortsättning följer.

Post scriptum: Varför kallas Porta Nigra just den svarta porten? Sandstenen var från början ljusgrå men mörknade under seklernas gång. Redan under medeltiden var stenen nästan svart. Då fick porten sitt namn. Det är alltså inte den moderna biltrafikens fel. Karl Marx levde 1818-1883.

Nästa artikel:
Karl Marx och den svarta porten (2)

17 april 2006

Apropå Crazy Horse

De fostrar de sina,
de röda små glina,
i maktens arrogans.
Se Perssons svans!

(SSU:s ordförande Anna Sjödin, åtalad för våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd, egenmäktigt förfarande och förolämpning på krogen Crazy Horse i Stockholm, ser ingen anledning att ångra sig och tror inte att hon belastar partiet. SvD 13 april 2006)

16 april 2006

Mitsuko Uchida och musikens hemlighet

Kan musik bli för uttrycksfull? Den paradoxala frågan dök upp i mitt huvud under en konsert med den japanska pianisten Mitsuko Uchida, den uppburna, den dyrkade.

Konserten ägde rum i Kölns konserthus Philharmonie lördagen den 1 april. Den dagen var regnig och blåsig. Jag hade anlänt på morgonen och stått i kö i tre kvart för att få en av de sista biljetterna.

Medan jag stod där och huttrade anlände Uchida själv till konserthuset. Hon passerade igenom biljettkön, alldeles framför mig. En liten, till synes alldaglig japanska i femtioårsåldern (hon är född 1948). Hon rörde sig flickaktigt och bytte några vänliga ord på Wienertyska med ett par av oss frusna förhoppningsfulla. Wienertyska – eftersom hon är uppvuxen i Wien som dotter till en japansk diplomat.

Ett par timmar senare var hon förvandlad till världsstjärnan, iklädd något luftigt turkost och centrum för det fullsatta konserthusets 2 000 åhörare. Hon spelade Mozart – som ingen hört Mozart spelas förut. Fantasi och sonat c-moll KV 475 och KV 457. Och Adagio h-moll KV 540. Mozart i moll. Stor känsla.

Jag hade fått en ståplats högst uppe under taket i den väldiga konserthallen som är byggd som en amfiteater under jord. Visst var det storslaget. Men snart märkte jag hur det vanvördiga tvivlet invaderade mina tankar. Skall pianisten verkligen understryka att varje modulation från dur till moll är magisk? Finns det verkligen så många ritardandi, så häftiga inbromsningar och rubati angivna av Mozart själv? Är verkligen kontrasterna i tempi och styrka så väldiga enligt Mozarts egen notbild?

Till slut var frågan ofrånkomlig: måste det inte finnas kvar något i musiken som förblir en hemlighet mellan åhöraren och kompositören? Uttolkaren skall gestalta musiken men inte avslöja den. Hon/han får inte blottlägga alla dess viskande budskap. Jag måste motvilligt medge för mig själv, att denna världspianist helt enkelt gick för långt för min smak. Mozarts djup blev på något sätt exploaterat och därmed utspätt och sålt som en vattvälling.

Publiken var entusiastisk och belönade Uchida med långvariga och dånande applåder. Ändå fanns det under konserten en märklig förströddhet bland åhörarna. Det var svårt att nå den totala tystnad i lokalen som en verklig koncentration skapar. Mellan satserna gick det vågor av harklingar och hostningar som blev så påtagliga att de övergick i fnitter och småskratt. Uchida fick hejda sig, sänka händerna, ge extra tid. Då minskade spänningen i musiken. De avsedda djupen blev tommare. Magin förflyktigades.

Var denna publikens bristande koncentration ett omedvetet, generat svar på Uchidas sätt att avslöja musikens hemlighet?

(Andra artiklar om musik: "Rädsla för myten på Stockholmsoperan" som handlar om Wagners Rhenguldet och Valkyrian. "Musik för befriade/Weberkvartetten" som handlar om Benjamin Brittens andra stråkkvartett m.m. Finns i arkivet för februari respektive mars.)

10 april 2006

Citatet

”Det som man skulle vilja utnämna till den verkliga historiska känslan är motsatsen till det kosmopolitiska jagandet: trädets förnöjdhet med sina rötter.”

(Nietzsche i ”Om historiens nytta och skada”, 1874)

Begränsa dina vyer!/Nietzsche

Gör historien oss kloka och vidsynta eller låser den oss i vanföreställningar och falska analogier? Fundera t ex en stund över historiens roll i Palestina-konflikten eller på Balkan!

Häromdagen råkade jag bläddra i Friedrich Nietzsches ”Om historiens nytta och skada” från 1874. Han beskriver där medvetandet om historien som nödvändigt för varje människa och folk. Det historiska perspektivet, de vidgade vyerna, är rent av det som skiljer människan från djuren, djuren som lever i ett ständigt nu.

Vidgade vyer, öppnade horisonter, globalisering. Se andra världsdelar, möt andra folk! Det låter som moderna, optimistiska ideal.

Men samtidigt krävs det, enligt Nietzsche, att människor och nationer har förmågan att glömma, att tvärt emot tidsandan begränsa sin utblick. ”Allt levande kan bli sunt, starkt och kreativt endast inom en horisont.” Till exempel inom en kultur, ett land. Och det är glömskan som läker och utlöser mänsklig handlingskraft genom att just begränsa perspektiven. Nietzsche skrev: ”Tänk er en människa som saknar förmåga att glömma, som är dömd att se allt som ett vardande. En sådan människa tror inte mer på sin egen existens, tror inte mer på sig själv, ser allting upplösas i rörliga punkter och förlorar sig i denna ström av blivande.”

Är det inte en släkting till den moderna människan, utlämnad åt relativismens diktatur och det splittrande, mångkulturella idealet som Nietzsche såg? Han fortsatte: ”Den som är oförmögen att dra en horisont omkring sig, eller alltför självisk för att låta den egna blicken begränsas av en horisont uppdragen av någon annan, han kommer snabbt och hjälplöst att gå sin undergång till mötes.”

Nietzsche skrev sin bok som kritik mot dåtidens överdrivna historiserande. Allting sågs i ett historiskt perspektiv, politiken, filosofin, religionen, konsten. Den historiska vetenskapen blev antingen ett meningslöst knappologiskt kunskapssamlande eller ett skapande av mytiska monument som kunde missleda folken. Hans budskap var inte att kasta det historiska vetandet överbord utan att det krävdes en balans, en riktning. Historien hade bara ett berättigande om den tjänade livet och nuet. Det var för detta ändamål som glömskan och den begränsande horisonten behövdes.

Nietzsche ville att människan skulle kunna känna sin identitet. Blir vyerna för vida, förflackas intrycken. Blir mängden inströmmande information för stor, avtrubbas sensibiliteten. ”Alltmer förlorar man förmågan att förvånas och överväldigas”, skrev Nietzsche. Och så kommer en formulering som känns dräpande dagsaktuell: ”Den unga människan har blivit så hemlös att hon tvivlar på alla dygder och begrepp. Hon vet nu hur det är: saker och ting har under alla tider varit olika, vad du är betyder ingenting. I svårmodig känslolöshet låter hon åsikt efter åsikt passera.”

En betraktelse över utslätning, jagsvaghet och relativism som förvisso inte bara gäller de unga människorna, vare sig 1874 eller 2006.

5 april 2006

Månadens haiku

Genom regndiset
kom vårens första slampråm.
Med grön lanterna.

Sex och kyskhet i romarriket (2)

Pederastin kom från Grekland och handlade om kärlek, även fysisk, mellan en vuxen man och en pojke. Den betraktades som en positiv form för mentor-lärjungeförhållandet. Inte heller för romarna var det fråga om något fult, brukar historikerna säga. Men man kan lägga märke till att en romersk man inte hade sex med jämlika, fria pojkar. Det handlade om slavar.

Det är ett av flera tecken på att även romarna tidigt var medvetna om att pederastin hade en mörk sida. Lagen, Scantinia, förbjöd visserligen inte homosexualitet, men den ”försvarade den frie ynglingen mot missbruk och våld”. Slavpojken hade däremot inget sådant lagligt skydd. Om hans väl och ve brydde man sig inte. Om detta läser jag i Michel Foucaults ”Sexualitetens historia” (1984, sv.1987).

Romarna gjorde till en början, i likhet med grekerna, ingen tydlig skillnad mellan hetero- och homosexualitet. Orden fanns inte. Men det hindrade inte att det efterhand under kejsartiden uppstod en debatt om ”gossekärleken” i förhållande till den äktenskapliga kärleken. Detta ledde också till en ny syn på kyskheten. Det som hände var att gossekärleken successivt trädde i bakgrunden, den blev helt enkelt omodern, medan äktenskapet vann i aktning. Kritiken mot pederastin gick ut på att den inte förmådde ge plats åt båda kontrahenternas njutning.

Det är framförallt Plutarchos (46 – 120 e. Kr.) som refererar diskussionen och sedan själv tar ställning. Gossekärlekens förespråkare vände sig emot kärleken till kvinnor med argumentet att denna bara var en medfödd naturböjelse. Sådana simpla naturliga böjelser kunde inte kallas kärlek, hävdade de. Böjelserna var ju i själva verket precis desamma hos djuren. Gossekärleken syftar däremot högre, till en vänskap förenad med dygd. Detta argument avslöjade emellertid Plutarchos som hyckleri, eftersom var och en visste vad som i mörkret försiggick mellan mentorn och hans lärjunge.

I stället är gossekärleken enligt Plutarchos ”acharistos”, dvs den saknar det samtycke, ”charis”, som bara kan uppstå i och med könsmognaden. Det är därför bara kvinnokärleken som kan ge upphov till en komplett kärlek, ”där Afroditets njutning och vänskapens dygd förenas tack vare samtyckets goda verkan”, som Foucault formulerar Plutarchos uppfattning. I jämförelse med kvinnokärleken kan gossekärleken med sin ojämlikhet, sitt passivitetsproblem och den ofrånkomliga åldersskillnaden bara vara otillfredsställande. Här har till slut den grekiska inställningen om gossekärlekens överlägsenhet helt övergivits.

Ur denna nya uppskattning av äktenskapet följer enligt Foucault också en uppvärdering av jungfruligheten, det kyska livet. Och kyskheten blir till något mer än bara avhållsamhet före sexdebuten. Den blir det nya alternativet till äktenskapet, ”en livsstil, en hög tillvaroform som man väljer av omsorg om sig själv”.

Hand i hand med detta ideal utvecklas också ett renlevnadsideal. Filosofer fördömer t ex utomäktenskapliga förbindelser. Här grundas helt enkelt en sträng sexualmoral. Och detta med rena förnuftsargument. Man kan alltså se ideal växa fram redan i den hedniska antiken, ideal som så småningom får sitt livskraftigaste uttryck inom den kristna kyrkan. Men det var inte kyrkan som var först.

Länk till den första artikeln av de här två:
Sex och kyskhet i romarriket

Om sex i romarriket, se även:
En homoromans?/Hadrianus (2)

Med anknytning till romarriket:
Karl Marx och den svarta porten (1)