Vid foten av White Mountains i New Hampshire ligger en liten semesterort med ett jättelikt konferenshotell. Här samlades under sommaren 1944 delegater från mer än 40 länder för att konstruera ett nytt internationellt ekonomiskt system. Det fick sitt namn efter semesterorten, Bretton Woods.
Målet var att efter kriget undvika en upprepning av 1930-talets sammanbrott för världshandeln och växelkurssystemet som i sin tur hade utlöst den stora depressionen och massarbetslösheten.
Konferensen dominerades av två arroganta intellektuella: den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes och den amerikanske vice finansministern Harry D. White. Tvekampen mellan dessa båda herrar var också kampen mellan ett försvagat brittiskt imperium och ett allt starkare USA.
Keynes var medveten om att Storbritannien efter kriget skulle vara beroende av lån på den internationella kapitalmarknaden för att försvara imperiets kontroll över världshandeln. Han ville därför skapa en världsbank som kunde ge omfattande lån till länder som behövde rekonstruera sina ekonomier. Lånen skulle ges i en nyskapad valuta, bancor, som skulle användas i stället för guld centralbankerna emellan. En centralbank som fick låna bancor kunde sedan stimulera sitt lands ekonomi genom att trycka mer sedlar.
White genomskådade Keynes förslag. Det syftade till att lösa britternas problem på andra länders bekostnad och riskerade att sprida finansiell ansvarslöshet och inflation, menade han. Amerikanerna visste att USA med sin oskadda produktionsapparat skulle få stå för det mesta både av de varor och det kapital som behövdes för att få igång världshandeln. Därför ville de ha strama regler för de nya kapital- och valutamarknaderna.
Det blev i huvudsak den amerikanska linjen som segrade i den kompromiss som arbetades fram. Den internationella valutafonden, IMF, skapades. Den fick inte rätt att ge ut någon ny valuta. Medlemsländerna skulle bara få begränsade möjligheter att låna medan man korrigerade tillfälliga handelsunderskott.
För mer långsiktiga lån till länder som behövde återuppbygga sina ekonomier skapades Världsbanken.
Men viktigast var: medlemsländernas valutor skulle ha en fast kurs gentemot dollarn som i sin tur alltid skulle kunna växlas mot guld, 35 dollar per uns (31,1 gram) guld. På så sätt uppstod faktiskt en ny knytning till guld, just det som Keynes varit emot.
Dollarn, USA och det amerikanska guldet i Fort Knox blev det nya ekonomiska systemets maktcentrum. Från och med Bretton Woods var det bara USA som kunde betala för sig överallt i världen med sin egen valuta. De krav på balans i affärerna med utlandet som nu ställdes på alla andra länder behövde i praktiken USA inte uppfylla.
Sovjetunionen var med på konferensen i Bretton Woods. Enligt beslutet den 22 juli 1944 skulle ryssarna bli en av systemets viktigaste medlemmar och stå för det tredje största kapitalbidraget till IMF. Men i början av år 1946 meddelade Sovjetunionen att man hoppade av projektet.
Beskedet skakade den amerikanska administrationen som dittills trott att alliansen med Sovjetunionen skulle kunna bestå efter kriget. Nu ändrades inställningen till den kommunistiska stormakten. I Moskva författade den amerikanske diplomaten George Kennan sitt berömda ”långa telegram” hem till Washington. Kennan ansåg att Sovjetunionens politik numera utgick från att landet omgavs av kapitalistiska fiender och att något modus vivendi med USA var otänkbart.
Därmed blev fredsprojektet Bretton Woods en av startpunkterna för det kalla kriget.
Inte heller ekonomiskt kom det nya systemet att fungera som avsett. Både britterna och fransmännen motsatte sig ända till slutet av 1950-talet att deras valutor fullt ut skulle delta i det fasta växelkurssystemet. Den tyska marken kom inte med förrän 1959 och den italienska liran först året därpå. Ändå åstadkom de fasta växelkurserna en viss stabilitet på valutamarknaderna fram till 1960-talet. År 1971 bröt systemet samman.
De nya institutionerna IMF och Världsbanken fick alldeles för små resurser för att spela någon avgörande roll i återuppbyggandet efter kriget. I stället var det den amerikanska Marshallplanen som såg till att Europas köpkraft återskapades. Det handlade inte bara om idealism. Amerikanerna lånade ut dollar till de krigshärjade länderna som på så sätt kunde köpa amerikanska varor. Det höll igång USA:s industrier och skapade jobb för de återvändande soldaterna.
Varken John Maynard Keynes eller Harry D. White fick uppleva Bretton Woods-systemet i funktion. Keynes dog i en hjärtattack i april 1946. Whites öde blev bittert. Han, mannen som lade grunden för dollarns makt, anklagades för att vara kommunistisk spion och tvangs i augusti 1948 till förhör inför representanthusets kommitté för oamerikansk verksamhet. Tre dagar därefter dog även han i en hjärtattack.
Källor och litteratur: Martin Mayer, The Fate of the Dollar, New York 1980; Michael Moffit, The World’s Money, London 1984; Tony Judt, Postwar, London 2005; Philip Bell, Världen efter 1945, sv. 2003.
Se filmreportage från öppningen av konferensen i Bretton Woods 1944.
Artikeln är nummer 1 i en serie. De andra är:
En dollar god som guld (2)
Den största dollarkuppen (3)
The Dollar Connection (4)
31 mars 2008
19 mars 2008
Gudsåkern i Breslau
Det är historiens egen ironi. Ingen av de gamla tyska kyrkogårdarna i Breslau finns kvar i dagens Wrocław. Alla är utplånade. Flera har förvandlats till parker. Gravstenarna har använts till gatubeläggning eller som byggmaterial.
Men den judiska begravningsplatsen på Lohestrasse överlevde både nazismen, kriget och kommunismen; idag är den en drömsk påminnelse om en förgången storhetstid.
För det var en storhetstid – både för staden Breslau och för dess judiska minoritet. År 1812 hade judarna fått ställning som officiellt jämställd befolkningsgrupp i Preussen. Handel och industri utvecklades starkt. Under andra halvan av 1800-talet upplevde staden en snabb ökning av välståndet.
Och ju bättre det gick för judarna desto mer tenderade de att släppa sina gamla traditioner. Det stigande välståndet gick hand i hand med assimileringen, anser Maciej Łagiewski, som skrivit om judarna i Breslau.
Därför präglas begravningsplatsen på Lohestrasse, som anlades 1856, mer av en allmänt romantiserad begravningsarkitektur från 1800-talet än av de uråldriga judiska sederna. Bakom en hög mur trängs obelisker, portaler, kolonner och pelare, brutna trädstammar i sten, tunga mausoleer och svindlande bågkonstruktioner, allt vid sidan om traditionella judiska rektangulära Mazzewa-stenar med trekantiga gavlar. Neogotik blandas med neoromantik och orientalism. Allt ser ut att sjunka ner i jorden under väldiga fång av skuggande murgröna.
Under 1930-talet, när nazisterna blev alltmer populära i staden, minskade antalet begravningar på Lohestrasse. Många judar flydde, andra försökte stanna genom att konvertera till kristendomen. Den judiska församlingen blev allt mindre.
Men den judiska begravningsplatsen på Lohestrasse överlevde både nazismen, kriget och kommunismen; idag är den en drömsk påminnelse om en förgången storhetstid.
För det var en storhetstid – både för staden Breslau och för dess judiska minoritet. År 1812 hade judarna fått ställning som officiellt jämställd befolkningsgrupp i Preussen. Handel och industri utvecklades starkt. Under andra halvan av 1800-talet upplevde staden en snabb ökning av välståndet.
Och ju bättre det gick för judarna desto mer tenderade de att släppa sina gamla traditioner. Det stigande välståndet gick hand i hand med assimileringen, anser Maciej Łagiewski, som skrivit om judarna i Breslau.
Därför präglas begravningsplatsen på Lohestrasse, som anlades 1856, mer av en allmänt romantiserad begravningsarkitektur från 1800-talet än av de uråldriga judiska sederna. Bakom en hög mur trängs obelisker, portaler, kolonner och pelare, brutna trädstammar i sten, tunga mausoleer och svindlande bågkonstruktioner, allt vid sidan om traditionella judiska rektangulära Mazzewa-stenar med trekantiga gavlar. Neogotik blandas med neoromantik och orientalism. Allt ser ut att sjunka ner i jorden under väldiga fång av skuggande murgröna.
Under 1930-talet, när nazisterna blev alltmer populära i staden, minskade antalet begravningar på Lohestrasse. Många judar flydde, andra försökte stanna genom att konvertera till kristendomen. Den judiska församlingen blev allt mindre.
En av de kvarvarande, Auguste Stein, begravdes under denna oroliga tid. Hon hade tidigt blivit änka med många barn. Edith, hennes elfte och sista, växte upp med mamma och syskonen i Breslau men beslöt 1922, mot sin judiska mors vilja, att konvertera till katolicismen. Hon blev karmelitnunna i Holland.
För nazisterna spelade konverteringen ingen roll. Som judinna hämtades hon 1942 i sitt kloster och sattes i en godsvagn till Auschwitz. En dag i augusti rullade tåget in på ett stickspår på Breslaus Hauptbahnhof för ”vattning”.
Den postanställde Johannes Wieners berättade långt senare om hur han såg dörrarna slås upp till en vagn, sprängfylld med människor. Han förde ett kort samtal med en kvinna i nunnekläder. Hon sade: ”Det är förfärligt, vi har inga spannar.” Hon såg sig om och fortsatte: ”Detta är min älskade hemstad. Jag kommer aldrig att se den igen. Vi åker mot vår död.” Wieners frågade om de andra visste det och hon svarade: ”Det är bättre att de inte vet.”
Efter de stora deportationerna från Breslau 1941-1943 förklarades staden ”judenrein” och begravningsplatsen stängdes.
I slutet av februari 1945 blev Lohestrasse skådeplats för bittra strider när Röda armén trängde fram mot stadens centrum. Många gravstenar skadades av kulor och granater. För begravningsplatsen var det början till en lång period av bortglömdhet och förfall.
Först under 1980-talet påbörjades en renovering av huvudporten och vissa berömda personers gravvårdar, t ex socialistledaren Ferdinand Lassalles svarta sten. Muren kring begravningsplatsen återuppfördes och gamla, judiska symboler som den sjuarmade menoran återfördes till sina ursprungliga platser.
Så förvandlades den judiska begravningsplatsen efterhand till museum för begravningsarkitektur. År 1988 slog museet upp sina portar för besökarna. De är inte många. I juni 2007 var jag ensam där tillsammans med ett ungt kanadensiskt par som skyndsamt såg allt i digitalkamerans 2,5-tums synfält – och försvann.
Sedan var det bara jag och portvakten kvar. Han var en gammal, vithårig man som kunde lite tyska. Han pekade och förklarade att Auguste Steins dotter minsann blev helgonförklarad 1998 av Polens påve, Johannes Paulus II. Ja, Edith har sedermera till och med blivit Europas skyddshelgon.
Men någon grav har hon inte.
Källor och litteratur: Maciej Łagiewski, Der alte jüdische Friedhof in Breslau, Wrocław, årtal saknas; Norman Davies och Roger Moorhouse, Microcosm, London 2002.
Bilderna: egna bilder tagna vid besök i juni 2007. Klicka gärna på dem så blir de större.
Adressen: Lohestrasse i Breslau heter ul. Ślężna i Wrocław.
Anm.: ”Gudsåker” är ett ord som saknas både i Nationalencyklopedin och i dess separata ordbok. Jag har helt enkelt på eget bevåg försvenskat det tyska ordet ”Gottesacker”, som betyder kyrkogård. Guds åker – det påminner om vetekornets lag, Joh. 12:24, som jag tycker passar alldeles särskilt bra på denna berättelse: ”Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.”
Några fakta om Edith Stein: Född på den judiska försoningsdagen den 12 oktober 1891 . Fadern dog tidigt. Modern ensam med sju minderåriga barn. Familjen drev trävaruhandel. Universitetsstudier i Breslau 1911. Elev till fenomenologen Husserl i Göttingen 1913. Sjuksköterska under första världskriget. Konverterade 1922. Karmelitnunna 1934. Flyttade till klostret Echt i Holland. Greps i klostret av SS såsom varande judisk konvertit och fördes till koncentrationslägret Westerbock. Transport till Auschwitz 7 augusti 1942. Död i Auschwitz antagligen två dygn senare, den 9 augusti 1942. Kanoniserad 11 oktober 1998. Europas skyddshelgon året därpå, tillsammans med Sveriges heliga Birgitta samt Katarina av Siena.
Artikeln är nummer 6 i en serie. De övriga är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
En nobelpristagares sista dagar (5)
Se även:
Försoning för fördrivna?
9 mars 2008
En nobelpristagares sista dagar
Vid sidan av Thomas Mann var Gerhart Hauptmann Tysklands mest kände författare, nobelpristagare 1912 och författare till dramat Före soluppgången. Men till skillnad från Mann hade Hauptmann valt att stanna i Tyskland under kriget. Ett val som tolkades som medlöperi med naziregimen.
Hans hus låg i utkanten av byn Agnetendorf vid Riesengebirge, sydväst om Breslau. Det doldes bakom en mur av mörka granar och framstod för besökare som både borg och kloster.
När Sovjetarméns vinteroffensiv började i januari 1945 flydde våg efter våg av tyskar västerut. Gerhart Hauptmann tvangs dela sitt hem med allt fler flyktingar, som hoppades att närheten till den store schlesiske landsmannen skulle ge dem skydd.
Hauptmann var 83 år gammal och led av svår bronkit. Han beslöt att lämna hemmet för att söka vård på ett sanatorium i Dresden. Den 5 februari kom en gengasbil och hämtade honom och hustrun Margarete. De inkvarterades i ett litet trädgårdshus i sanatoriets park på höjderna ovanför Dresden.
Vid niotiden på kvällen den 13 februari gick flyglarmet. Det var början till de västallierades förödande bombningar av den dittills oskadade tyska kulturstaden. Vid midnatt var Dresden med sina 600 000 invånare och 200 000 östflyktingar ett brinnande inferno.
Dagen därpå bevittnade Gerhart Hauptmann förödelsen från sanatorieparken. Resterna av staden låg insvepta i tjock brandrök. ”Den som glömt vad det är att gråta, lär sig det igen inför Dresdens undergång”, skrev han.
Svårt medtagen beslöt han att återvända till hembygden i Schlesien och till sitt hus i Agnetendorf. Sammanbrutna järnvägsförbindelser gjorde resan utdragen och full av strapatser. Men den 20 mars var de åter hemma. Där inväntade de krigets oundvikliga slut.
Den 8 maj kapitulerade Tyskland och nästa dag marscherade Röda armén in i Agnetendorf. Ryssarna försökte få Hauptmann att flytta till Berlin med hela sitt hushåll. Konferensen i Potsdam mellan segrarmakterna hade nämligen just beslutat att Schlesien skulle bli polskt. Men han vägrade.
Däremot accepterade han att göra en lojalitetsförklaring med den nya, kommunistiska regimen. Det var tredje gången i sitt liv som han förklarade sig lojal med en ny, kontroversiell regim. Så hade han valt att göra både 1918 (när kejsaren störtades) och 1933 (när nazisterna tog över). Som tack fick han nu en försäkran om skydd av de sovjetiska myndigheterna.
Men det var polackerna som mer och mer tog över makten i de nyerövrade västliga provinserna. Och polackerna hade ett horn i sidan till Hauptmann ända sedan denne efter första världskriget hade propagerat för att Oberschlesien skulle förbli tyskt. Nu fick de tillfälle att hämnas.
Fördrivningen av tyskarna accelererade från hösten 1945. Den 7 april 1946 stegade en sovjetisk överste in till Hauptmann med dåliga nyheter: ”Tyskarna från region Hirschberg evakueras nu utan undantag. Den polska regeringen insisterar på det. Inte heller ni, herr doktor, kan stanna längre utan att utsätta er för fara.”
Den gamle svarade tonlöst: ”Nå, då reser vi då…” Men han vägrade delta i några som helst förberedelser inför avfärden. Han stängde in sig i sitt arbetsrum och fortsatte diktera. Hans medarbetare fick intrycket att han bestämt sig för att dö i Agnetendorf.
I början av maj verkade naturen komma hans dödslängtan till mötes. Gerhart Hauptmann drabbades av lunginflammation. Hans nära vän Gerhart Pohl, som senare skrev en bok om dessa dagar, reste runt till sjukhusen i området och lyckades få tag på den nya undermedicinen, penicillin. Den hjälpte – men bara tillfälligt. Hauptmann fick på nytt hög feber och sjönk ner i medvetslöshet.
Den 3 juni öppnade han ögonen, såg på sin hustru och viskade: ”Bin ich noch in meinem Haus?” (Är jag fortfarande i mitt hus?) Det var hans sista ord. Den 6 juni dog han.
Hans önskan var att få bli begravd i Agnetendorf. Men hustrun fruktade att hans grav skulle plundras och skändas. Framträdande tyskars gravar var särskilt utsatta för kriminalitet och politisk hämndlystnad. Margarete lyckades i stället övertala ryssarna att få fram ett specialtåg.
Det bestod av några godsfinkor där man nyss fraktat kreatur samt två gamla personvagnar med utslagna rutor. I hällande regn fördes Gerhart Hauptmanns zinkkista och viktigaste tillhörigheter per lastbil från hemmet till stationen. Hans husfolk och flyktingarna i omgivningen som ville följa honom till Tyskland fick finna sig i att deras tillhörigheter togs ifrån dem, ”nationaliserades”, som det hette.
Den 28 juli 1946, strax efter soluppgången, begravdes Gerhart Hauptmann i sanden på Hiddensee, en ö utanför Stralsund, i sovjetisk ockupationszon.
Källor och litteratur: Gerhart Pohl, Bin ich noch in meinem Haus?, Berlin 1956; Wolfgang Leppmann, Gerhart Hauptmann, Leben, Werk und Zeit, München 1986; Eberhard Hilscher, Gerhart Hauptmann, Leben und Werk, Berlin, DDR, 1988; Kurt Lothar Tank, Gerhart Hauptmann, in Selbstzeugnissen und Bilddokumenten, Hamburg 1959.
Några fakta ur Gerhart Hauptmanns liv: Född 1862 i Schlesien. 1874–1882: Skolgång och bildhuggarutbildning i Breslau. 1885 -1888: Bosatt i Erkner utanför Berlin. 1889: Före soluppgången uruppförs i Berlin. 1891: Ensamma människor uruppförs i Berlin. 1900: Flyttar till Agnetendorf. 1906: Och Pippa dansar uruppförs i Berlin. 1912: Nobelpriset i litteratur. 1917: Vinterballad uruppförs i Berlin (bygger på Selma Lagerlöfs Herr Arnes Penningar). 1932: Resa till Amerika. 1933: Lojalitetsförklaring till naziregimen. 1930-talet: Tillbringar somrar i Rapallo respektive Hiddensee. 1942: Firas på sin 80-årsdag av nazisterna. 6 juni 1946: Död i Agnetendorf.
Om Potsdamkonferensen se artikeln Den stora utförsäljningen.
Om fördrivningen av tyskarna finns en serie som börjar med artikeln Skuggan från Ostpreussen. Om de fördrivnas rättigheter i Tyskland: Försoning för fördrivna?
Artikeln ingår som nummer 5 i en serie om Breslau. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
Gudsåkern i Breslau (6)
Hans hus låg i utkanten av byn Agnetendorf vid Riesengebirge, sydväst om Breslau. Det doldes bakom en mur av mörka granar och framstod för besökare som både borg och kloster.
När Sovjetarméns vinteroffensiv började i januari 1945 flydde våg efter våg av tyskar västerut. Gerhart Hauptmann tvangs dela sitt hem med allt fler flyktingar, som hoppades att närheten till den store schlesiske landsmannen skulle ge dem skydd.
Hauptmann var 83 år gammal och led av svår bronkit. Han beslöt att lämna hemmet för att söka vård på ett sanatorium i Dresden. Den 5 februari kom en gengasbil och hämtade honom och hustrun Margarete. De inkvarterades i ett litet trädgårdshus i sanatoriets park på höjderna ovanför Dresden.
Vid niotiden på kvällen den 13 februari gick flyglarmet. Det var början till de västallierades förödande bombningar av den dittills oskadade tyska kulturstaden. Vid midnatt var Dresden med sina 600 000 invånare och 200 000 östflyktingar ett brinnande inferno.
Dagen därpå bevittnade Gerhart Hauptmann förödelsen från sanatorieparken. Resterna av staden låg insvepta i tjock brandrök. ”Den som glömt vad det är att gråta, lär sig det igen inför Dresdens undergång”, skrev han.
Svårt medtagen beslöt han att återvända till hembygden i Schlesien och till sitt hus i Agnetendorf. Sammanbrutna järnvägsförbindelser gjorde resan utdragen och full av strapatser. Men den 20 mars var de åter hemma. Där inväntade de krigets oundvikliga slut.
Den 8 maj kapitulerade Tyskland och nästa dag marscherade Röda armén in i Agnetendorf. Ryssarna försökte få Hauptmann att flytta till Berlin med hela sitt hushåll. Konferensen i Potsdam mellan segrarmakterna hade nämligen just beslutat att Schlesien skulle bli polskt. Men han vägrade.
Däremot accepterade han att göra en lojalitetsförklaring med den nya, kommunistiska regimen. Det var tredje gången i sitt liv som han förklarade sig lojal med en ny, kontroversiell regim. Så hade han valt att göra både 1918 (när kejsaren störtades) och 1933 (när nazisterna tog över). Som tack fick han nu en försäkran om skydd av de sovjetiska myndigheterna.
Men det var polackerna som mer och mer tog över makten i de nyerövrade västliga provinserna. Och polackerna hade ett horn i sidan till Hauptmann ända sedan denne efter första världskriget hade propagerat för att Oberschlesien skulle förbli tyskt. Nu fick de tillfälle att hämnas.
Fördrivningen av tyskarna accelererade från hösten 1945. Den 7 april 1946 stegade en sovjetisk överste in till Hauptmann med dåliga nyheter: ”Tyskarna från region Hirschberg evakueras nu utan undantag. Den polska regeringen insisterar på det. Inte heller ni, herr doktor, kan stanna längre utan att utsätta er för fara.”
Den gamle svarade tonlöst: ”Nå, då reser vi då…” Men han vägrade delta i några som helst förberedelser inför avfärden. Han stängde in sig i sitt arbetsrum och fortsatte diktera. Hans medarbetare fick intrycket att han bestämt sig för att dö i Agnetendorf.
I början av maj verkade naturen komma hans dödslängtan till mötes. Gerhart Hauptmann drabbades av lunginflammation. Hans nära vän Gerhart Pohl, som senare skrev en bok om dessa dagar, reste runt till sjukhusen i området och lyckades få tag på den nya undermedicinen, penicillin. Den hjälpte – men bara tillfälligt. Hauptmann fick på nytt hög feber och sjönk ner i medvetslöshet.
Den 3 juni öppnade han ögonen, såg på sin hustru och viskade: ”Bin ich noch in meinem Haus?” (Är jag fortfarande i mitt hus?) Det var hans sista ord. Den 6 juni dog han.
Hans önskan var att få bli begravd i Agnetendorf. Men hustrun fruktade att hans grav skulle plundras och skändas. Framträdande tyskars gravar var särskilt utsatta för kriminalitet och politisk hämndlystnad. Margarete lyckades i stället övertala ryssarna att få fram ett specialtåg.
Det bestod av några godsfinkor där man nyss fraktat kreatur samt två gamla personvagnar med utslagna rutor. I hällande regn fördes Gerhart Hauptmanns zinkkista och viktigaste tillhörigheter per lastbil från hemmet till stationen. Hans husfolk och flyktingarna i omgivningen som ville följa honom till Tyskland fick finna sig i att deras tillhörigheter togs ifrån dem, ”nationaliserades”, som det hette.
Den 28 juli 1946, strax efter soluppgången, begravdes Gerhart Hauptmann i sanden på Hiddensee, en ö utanför Stralsund, i sovjetisk ockupationszon.
Källor och litteratur: Gerhart Pohl, Bin ich noch in meinem Haus?, Berlin 1956; Wolfgang Leppmann, Gerhart Hauptmann, Leben, Werk und Zeit, München 1986; Eberhard Hilscher, Gerhart Hauptmann, Leben und Werk, Berlin, DDR, 1988; Kurt Lothar Tank, Gerhart Hauptmann, in Selbstzeugnissen und Bilddokumenten, Hamburg 1959.
Några fakta ur Gerhart Hauptmanns liv: Född 1862 i Schlesien. 1874–1882: Skolgång och bildhuggarutbildning i Breslau. 1885 -1888: Bosatt i Erkner utanför Berlin. 1889: Före soluppgången uruppförs i Berlin. 1891: Ensamma människor uruppförs i Berlin. 1900: Flyttar till Agnetendorf. 1906: Och Pippa dansar uruppförs i Berlin. 1912: Nobelpriset i litteratur. 1917: Vinterballad uruppförs i Berlin (bygger på Selma Lagerlöfs Herr Arnes Penningar). 1932: Resa till Amerika. 1933: Lojalitetsförklaring till naziregimen. 1930-talet: Tillbringar somrar i Rapallo respektive Hiddensee. 1942: Firas på sin 80-årsdag av nazisterna. 6 juni 1946: Död i Agnetendorf.
Om Potsdamkonferensen se artikeln Den stora utförsäljningen.
Om fördrivningen av tyskarna finns en serie som börjar med artikeln Skuggan från Ostpreussen. Om de fördrivnas rättigheter i Tyskland: Försoning för fördrivna?
Artikeln ingår som nummer 5 i en serie om Breslau. De andra är:
Till en förvandlad stad/Wrocław (1)
Hitlers trognaste stad (2)
När Breslau blev Wrocław (3)
Tyskhatets politiska anatomi (4)
Gudsåkern i Breslau (6)
4 mars 2008
Om rätten att vända sig bort
I sin dikt Längre har jag inte hunnit skrev Werner Aspenström 1961: ”Den som söker en mening/finner två meningar.” Många känner säkert igen denna plågsamma erfarenhet. Samtidigt noterar man ordleken: den stora, undflyende MENINGEN bryts ner till två hanterliga meningar, kanske nedskrivna på ett papper, en del av en dikt. Den stora gåtan möter ett litet leende.
Tillvarons förlamande motsägelser var Werner Aspenströms lyriska utgångspunkt. Den jordnära, ironiska distansen var ett vapen han använde till självförsvar.
Men alltid lyckades han inte hålla ångesten borta. I Bondestudentens sista brev handlar det om naken förtvivlan. Studenten skriver hem till sin mor om den groteska värld han erfarit. Han har sett hur den barnlösa hustrun, ”som år efter år suttit böjd över en vagga fylld med tårar”, i doktorns väntrum möter ”kokotten, som glad i sin krokodilskinnsväska bär en styckad människoson”.
Sådan är världen, mor!
Gud mal de olyckliga mellan tänderna
som kiselstenar
övande sig i tystnadens vältalighet.
Aspenströms svar var emellertid inte barrikaderna, parollerna och fanorna. Tvärtom hänvisade han till mätarlarven som sträcker sig ut från sitt körsbärsblad ”och spanar mot evigheten”. Men evigheten är ”alldeles för blå och tusenmila”. Larven väljer att stanna på sitt körsbärsblad.
I dikten Ikaros och gossen Gråsten formulerade Aspenström sitt val som en ”hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd”.
Det var ett kontroversiellt alternativ. Det uppfattades av den självrättfärdiga vänstern på 1960-talet som ett omoraliskt sätt att vägra ta ställning, att strunta i världens orättvisor och i stället odla sin idylliska trädgård. Kritiken framfördes ironiskt överlägset av t ex Göran Palm: ”… det kanske inte är s å svårt att vara ömsint om man får vara det ovanifrån, som Gud Faders sekreterare, om man slipper göra avkall på sin bortvändhet!”
Bortvänd! Det var det mest förödande domslut som man kunde råka ut för under en tid som prålade med motsatsen, sin förmenta tillvändhet.
Men Aspenström blev inte sina kritiker svaret skyldig. Han gjorde grundligt upp med tidens kollektiva frälsningsläror vars självklara entydighet påminde honom om 1930-talet. Vem var egentligen bortvänd? I Anteckningar före avmarschen lyfte han fram alla de människor som redan offrats för det avlägsna paradisiska målet. Han krävde uppståndelse för dem:
Ordet som glöms.
Frågan som bränns och som bordläggs
av de alltför medvetna [- - -]
Uppståndelse!
Texta det på baksidan av plakaten!
Kräv det i partiprogrammen!
Låt talkörerna öva in det
innan tåget sätter sig i rörelse!
Mot kollektivismen ställde Aspenström den enskilda, även ensamma, människans rätt att lyssna till sin egen, inre ton, att vägra inrätta sig efter tidsandans diktat och invanda tänkesätt.
Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig. [- - -]
Vänta dig inget bättre
av de bättre vetande.
Livbojar av sand flyter inte.
Och han tvekade inte att på nytt visa mot ett helt annat, inåtvänt förhållningssätt till livet:
Var inte rädd för stillheten.
Böj dig inte för dem
som stormar mot stillheten.
Var inte rädd för suset i den inre skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna,
bortdöendet,
som kan vara en begynnelse…
Werner Aspenström valde att lyssna till sin egen ton. Och det hade ett pris. I februari 1989 kom ayatolla Khomeinis dödshot mot författaren Salman Rushdie. PEN-klubben, Sveriges Författarförbund, Publicistklubben och nio andra organisationer protesterade mot hotet i ett offentligt uttalande till regeringen. Men Svenska Akademien vägrade att skriva på.
Aspenström, som motvilligt hade låtit sig väljas in i Akademien 1981, förklarade i Expressen den 28 februari: ”Min egen åsikt var att Akademien självfallet borde finnas med bland undertecknarna [- - -] Fördömandet av dödshotet mot Rushdie var inte bara befogat, det kunde till och med ha formulerats skarpare.”
Aspenström tog ställning. Han valde att lämna arbetet i Svenska Akademien. Han lämnade samtidigt även PEN-klubben och Sveriges Författarförbund. Innebörden var klar, skriver hans biograf Hans Isaksson: han ville inte vara representant eller talesman för någon organisation, han ville och kunde bara tala för sig själv.
Källor och litteratur: Hans Isaksson, Werner Aspenström, Stockholm 2003; Nina Burton, Mellan eld och skugga, Studier i den lyriska motsägelsen hos Werner Aspenström, Stockholm 1984; Bo Strömstedt, Löpsedeln och insidan, Stockholm 1994 (om 60-talskritiken och om konflikten med Svenska Akademien), Werner Aspenström, Motsägelser, Stockholm 1961; Aspenströms diktsamlingar Litania (1952), Dikter under träden (1956), Om dagen, om natten (1961), Inre (1969).
Anm.: Aspenströms Bondestudentens sista brev anspelar på Sten Selanders dikt En bondestudent. Det är en mycket idealistisk dikt där den prövade bondestudenten lär sig "att hålla förtvivlan tillbaka/med stålblanka romarcitat". Selanders dikt lästes förr i tiden i skolan, säkert även av torparstudenten Aspenström. Sten Selander levde 1891-1957.
Några data ur Werner Aspenströms liv: Född 1918 i Torrbo, Dalarna. 1936-1938: Studier vid Sigtuna folkhögskola. 1943: Debut med diktsamlingen Förberedelse. 1945: Fil. kand. i religionskunskap, kyrkohistoria, filosofi och litteraturhistoria. 1946: Gifter sig med bildkonstnären Signe Lund. 1949: Genombrott med diktsamlingen Snölegend. Aspenström räknas sedan till de litterära 40-talisterna. 1958: Barndomsskildringen Bäcken. Övralidpriset. 1959: Bellmanpriset. 1964: Diktsamlingen Trappan. 1968: De Nios stora pris. 1981: Invald i Svenska Akademien på stol nummer 12. 1989: lämnade arbetet i Svenska Akademien efter konflikt om stöd för Salman Rushdie. (Svenska Akademien kan man inte gå ur; man är invald på livstid. Men man kan upphöra att delta i Akademiens arbete, vilket även Kerstin Ekman och Lars Gyllensten gjorde). 1991: Pilotpriset. 1997: Död. Sista diktsamlingen Israpport publiceras postumt.
Länk till månadens haiku, tillägnad Werner Aspenström.
Om bortvändhet även:
Tolvton i Lidköping/Webern (2)
Spegeln vid vändpunkten
Den omöjliga gemenskapen
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
Tillvarons förlamande motsägelser var Werner Aspenströms lyriska utgångspunkt. Den jordnära, ironiska distansen var ett vapen han använde till självförsvar.
Men alltid lyckades han inte hålla ångesten borta. I Bondestudentens sista brev handlar det om naken förtvivlan. Studenten skriver hem till sin mor om den groteska värld han erfarit. Han har sett hur den barnlösa hustrun, ”som år efter år suttit böjd över en vagga fylld med tårar”, i doktorns väntrum möter ”kokotten, som glad i sin krokodilskinnsväska bär en styckad människoson”.
Sådan är världen, mor!
Gud mal de olyckliga mellan tänderna
som kiselstenar
övande sig i tystnadens vältalighet.
Aspenströms svar var emellertid inte barrikaderna, parollerna och fanorna. Tvärtom hänvisade han till mätarlarven som sträcker sig ut från sitt körsbärsblad ”och spanar mot evigheten”. Men evigheten är ”alldeles för blå och tusenmila”. Larven väljer att stanna på sitt körsbärsblad.
I dikten Ikaros och gossen Gråsten formulerade Aspenström sitt val som en ”hyllning till fotsulan, den nedåtvända själen, konsten att stanna och att äga tyngd”.
Det var ett kontroversiellt alternativ. Det uppfattades av den självrättfärdiga vänstern på 1960-talet som ett omoraliskt sätt att vägra ta ställning, att strunta i världens orättvisor och i stället odla sin idylliska trädgård. Kritiken framfördes ironiskt överlägset av t ex Göran Palm: ”… det kanske inte är s å svårt att vara ömsint om man får vara det ovanifrån, som Gud Faders sekreterare, om man slipper göra avkall på sin bortvändhet!”
Bortvänd! Det var det mest förödande domslut som man kunde råka ut för under en tid som prålade med motsatsen, sin förmenta tillvändhet.
Men Aspenström blev inte sina kritiker svaret skyldig. Han gjorde grundligt upp med tidens kollektiva frälsningsläror vars självklara entydighet påminde honom om 1930-talet. Vem var egentligen bortvänd? I Anteckningar före avmarschen lyfte han fram alla de människor som redan offrats för det avlägsna paradisiska målet. Han krävde uppståndelse för dem:
Ordet som glöms.
Frågan som bränns och som bordläggs
av de alltför medvetna [- - -]
Uppståndelse!
Texta det på baksidan av plakaten!
Kräv det i partiprogrammen!
Låt talkörerna öva in det
innan tåget sätter sig i rörelse!
Mot kollektivismen ställde Aspenström den enskilda, även ensamma, människans rätt att lyssna till sin egen, inre ton, att vägra inrätta sig efter tidsandans diktat och invanda tänkesätt.
Var inte rädd för de tongivande.
Följ tonen som tonar för dig. [- - -]
Vänta dig inget bättre
av de bättre vetande.
Livbojar av sand flyter inte.
Och han tvekade inte att på nytt visa mot ett helt annat, inåtvänt förhållningssätt till livet:
Var inte rädd för stillheten.
Böj dig inte för dem
som stormar mot stillheten.
Var inte rädd för suset i den inre skogen,
för halvtonerna, kvartstonerna,
bortdöendet,
som kan vara en begynnelse…
Werner Aspenström valde att lyssna till sin egen ton. Och det hade ett pris. I februari 1989 kom ayatolla Khomeinis dödshot mot författaren Salman Rushdie. PEN-klubben, Sveriges Författarförbund, Publicistklubben och nio andra organisationer protesterade mot hotet i ett offentligt uttalande till regeringen. Men Svenska Akademien vägrade att skriva på.
Aspenström, som motvilligt hade låtit sig väljas in i Akademien 1981, förklarade i Expressen den 28 februari: ”Min egen åsikt var att Akademien självfallet borde finnas med bland undertecknarna [- - -] Fördömandet av dödshotet mot Rushdie var inte bara befogat, det kunde till och med ha formulerats skarpare.”
Aspenström tog ställning. Han valde att lämna arbetet i Svenska Akademien. Han lämnade samtidigt även PEN-klubben och Sveriges Författarförbund. Innebörden var klar, skriver hans biograf Hans Isaksson: han ville inte vara representant eller talesman för någon organisation, han ville och kunde bara tala för sig själv.
Källor och litteratur: Hans Isaksson, Werner Aspenström, Stockholm 2003; Nina Burton, Mellan eld och skugga, Studier i den lyriska motsägelsen hos Werner Aspenström, Stockholm 1984; Bo Strömstedt, Löpsedeln och insidan, Stockholm 1994 (om 60-talskritiken och om konflikten med Svenska Akademien), Werner Aspenström, Motsägelser, Stockholm 1961; Aspenströms diktsamlingar Litania (1952), Dikter under träden (1956), Om dagen, om natten (1961), Inre (1969).
Anm.: Aspenströms Bondestudentens sista brev anspelar på Sten Selanders dikt En bondestudent. Det är en mycket idealistisk dikt där den prövade bondestudenten lär sig "att hålla förtvivlan tillbaka/med stålblanka romarcitat". Selanders dikt lästes förr i tiden i skolan, säkert även av torparstudenten Aspenström. Sten Selander levde 1891-1957.
Några data ur Werner Aspenströms liv: Född 1918 i Torrbo, Dalarna. 1936-1938: Studier vid Sigtuna folkhögskola. 1943: Debut med diktsamlingen Förberedelse. 1945: Fil. kand. i religionskunskap, kyrkohistoria, filosofi och litteraturhistoria. 1946: Gifter sig med bildkonstnären Signe Lund. 1949: Genombrott med diktsamlingen Snölegend. Aspenström räknas sedan till de litterära 40-talisterna. 1958: Barndomsskildringen Bäcken. Övralidpriset. 1959: Bellmanpriset. 1964: Diktsamlingen Trappan. 1968: De Nios stora pris. 1981: Invald i Svenska Akademien på stol nummer 12. 1989: lämnade arbetet i Svenska Akademien efter konflikt om stöd för Salman Rushdie. (Svenska Akademien kan man inte gå ur; man är invald på livstid. Men man kan upphöra att delta i Akademiens arbete, vilket även Kerstin Ekman och Lars Gyllensten gjorde). 1991: Pilotpriset. 1997: Död. Sista diktsamlingen Israpport publiceras postumt.
Länk till månadens haiku, tillägnad Werner Aspenström.
Om bortvändhet även:
Tolvton i Lidköping/Webern (2)
Spegeln vid vändpunkten
Den omöjliga gemenskapen
På gudomlig order/Hammarskjöld (3)
1 mars 2008
Månadens haiku
Under paraplyn
är horisonten nära
och stövlarna blå.
Till Werner Aspenström (1918-1997). Se även artikeln Om rätten att vända sig bort.
Förra månadens haiku
är horisonten nära
och stövlarna blå.
Till Werner Aspenström (1918-1997). Se även artikeln Om rätten att vända sig bort.
Förra månadens haiku
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
