Haiku

I sekretären,

tung som av seklers ekar,

mognar haikuer.

Myten om Preussen och slutsegern

Fredrik II, "den store".

Över Hitlers skrivbord i bunkern i Berlin hängde ett porträtt av Fredrik den store, kung av Preussen 1740-1786. Man kan knappast tänka sig en mera central plats och det var naturligtvis ingen tillfällighet. Preusserkungen spelade en viktig roll i naziriket från början till slutet.

Redan den 21 mars 1933 knöt nazisterna an till den preussiska traditionen i en mästerligt regisserad ceremoni i Potsdam. Den åldrige presidenten Hindenburg, hjälten från Tannenberg, tog emot den nyutnämnde rikskanslern Adolf Hitler utanför Garnisonskyrkan, där Fredrik den store låg begravd vid sidan om sin far, ”soldatkungen” Fredrik Wilhelm I. Kyrkklockorna dånade. Armén, SA och SS paraderade. Hitler talade om nationell enhet. Patriotismen grep en hel nation.

Ceremonin var djupt symboliskt laddad. ”Gammal storhet” bands samman med ”ung kraft”. ”Utan denna appell till Fredrik-myten hade den katolske österrikaren Adolf Hitler knappast kunnat binda tyskarna till sig under tolv år”, skriver den tyske historikern Heinrich August Winkler.

Det var framför allt bilden av den krigiske erövraren Fredrik den store som nazisterna hyllade. I sitt första regeringsår hade denne helt överraskande låtit sina trupper marschera in i Schlesien som tillhörde Österrike. Efter drygt ett års krig avträdde Österrike området till Preussen.

Men freden blev kortvarig. I ytterligare två krig måste Fredrik försvara sin erövring. I det tredje mötte han en mäktig koalition bestående av Österrike, Ryssland, Frankrike, Bayern och Sverige. Kriget, som varade i sju år, kom att handla om Preussens överlevnad.

I slaget vid Kunersdorf 1759 led preussarna ett förödande nederlag med stora förluster mot en överlägsen och förenad rysk-österrikisk här. Fredrik måste retirera. Året därpå kunde ryska trupper tränga in i Berlin och plundra de kungliga slotten Charlottenburg och Niederschönhausen. Sedan Preussens ende bundsförvant Georg II av England dött samma år, upphörde dessutom det engelska ekonomiska stödet.

I januari 1762 är Preussen nära sammanbrott. Den 48-årige Fredrik är tyngd av sjukdom och sorger och ser ut som en gubbe. Då! Plötsligt kommer beskedet från Ryssland: kejsarinnan Elisabet, Fredriks fanatiska fiende, är död. Peter III blir rysk tsar och han visar sig vara en stor beundrare av Fredrik, sluter genast fred med honom, återlämnar det av ryssarna ockuperade Ostpreussen och sluter t o m förbund med Preussen! Detta var den stora ”omkastningen av allianserna” eller ”det brandenburgska miraklet” som räddade både Fredrik den store och Preussen.

I april 1945 var naziriket nära sammanbrott. Ryssarna var på väg in i Berlin och Västmakterna hade gått över Elbe. I sin bunker förlorade Hitler alltmer kontakten med verkligheten. Han skulle snart fylla 56 år men var redan en bruten man som darrande släpade sig fram i bunkerns korridorer.

När utsikterna om en militär vändning bleknade bort återstod bara hoppet om ett politiskt mirakel: att den omaka alliansen mellan Västmakterna och det kommunistiska Sovjetunionen skulle bryta samman. Det hade Hitler förutspått i flera år. Han inbillade sig till och med att Storbritannien och USA skulle kunna förena sig med Tyskland för att krossa Stalin - en omkastning av allianserna.

Långa stunder satt han i tyst begrundan framför Fredriks porträtt. ”När dåliga nyheter hotar att krossa mig får jag nytt mod genom att betrakta denna bild”, förklarade han för en av sina generaler.

Goebbels kom till Hitler i bunkern med ett exemplar av Thomas Carlyles biografi över Fredrik den store. De läste tillsammans kapitlen om Fredriks motgångar i sjuårskriget och om den plötsliga vändningen när kejsarinnan dog. Hitlers ögon lär ha fyllts med tårar.

Då! Den 13 april nåddes Goebbels av beskedet att den amerikanske presidenten Franklin D. Roosevelt hade avlidit dagen innan. I extas kastade han sig på telefonen: ”Min Führer, jag gratulerar er!” skrek han. ”Detta är en vändpunkt!” Även Hitler greps av eufori. Han gick omkring i bunkern och visade telegrammet för sina medarbetare: ”Kriget är inte förlorat! Läs! Roosevelt är död!”

Men Roosevelts död påverkade inte kriget. Parallellen till Fredrik den stores ”mirakel” 1762 var bara ett sista bedrägligt återsken från den stora nazistiska myten om ett Tyskland som i Preussens efterföljd skulle vända nederlag i ”slutseger”. Redan samma dag kom meddelande om att Röda armén hade marscherat in i Wien. Och den tillfälliga euforin i bunkern förvandlades till sin motsats.

Den tyska propagandabilden av Fredrik den store som en föregångare till Hitler och nazismen fann inte bara stöd hos tyskarna själva. Även de allierade var av samma uppfattning. När naziriket var störtat måste de därför på något sätt också oskadliggöra bilden av Preussen. Den 25 februari 1947 förklarade de fyra segrarmakterna att staten Preussen ”i alla tider varit bärare av tysk militarism och reaktion” och att den därför från och med denna dag var upplöst. Segrarna försökte döda en myt med en lag.

Referenser: Heinz Ohff, Preußens Könige, uppl.11, München 2010; Heinrich August Winkler, Auf ewig in Hitlers Schatten? Anmerkungen zur deutschen Geschichte, München 2007; Frank-Lothar Kroll, Friedrich der Große, ur Deutsche Erinnerungsorte, bd III, München 2001; Ian Kershaw, Hitler 1936-1945, Nemesis, London 2000; Joachim Fest, Hitler. En biografi, sv. Stockholm 2008; Joachim Fest, Der Untergang, 5. Auflage, 2002.

Anm.: Porträttet ovan av Fredrik den store är målat av Anton Graff, som levde 1736-1813.  Han var mest verksam i Dresden. Det exemplar som hängde över Hitlers skrivbord var sannolikt en kopia i en oval ram av denna målning. Hitler skänkte porträttet till sin pilot Hans Bauer.

Se också:

Preusserslott i Berlin återuppstår

Preussens laddade återkomst 
Garnisonskyrkan - en tveeggad symbol

Preusserslott i Berlin återuppstår

Är Der alte Fritz på marsch igen? I år firar i alla fall tyskarna preusserkungen Fredrik den stores 300-åriga födelsedag. Det blir en stor utställning på Historisches Museum i Berlin. Finansministeriet ger ut ett minnesmynt och Deutsche Post ett frimärke med hans porträtt. I bokhandlarna flyter en flod av praktfulla bildverk och biografier.

Firandet är anmärkningsvärt. Efter andra världskriget ansågs under många år allt som hade med Preussen att göra som pestsmittat och reaktionärt. Preussen var lika med militarism och därmed en grogrund för nazismen; så var den enkla logiken. Att Preussen också stod för en enorm ekonomisk, social och kulturell utveckling glömdes gärna bort.

Men Preussen är på väg att återvinna sitt anseende. Ett påtagligt bevis för detta är beslutet att återuppföra det gamla preussiska stadsslottet i Berlin. Här bodde bl a just Fredrik den store på 1700-talet och från slottsbalkongen utropade kejsar Wilhelm II första världskriget 1914. I vår är det efter mer än 20 års debatt dags att börja bygga upp detta anrika slott igen. 

Så här kommer det återuppbyggda slottet att se ut. Slottsbron över Spree till vänster. Lustgarten rakt fram och Berliner Dom till höger.

Byggplatsen är politiskt laddad. Det ursprungliga slottet skadades visserligen av allierade bomber under andra världskriget, men den slutliga förstörelsen stod DDR-regimen för. Slottet sprängdes 1950 – och syftet var politiskt: att markera Sovjetkommunismens seger över Tyskland. 

Slottsplatsen döptes om till Marx-Engels-Platz och där höll kommunistregimen massmöten. Strax intill byggdes 1976 Palast der Republik. Det var ett modernistiskt skrytbygge där den östtyska Folkkammaren sammanträdde. År 1990 stängdes dock palatset sedan man upptäckt hälsofarlig asbest i konstruktionen. Och samma år föll DDR ihop som stat.

Debatten kom sedan att handla om att antingen bevara ett asbestsanerat Palast der Republik eller att återskapa det gamla preussiska barockslottet. Den tyske historikern Joachim Fest laddade debatten med ytterligare politiskt sprängstoff. Han skrev i en uppmärksammad artikel att slottet borde byggas upp igen som ett monument över Sovjetkommunismens sammanbrott.

Vänstern och DDR-nostalgikerna kämpade för palatset och beskyllde slottets tillskyndare för ”politisk revanschism”, vilket är det fulaste som den tyska vänstern kan föreställa sig. Men de demokratiska krafterna enades så småningom kring slottsplanerna. De modifierade Joachim Fests syfte med projektet. I dag heter det lite luddigt att man vill manifestera Tysklands enhet och demokrati. Vad det innebär kan var och en formulera efter tycke och smak. 

När nu de avgörande besluten om finansieringen har tagits, är det bara Die Linke, dvs efterföljarna till det östtyska kommunistpartiet, som fortfarande är emot bygget. Men de har inte längre något alternativ. Deras symbolladdade Palast der Republik har rivits.

Provdel av den nya slottsfasaden.

Det nya slottet kommer bara delvis att likna det gamla. Tre av fasaderna - de i väster, norr och söder - blir  kopior av barockslottet med nyhuggna kapitäl, örnar och vapensköldar i gräddgul saxisk sandsten. Fasaden mot öster blir däremot modernistiskt slät och enkel. 

Men även den gamla slottskupolen skall byggas upp igen. Från paradgatan Unter den Linden kommer det därför att se ut som om hela preusserslottet har återuppstått.

Slottets guldglänsande wilhelminska insida kommer emellertid inte att återskapas – åtminstone inte till en början. ”Idag är det av finansiella och politiska skäl ännu inte möjligt”, säger slottsbyggets stödförening i sin tidning. Men möjligheten finns för kommande generationer, tillägger man. Förhoppningen är tydlig att en gång kunna visa upp en kopia av kejsar Wilhelms II Vita sal, där han 1871 öppnade den första riksdagen efter det tyska riksgrundandet.

Ny exteriör utsmyckningsdetalj.

Än så länge är det tänkt att slottets insida skall användas av Humboldt-universitetet, som bl a skall presentera ”utomeuropeiska kulturer” i utställningslokalerna. Där skall också bli ett folkligt Forum, ett stort bibliotek, konstmuseum och teater. Planerarna strävar väldigt tydligt efter att med ”demokratiska” aktiviteter motverka intrycken från det monarkistiska utanverket.

Det blir skattebetalarna som står för större delen av byggnotan. I juli 2011 fattade Förbundsdagens budgetutskott beslut om finansieringen. Inte bara de borgerliga regeringspartierna stödde förslaget, utan även socialdemokrater och De Gröna.

Totalkostnaden beräknas till 590 miljoner euro, varav staten står för 478 miljoner och staden Berlin för 32 miljoner. Frivilliga insamlingar skall betala de preussiska fasaderna till en kostnad av 80 miljoner euro. Om de frivilliga bidragen kommer att räcka är oklart. Ännu har stödföreningen bara fått ihop drygt en fjärdedel av beloppet.

I maj i år är det tänkt att man skall sätta spaden i jorden och någon gång under år 2019 skall ”Humboldt-Forum im Berliner Schloss” öppnas för allmänheten. Om det är den tyska demokratin eller den preussiska historien som därmed kommer att vinna mest uppmärksamhet – ja, det återstår att se.

Referenser: Anna-Inés Hennet, Die Berliner Schlossplatzdebatte im Spiegel der Presse, Verlagshaus Braun, 2005; Berliner Extrablatt, Neueste und gründliche Informationen zum Bau des Humboldtforums in der äusseren Gestalt des Berliner Schlosses, (stödföreningens tidning), september 2011; Grünes Licht für Berliner Schloss, Tagesspiegel, 7.7.2011; Das Schloss wächst, Tagesspiegel, 20.12.2011; Bund und Land unterzeichnen Vertrag über Bau des Humboldtforums, Tagesspiegel 22.12.2011.

Anm.: Fredrik II, ”den store”, var kung i Preussen 1740-1786. Erövrade Schlesien från Österrike i Österrikiska tronföljdskriget 1740-1748. Utkämpade sjuårskriget mot Frankrike, Österrike, Ryssland, Sachsen och Sverige 1756-1763. Hade också kulturella intressen och omfattade upplysningsidéer. Har kallats ”filosof på tronen”.

Se även:
Preussens laddade återkomst 
Myten om Preussen och slutsegern
Garnisonskyrkan - en tveeggad symbol 

Haiku

Orörda papperslappar

och bortglömd spårsnö.

En vintersaga.

Per Albin och beredskapen

Vad menade egentligen statsminister Per Albin Hansson när han den 27 augusti 1939, bara några få dagar innan andra världskriget bröt ut, påstod att ”vår beredskap är god”? Om detta råder det delade meningar, som jag blev påmind om när jag för en tid sedan använde yttrandet i en artikel.

Per Albin har fått mycket kritik för sina ord eftersom den militära beredskapen efter många år av socialdemokratiska försummelser var allt annat än god.

Men det finns alltså mycket kunniga personer som anser att Per Albin menade något annat. Historikern Alf W. Johansson skriver i sin bok Per Albin och kriget, att det inte fanns något militärt hot mot Sverige och att det därför ”givetvis i första hand [var] folkförsörjningen han syftade på”.

Journalisten Anders Isaksson, som skrivit en stor biografi över Per Albin, anser att man skall se dennes yttrande ”i sammanhang med hans förlitan på neutraliteten, frånvaron av fiender och den säkra försörjningen med livsmedel”. Per Albin skall alltså egentligen inte särskilt ha syftat på den militära beredskapen.

Än tydligare uttrycker sig min fd journalistkollega Carl-Gunnar Åhlén i en kommentar till mig här på bloggen. Han arbetade sommaren 1959 i Sveriges Radios arkiv och hörde då Per Albins tal som fanns inspelat på lackskivor. Enligt Åhlén talade Per Albin bara om ”vår nationalhushållning, och inte alls om vårt försvar”. Att Per Albin skulle ha talat om försvaret är något som ”eftervärlden fixat till efter sitt huvud”, skriver Carl-Gunnar Åhlén.

Vad sade då statsministern? I Anders Isakssons bok finns ett fylligt utdrag som också stämmer överens med vad tidningarna skrev dagen efteråt. Regeringen hade just fattat beslut om inkallelse av flera årsklasser värnpliktiga till flottan och kustartilleriet, vilket tidningarna redogör för. Det centrala avsnittet i Per Albins tal lyder:

”Vi ha intet otalt med andra; vi känna icke någon vår fiende, ingen kan ha något reellt intresse av att driva oss ut ur neutraliteten. Men om branden bryter ut måste alla vara på sin vakt. Regeringen har vidtagit alla anstalter för vakthållning och skydd, som nu kan anses vara påkallade. Dessa komma att utvidgas och stärkas i den mån så befinnes nödvändigt. Vår beredskap är god.

Detta gäller också ifråga om våra möjligheter att upprätthålla folkförsörjningen under de svårigheter och påfrestningar, under vilka de även utanför stående komma att ställas i händelse av ett stormaktskrig. Någon anledning till panik inför ett sådant läge finnes absolut icke.”

Det förefaller mig tydligt att Per Albin i första hand talade om den militära beredskapen, ”vakthållning och skydd”, och att det är om denna som han uttalar orden ”vår beredskap är god”. Först därefter, i andra hand och i ett nytt stycke, handlade det om folkförsörjningen. Man bör särskilt observera det lilla ordet ”också”, som klart signalerar rangordningen.

Här talar en statsminister som är väl medveten om att människor är oroliga för att kriget skall bryta ut och för alla de militära och civila konsekvenser detta kan få för Sverige. Han försöker lugna Sveriges folk. Det är naturligt att han i det läget talar om den militära beredskapen – i synnerhet om denna i själva verket är dålig.

I diskussionen om vad Per Albin menade har det förekommit antydningar om att talet skulle ha manipulerats i efterhand. Statsministern höll nämligen två tal inför krigsutbrottet: ett den 27 augusti, som innehöll formuleringen ”vår beredskap är god”, och ett den 1 september, där den inte fanns med. Den version som Sveriges Radio långt senare sparade och som är känd genom många återutsändningar var emellertid hopklippt av delar från båda talen. I denna klippning skulle syftningen på den militära beredskapen ha uppstått, oavsiktligt eller avsiktligt.

Men denna förfalskningsteori är irrelevant eftersom det avgörande avsnittet av talet ordagrant fanns med i tidningarna så tidigt som den 28 augusti. Det kan därför inte vara resultatet av illvillig klippning.

Man bör också komma ihåg att formuleringen redan under krigsåren användes med udden riktad mot Per Albin och socialdemokratin utan att dessa någonsin protesterade. Det samtida vittnet, journalisten Arvid Fredborg, skriver i sin självbiografi, Destination Berlin: ”De flesta av oss inkallade var medvetna om att landet inom kort kunde råka i krig. De av oss som kom i beröring med stabsofficerare kunde inte ha några illusioner om de svagheter som kännetecknade den svenska försvarsmakten [– – –]. Statsminister Hanssons ord ´vår beredskap är god´ togs som ett dåligt skämt.”

Kanske har Per Albins sentida sympatisörer, Alf  W. Johansson och Anders Isaksson, försökt rädda dennes heder. Men behöver han en äreräddning? Var det inte hans skyldighet som statsminister att i augusti 1939 offentligt försäkra att ”Vår beredskap är god” –  i synnerhet den militära?

Referenser: Anders Isaksson, Per Albin, IV, Landsfadern, Avesta (ny uppl.) 2002; Arvid Fredborg, Destination Berlin, Malmö 1985; Alf W. Johansson, Per Albin och kriget, Falun (ny uppl.) 1995.

Judarna i Schindlers Kraków

Sommaren 1942 började massdeportationerna av judar från gettot i Podgórze. Under våldsamma kravaller i juni dödades 200 människor innan 7 000 kunde samlas ihop på torget för järnvägstransport till förintelselägret i Belzek. I oktober måste ytterligare 4 500 följa i deras spår.

Förintelsen hade nått Krakóws judar.

Några kilometer söderut började SS bygga ett koncentrationsläger: Plaszów. Arbetet utfördes av tvångskommenderade judar på ett område som egentligen bestod av två stora judiska begravningsplatser. Gatan mellan dem hette Abrahama. Den finns kvar än idag. Nästan övervuxen av buskage slingrar den sig över en ödslig hed. I mars 1943 var lägret klart.

Minnesmärket i Plaszów

Medan all uppmärksamhet riktades mot nazistiska festligheter i Krakóws centrum gick SS och ukrainska trupper in i gettot, mördade 2 000 människor, sände 800 till gaskamrarna i Auschwitz och tvingade resten iväg till det nya lägret. Kraków förklarades ”Judenrein”. Murarna kring det tömda gettot revs, men husen fick stå kvar. De finns i stor utsträckning än idag.

Lägerchef i Plaszów blev Amon Göth, en även för naziförhållanden sällsynt brutal figur. I Steven Spielbergs film Schindlers List, som handlar om judarna i Kraków, är Göth en alkoholiserad galning som skjuter prick på fångarna från sin balkong, en detalj som har verklighetsbakgrund. Hans villa finns ännu kvar. Den är svårt förfallen och sedan länge till salu.

Göths villa

 Bara hundra meter från Göths villa, där Abrahama slutar, finns också Gestapos ”Grå hus”, en skräckens och skammens boning. I dess källare torterades och dödades människor. Idag är det ett privathus som inte låtsas om sin historia.

Trots terrorn var Plaszów inte ett förintelseläger. Hit fördes inte bara judar utan också polska och ryska krigsfångar som fick arbeta i stenbrotten. Som mest fanns det ca 25 000 fångar i lägret, varav ca 10 000 var icke-judiska polacker.

En del av fångarna arbetade för den tyska krigsindustrin, t ex i Oskar Schindlers fabrik Emalia, som bl a tillverkade tändare för antitank- och luftvärnsgranater.

Oskar Schindler (1908-1974) var en motsägelsefull person med brokigt förflutet. Han växte upp i de tyskspråkiga delarna av Tjeckoslovakien och arbetade under 30-talet för den tyska underrättelsetjänsten i Polen.

Även som affärsman hade han nära förbindelser med tyska officerare och myndigheter. Till Kraków kom han som förvaltare av beslagtagna judiska företag. Dessutom var det troligen med hjälp av pengar från tyska agentkolleger som han kunde ta över Emaliafabriken. Det anser i alla fall hans biograf David Crow.

Schindlers fabrik Emalia

Fabrikens lönsamhet var därmed nära kopplad till Schindlers personliga intressen. De omkring 1 000 judar som 1943 arbetade för honom var helt enkelt billig arbetskraft. Och för judarna innebar arbetet i en krigsviktig fabrik som Emalia en temporär livförsäkring; de var helt enkelt inte de första som deporterades till förintelselägren.

Vad fick Schindler att tänka om? Sannolikt de brutala scenerna vid deportationerna. I gettot fanns t ex ett hem där barn upp till 14 år vistades medan föräldrarna arbetade i stenbrotten. En dag tömdes daghemmet utan att föräldrarna visste om det och barnen kördes iväg till gaskamrarna.

Efterhand som Röda armén 1944 närmade sig Kraków tömdes lägret i Plaszów och fångarna skickades till Auschwitz där de gasades direkt vid ankomsten. Andra transporterades till Mauthausen i Österrike eller till Stutthof utanför Danzig. Hotet mot judarna i Schindlers fabrik blev överhängande.

I denna situation lyckades Schindler med hjälp av mutor utverka tillåtelse att flytta vapentillverkningen i Emaliafabriken till de tjeckiska gränstrakterna, dvs till Schindlers hemtrakter. De 1 000 judarna fick följa med – och de överlevde. Det är namnen på dessa som utgör den berömda Schindlerska listan.

I november 1944 arresterades kommendanten i Plaszów, Amon Göth, av de tyska myndigheterna. Det skedde inte på grund av de brutala brott han begått mot fångarna. Han anklagades i stället för att ha lagt beslag på judisk egendom för egen räkning. Efter kriget greps han av de allierade och överlämnades till polsk domstol, som dömde honom till döden. Han hängdes i närheten av Plaszówlägret den 13 september 1946.

Av de 65 000 judarna som bodde i Kraków före kriget beräknas ca 5 000 ha överlevt, 1 000 av dem tack vare Oskar Schindler. I dagens Kraków bor ett par hundra judar, mycket få av dem i de gamla gettokvarteren.

Referenser: The Galicia Jewish Museum (dvs Schindlermuseet); Museum of National Remembrance (dvs Pod Orlem apoteket omgjort till museum), båda i Kraków. Guide to Oskar Schindler´s Kraków, utgiven av The Galicia Jewish Museum, årtal saknas. The Holocaust Sites of Europe, An Historical Guide, Martin Winstone, London 2010.
 
Artikeln är nummer 4 i en serie. De andra är:
Möten i Kraków
Drömmen om socialismen/Nova Huta
Tyskarna i Kraków

Tyskarna i Kraków

Den 6 september 1939 marscherade tyska trupper in i Kraków. De polska försvararna hade övergivit staden utan strid för att försöka organisera fortsatt motstånd längre österut. Det räddade staden från förstörelse och Kraków är följaktligen än idag en av de bäst bevarade förkrigsstäderna i Europa.

Men med tyskarna kom andra djupgående förändringar. Kraków blev huvudstad i det sk Generalguvernementet, fullt underordnat det tyska riket. Som generalguvernör tillsatte Hitler sin kumpan från kampåren Hans Frank. Denne flyttade in i Wawelborgen, de gamla polska kungarnas residens och en helig plats för polackerna.

Snart därefter började man riva Grunwaldmonumentet, som hyllade polackernas seger över Tyska orden i slaget vid Grunwald år 1410. Med hjälp av mutor lyckades dock polska motståndsmän rädda undan monumentets viktigaste detalj, svärdet.

En lång rad gator fick tyska namn. Centraltorget, Rynek Glówny, döptes om till Adolf Hitler Platz. Statyn över den polske nationaldiktaren Adam Mickiewicz (1798-1855) sprängdes. Tyska blev stadens förvaltningsspråk.

Redan i oktober 1939 infördes arbetsplikt för alla polska medborgare mellan 14 och 60 år. Snart rullade tågen med ”frivillig” arbetskraft till Tyskland. Enbart från Generalguvernementet skulle det så småningom bli över 2 miljoner människor som skickades till Tyskland. Många hamnade på lantgårdar eller i byggprojekt där de fick arbeta under slavliknande villkor.

De tyska ockupanternas avsikter gentemot den polska nationen var tydliga.

Sedan kom åtgärderna som skulle skilja ut judarna. En fjärdedel av Krakóws 260 000 invånare var judar och de flesta bodde sedan århundraden i stadsdelen Kazimierz. De hade viktiga positioner i förvaltning, i stora företag och i det intellektuella livet. Nästan alla var dessutom polska medborgare.

Allra först måste alla judiska affärer och företag tydligt utmärkas. Sedan skulle den judiska befolkningen flyttas ut från centrum. Avsikten var att frigöra lägenheter, hette det.

Till en början kunde judarna fritt välja ny bostadsort och ta alla sina ägodelar med sig. Men på hösten 1940 kom plötsligt en mycket tydlig order: alla som inte hade uttryckligt tillstånd att stanna skulle förflyttas vare sig de ville eller inte. Omkring 40 000 eskorterades av beväpnade vakter till järnvägsstationen och sändes iväg österut. Resten tvingades flytta över floden Weichsel till stadsdelen Podgórze.

Det finns svartvita filmbilder som visar huttrande människor som med djup oro i blicken drar sina rangliga kärror med möbler och husgeråd över bron. Man ser också barn i tioårsåldern som i långa rader bär på sina stolar från skolan.

I Podgórze bodde sedan tidigare ca 3 000 människor. De fick nu flytta för att ge plats åt judarna. Snart förvandlades stadsdelen till ett överbefolkat getto med 17 000 människor. De hade ca 2 kvm bostadsyta per person.

När det blev vår 1941 började tyskar och polacker att bygga en tre meter hög mur kring gettot. Den utformades som en sammanhängande rad av väldiga, judiska gravstenar – det var ett rått hån. Efter några månader var muren klar och den som sedan utan tillstånd försökte lämna gettot straffades med döden.

Av den ursprungliga befolkningen i Podgórze stannade en person, apotekaren Tadeusz Pankiewicz (1908-1993). Han var polack, romersk katolik och innehade apoteket, Apteka Pod Orlem (Under Örnen), vid stora torget. Det hade varit i familjens ägo sedan 1910. Eftersom Pankiewicz var arier erbjöd tyskarna honom att flytta till en annan stadsdel och starta ett nytt apotek där, men han tackade nej, han hade helt enkelt ingen lust att flytta.

Pod Orlem blev därmed det enda apoteket i det överbefolkade judiska gettot och Tadeusz Pankiewicz en viktig person för de inspärrade. Han erbjöd inte bara mediciner, ofta utan kostnad, han förmedlade också kontakter med yttervärlden eftersom han kunde röra sig fritt in och ut ur gettot. Apoteket blev en samlingspunkt för intellektuella och motståndsmän och vid flera tillfällen gömställe för eftersökta.

Pankiewicz blev kvar i sitt apotek genom hela kriget. Men för hans judiska vänner och kunder hade lidandet knappt mer än börjat när beslutet om Förintelsen fattades i Tyskland någon gång under hösten 1941.

Fortsättning följer i nästa artikel.

Referenser: The Galicia Jewish Museum (dvs Schindlermuseet); Museum of National Remembrance (dvs Pod Orlem-apoteket omgjort till museum), båda i Kraków. Guide to Oskar Schindler´s Kraków, utgiven av The Galicia jewish Museum, årtal saknas.

Bilder: Egna bilder från resa i september 2011. Grunwaldmonumentet är som synes åter på plats.
 
Anm.: Tadeusz Pankiewicz hade kvar sitt apotek till 1951, då polska staten tog över. Han stannade dock som anställd apotekare i ytterligare två år. 1967 stängdes apoteket och blev bar för att 1983 till slut öppnas igen som museum. Pankiewicz dog 1993 och är begravd i Kraków.

Artikeln är nummer 3 i en serie med teman från Kraków. De andra är:
Möten i Kraków
Drömmen om socialismen/Nova Huta 
Judarna i Schindlers Kraków

Haiku

Inne i tjockan
tystnar fartygsdieslarna.
Flackande sökljus.

Ouppsprättat från 1969

I Stadsmissionens second hand-butik hittade jag ett häfte med dikter av Axel Liffner (1919–1994). Är det någon som minns honom? Han var mest känd som en av skribenterna i Aftonbladets Innerspalten. Men han var faktiskt också en av fyrtiotalisterna vid sidan om storheter som Erik Lindegren, Karl Vennberg och Werner Aspenström.

Diktsamlingen, som jag genast inhandlade, gavs ut 1969 och bar titeln Vardagsbilder. Den hade stått länge i någon bokhylla innan den till slut hamnade hos Stadsmissionen. När jag fick den i min hand var den ännu ouppsprättad.

Redan att öppna en bok som ingen läst är förknippat med en säregen känsla av hemlighetsfullhet och upptäckt. I det här fallet blev det dessutom en påminnelse om längesedan förflutna dagar och stämningar. Jag läste dikten Demonstrationsdeltagare:

Tystnader uppstår alltid, fläckvis

- i ett rättvisekrävande demonstrationståg.

Små grupper av ensamma människor, som vill

vara med för sakens skull,

men som inga känner – och som känner sig

desorienterade och en smula generade;

som inte hör till de etablerade i ledet –

och inte till trottoarligan.

Sådana som gillar syftet, men ogillar

en del slagord, som ekar i öronen.

Man känner igen dem, som man känner igen sig själv.

- Är dessas medverkan meningsfull? Eller

bara en kuriös och statistisk insats?

Demonstrationerna 1968/1969 var verkligen inga tysta och stillsamma tillställningar. Slagorden skallade; aggressiviteten, den avsiktliga provokationen, var tydlig. Ibland övergick den till våld, mot polis eller mot ”trottoarligan”, dvs  mot åskådarna som ofta tog tydligt avstånd från vad de såg och hörde.

Men demonstranterna var ingalunda en homogen skara. Även i den ”rättvisekrävande” massan fanns ”tystnader”, människor som inte riktigt passade in, som kände sig obekväma med sällskapet och de aggressiva stämningarna. De var ändå med, ”för sakens skull”, som Liffner säger.

Man kan undra vilka de var och varför de alls demonstrerade om de nu kände sig så illa till mods.

De kan knappast viftas undan som fega medlöpare. Sådana betedde sig, då som nu, helt annorlunda. Ofta är det just de oreflekterade medlöparna som gapar mest. Nej, detta var snarare människor som hemma på studerkammaren skaffat sig en hygglig kunskap om de politiska frågorna och sedan tagit ställning, ofta med förbehåll och framförallt i teorin. De förstod emellertid inte vad ställningstagandet betydde i praktiken. Först i den skränande massan insåg de att något krävdes av dem som de inte kunde leverera: att överge förnuftet och förneka sitt tvivel.

Ty just detta, att förneka sitt tvivel, var en förmåga som 60-talsvänstern utvecklade till en kollektiv, tvingande och medveten enögdhet, som hade mycket med fanatism att göra. Även Tomas Tranströmer skrev vid samma tid (i Mörkerseende från 1970) om detta kusliga fenomen, om människorna ”som vill gå mitt i forsen medströms” och som ”kastar sig rakt fram utan att skälva/i en rasande hunger efter enkelhet”.

Liffners tysta demonstranter var tvärtom, de generades av enkelheten och kunde inte dölja det. Därmed stämplades de som opålitliga av de ”etablerade i ledet”. Även Liffner ifrågasätter om deras medverkan i den stora socialistiska rörelsen kanske bara är ”kuriös och statistisk”. Ändå medger han helt överraskande att han känner igen dem ”som man känner igen sig själv”. Liffner identifierade sig med just dem!

Detta är diktens kärna och storhet: insikten om det egna ofrånkomliga främlingskapet mitt i den upphetsade, ”rättvisekrävande” massan. Jag tror att många känner igen detta främlingskap även inför dagens förenklade och våldsamma vardagsbilder som i en ändlös malström passerar på tv.

Anm.1: Aftonbladets Innerspalten spelade en central roll i den socialdemokratiska kulturdebatten. Här skrev förutom Axel Liffner även t ex Karl Vennberg och Agneta Pleijel. 
Anm.2: Omslaget till Liffners diktsamling är gjort av Arne Jones, en av tidens mest betydande konstnärer.

Vår beredskap är god?/Krisen (9)

Vår beredskap är god. Det var statsminister Per Albin Hansson som den 27 augusti 1939 i ett tal på Skansen i Stockholm yttrade dessa beryktade ord. Det var bara några dagar kvar innan andra världskriget skulle bryta ut. Han ville lugna Sveriges folk. Den obehagliga sanningen var emellertid att Sveriges militära beredskap efter många år av försummelser var allt annat än god. Uttalandet kom att gå till den svenska historien som en bedräglig rökridå inför en hotande världskris.

I torsdags, den 15 december 2011, använde riksbankschefen Stefan Ingves samma ord när han i Riksdagens finansutskott beskrev det svenska finanssystemet inför den hotande ekonomiska världskrisen. Det var förstås ett olyckligt ordval. Går det nu illa får han äta upp sina ord.

Nå, är beredskapen god? De svenska bankerna har god motståndskraft men osäkerheten är stor, sade Ingves. Ute i världen måste en rad krisländer betala allt högre räntor på sina obligationer, i takt med att långivarnas förtroende för deras kreditvärdighet minskar. Det är en extrem situation eftersom statsobligationer alltid betraktats som den säkraste tillgång man kan ha. Men icke så längre!

En följd har blivit att många europeiska banker inte längre kan låna på de internationella marknaderna – de sitter på alldeles för många tvivelaktiga statsobligationer. I stället måste centralbankerna rycka in och låna ut pengar till bankerna. Så illa är det inte i Sverige. De fyra stora svenska bankerna har gott rykte och de behöver inte Riksbankens hjälp med finansieringen.

Men läget kan snabbt förändras. Svenska banker har stor upplåning i dollar och euro. En plötslig kris ute i Europa kan lätt leda till tvärstopp på valuta- och kreditmarknaderna. Och problemen skulle fortplanta sig till de svenska bankerna, hur väl förberedda de än är.

Dessutom kan det visa sig att det allvarligaste hotet mot det svenska finanssystemet kommer från ett helt annat håll: försäkringsbolagen. Och här är det inte en plötslig finansieringskris som är det mest oroande. I stället handlar det om bolagens möjligheter att på längre sikt uppfylla sina löften till pensionsspararna. Det är inte bara den rörliga delen av pensionen som hotas, även den ”garanterade” står på spel.

Förklaringen är att bolagen har svårt att hitta placeringar som ger tillräcklig avkastning på lång sikt. Det allmänna ränteläget i västvärlden är nämligen extremt lågt (med undantag för krisländernas osäkra obligationer). ”För närvarande betalar Sverige 1,5 procent för tioåriga statspapper. Om vi antar att Riksbanken kan hålla inflationen kring målet 2 procent, så skulle vi alltså kunna låna till negativ realränta i tio år!” sade finansmarknadsminister Peter Norman. Det vill säga: svenska staten får betalt för att låna upp pengar!

Detta extrema läge drabbar försäkringsbolagen, som hela tiden måste jaga högavkastande placeringar för att kunna betala ut de ”garanterade” pensionerna. När räntorna är låga under lång tid ökar bolagens åtaganden, alltså deras skulder. Och så kan det inte fortsätta hur länge som helst.

”Bolagen hamnar i en stressituation”, sade Martin Andersson, Finansinspektionens generaldirektör. De känner sig tvingade att ta större risker, det är enda sättet att få högre avkastning. Ja, bolagen spekulerar med pensionspengarna. Dessutom finns risken att de väljer att betala ut alldeles för mycket till dagens pensionärer men försummar de kommande. Allt i en förhoppning att tiderna ska bli bättre och att skadorna därmed ska kunna repareras senare.

”Men vi kan inte säga att dagens låga räntor är en tillfällighet”, sade Martin Andersson. Europa kan hamna i en Japan-liknande situation med låga räntor under många år. Och det finns en hel del som tyder på just detta. Den tuffa åtstramningspolitik som nu bedrivs i land efter land för att komma tillrätta med finanskrisen kommer att dämpa konjunkturen och öka arbetslösheten. Det finns till och med kvalificerade bedömare som talar om en ny depression som på 30-talet. I ett sådant läge kommer räntorna att förbli låga tills konjunkturen i någon osäker framtid vänder. Kan försäkringsbolagen hålla ut så länge?

Redan syns oroande tecken, enligt Martin Andersson. Försäkringsförsäljarna säljer alltmer komplicerade pensionssparprodukter som även riktigt väl insatta personer har svårt att genomskåda. Det blir en ljusskygg metod för att dölja höga avgifter.

Både Martin Andersson och Peter Norman var därför inne på tanken att förbjuda provisioner till försäkringsförsäljarna. Provisionerna främjar de ljusskygga metoderna och det blir alldeles för lätt att lura kunderna.

När man lyssnar till diskussionen får man intrycket att Sverige förbereder sig för att möta en upprepning av krisen 2008, då bankerna hamnade i det värsta blåsvädret. Nu har de sanerat sina dåliga lån i Baltikum, de har skaffat sig en bättre kapitalbas och ökat sin likviditet. De har hyggliga reserver.

Men hur står det till med försäkringsbolagen? Vänder inte konjunkturen och räntorna upp nästa år, kan den nya krisen mycket väl bryta ut bland dem. Och då är beredskapen inte längre så god som vi trodde.

Artikeln är nummer 9 i en serie. De andra är:

Marknadens välkomna hämnd
Kapitulationen/Krisen (2)
De sjuka idealen/Krisen (3)
I kniptången/Krisen (4)
Hotet från USA/Krisen (5)
Demaskeringen/Krisen (6)
Vägvalet/Krisen (7)
Den goda inflationen/Krisen (8) 

Om uttrycket "Vår beredskap är god" se artikeln:
Per Albin och beredskapen

Haiku

Utanför leden.
Arkipelagen
passerar som albumblad.

Drömmen om socialismen/Nova Huta

Året var 1947. Europa låg i ruiner. Svält hotade miljoner. Stalin hade just vägrat Polen och andra Sovjetockuperade länder att ta emot Marshallhjälp från USA. Det var det största ekonomiska hjälpprogrammet i historien och USA hade erbjudit alla Europas länder att få del av det. Men Stalin ville isolerera det blivande kommunistblocket från amerikanskt inflytande och sade nej.

I Polen blev Stalins svar på Marshallhjälpen ett gigantiskt byggprojekt: Nova Huta. Tio kilometer öster om Kraków skulle en socialistisk idealstad med 100 000 invånare byggas upp från grunden. Ett stålverk, Leninverket, skulle bli dess kärna och drivkraft.

Varför just vid Kraków i sydöstra Polen? Det fanns praktiska skäl. Järnmalm kom från närbelägna Ukraina och det mesta av det färdiga stålet skulle till Sovjetunionen. Men Stalin hade också politiska avsikter. Kraków var ett intellektuellt, nationalistiskt och religiöst centrum. Hela området hade i en folkomröstning visat sig vara tydligt antikommunistiskt. Stalin ville därför med en arbetarstad skapa en motvikt till det borgerliga Kraków. Nova Huta blev ett gigantiskt socialt och politiskt experiment.

Staden byggdes som ett kommunistiskt pionjärprojekt under stora uppoffringar och påfrestningar. Allt planerades i minsta detalj för att motsvara en modern, socialistisk människas alla behov. De breda boulevarderna utgick i solfjäderform från Stalintorget med dess administrativa paradbyggnader. En park med badsjö anlades. Kulturhus, sportpalats, skolor och sjukhus - med 150 läkare - uppfördes.

Stålverksarbetarna erbjöds bra löner, subventionerad semester, metallurgisk vidareutbildning och billiga, moderna bostäder. Lägenheterna var visserligen små, i regel 40 kvadratmeter per familj. Men där skulle man bara sova. Alla andra aktiviteter skulle ske kollektivt.

Nova Huta blev verklighet under tidigt 1950-tal. År 1954 invigdes Leninstålverket, snart det största i Europa. Under 1970-talet producerade 43 000 arbetare som mest sju miljoner ton stål per år. Men trots den noggranna planeringen och de stolta idealen uppstod snart problem.

Staden växte snabbt. Den omgivande landsbygdsbefolkningen flyttade in för att få jobb. Det var människor med traditionell, polsk livsstil och konservativa värderingar. Framför allt var de hängivna katoliker. Men Nova Huta var planerad för den socialistiska människan som inte skulle ha några religiösa behov. Här fanns det därför inga kyrkor.

Redan 1957 kom den första folkliga protesten: ett enkelt träkors restes under bar himmel på en bakgård. Där samlades man till gudstjänst. Tre år senare hade gudstjänsterna blivit en politisk rörelse och myndigheterna satte in militär med hundar och vattenkanoner mot gudstjänstbesökarna. Korset togs bort. Det var den 27 april 1960 och händelsen kom att kallas Upproret i Nova Huta.

Den kommunistiska regimen hade därmed själv bidragit till att skapa en symbol för den antikommunistiska oppositionen, som från och med nu krävde en kyrka i Nova Huta. I spetsen för denna folkliga rörelse stod snart biskopen i Kraków, Karol Wojtyla, som många år senare skulle bli påven Johannes Paulus II.

Kampen för en kyrka i Nova Huta pågick i 17 år. Trots att myndigheterna gav formellt tillstånd redan 1967 fortsatte de att förhala och motarbeta bygget. Grundstenen lades av Karol Wojtyla 1969, pengar strömmade till från katoliker i USA, men kyrkan kunde inte invigas förrän 1977. Den modernistiska arkitekturen gav genast den nya kyrkan dess folkliga och djupt symboliska namn, Arken.

I början av 1980-talet hade Nova Huta 225 000 invånare. 75 procent av dem var män - unga, otåliga män, som krävde förändring. Arken och stålverket blev snabbt viktiga centra för denna allt starkare opposition. Under de stora strejkerna i Polen på 1980-talet var 97 procent av arbetarna i Leninstålverket organiserade som medlemmar i den fria fackföreningen Solidaritet. Mot denna enighet vägde till och med stridsvagnarna lätt.

De ständiga oroligheterna ledde emellertid till att produktionen vid stålverket minskade. Myndigheterna gjorde inga nyinvesteringar. De miljöförstörande utsläppen förgiftade stora delar av sydöstra Polen, inte minst den historiska staden Kraków där byggnaderna vittrade och förföll.

Efter befrielsen 1990 har stålverket privatiserats. Omkring 5 000 arbetare producerar nu en miljon ton stål per år. Reningsfilter har installerats och verket har döpts om till Huta Sendzimira, efter en emigrerad polsk-amerikansk ingenjör.

Stalintorget i Nova Huta heter idag Ronald Reagans torg. Leninboulevarden har bytt namn till Solidaritet. Och en gata bär förstås Johannes Paulus II:s namn.

Referenser: Alison Stenning, Placing (Post-)Socialism, The Making and Remaking of Nowa Huta, Poland, University of Birmingham, UK, 2000; Gary O´Connor, Påven Johannes Paulus II, Hans liv och gärning, sv. 2005; Tony Judt, Postwar, A History of Europe since 1945, UK, 2005; egna noteringar från besök 2011.

Bilder: 1/Administrationsbyggnaden för Leninstålverket. Dess tydliga stalinistiska stil gör att byggnaden än idag används när filmer om den kommunistiska tiden skall spelas in. 2/Kyrkan i Nova Huta som i folkmun kallas Arken. På den öppna platsen står påven Johannes Paulus II staty. 3/Entrén till stålverket idag med sitt nya namn Huta Sendzimira.

Om Kraków se även:
Möten i Kraków
Tyskarna i Kraków 
Judarna i Schindlers Kraków

Haiku

Det alltför nära
saknar ansikte.
Blundar. Som horisonten.

Möten i Krakow

Hotellet låg i de slitna kvarteren bakom järnvägsstationen i Krakow. Överallt i omgivningen flagnade rappningen på husen, fönsterbågarna ruttnade och färgerna hade för länge sedan bleknat bort. Men mitt hotell såg nyrenoverat ut, mitt i förfallet.

Därinne vittnade allt om att detta var ett mycket personligt familjehotell med traditioner. Receptionen, som också fungerade som frukostrum, var dessutom familjens vardagsrum, med mörka, tunga möbler från en förgången tid. Värdinnan, klädd i fotsid svart klänning, arrangerade prunkande buketter av rosor, kallor och liljor. Från en radio flödade smittande vital klezmermusik.

Medan jag väntade på att få mitt rum serverade värdinnan apelsinjuice och försökte konversera mig på franska. När jag på engelska beklagade mina begränsade språkkunskaper utlovade hon kontakt med sin son, som utöver polska och franska också talade ryska och – förstås – engelska.

Sonen visade sig vara i 35-årsåldern, förutom hotellets allt-i-allo och fixare även dirigent vid Krakowoperan och en livlig man med invanda stora gester. En kväll bjöd han in mig på likör och sockerkaka och berättade om familjeföretaget. Huset hade varit familjens hem i flera generationer. Hur det var under kriget undvek han med en ursäktande gest att tala om. Men om kommuniståren från 1945 hade han mycket att berätta. Med bitterhet och harm:

”Då kom myndigheterna hit och inspekterade våra utrymmen, konstaterade att det fanns plats för fler och skickade utan vidare hit tio för oss helt okända människor som skulle bo i vårt hem!”

Och det gjorde de, i flera decennier, utan att betala för vatten eller värme, bara en blygsam hyra som inte täckte familjens kostnader. Till slut hade morfadern lyckats ”köpa ut” de flesta av inhysingarna. Men än i denna dag, år 2011, bodde en ensam, gammal dam kvar.

Vid frukosten kom jag en morgon i samspråk med ett par i 60-årsåldern från Kanada, Bert och Jana. Han var infödd kanadensare, hon var född i Polen. De firade sin 20-åriga bröllopsdag genom att resa i Europa för att söka efter hennes rötter. Det blev en resa till gravar.

En av Janas morbröder hade som helt ung man lyckats ta sig från krigets Polen till England för att tillsammans med britterna slåss mot tyskarna. Tre gånger hade han sårats vid fronten och transporterats tillbaka till England för sjukhusvård. Tre gånger hade han också kommit tillbaka till stridslinjen för att kämpa vidare.

När hans förband i början av maj 1945 skeppades över floden Ems i tyska Ruhrområdet, föll han överbord, drogs ner i vattnet av sin tunga stridspackning och drunknade. Han var då 21 år gammal. Fyra dagar senare var kriget slut.

Nu hade Bert och Jana hittat hans grav på en krigskyrkogård i Holland, vid ett av tusentals enkla, vita kors. Två dagar efter varandra hade de åkt ut till kyrkogården. ”Vi såg solen gå ner över hans grav och vi såg den gå upp”, sade Bert, påtagligt rörd.

I norra Polen hade de sökt efter morföräldrarnas by. Den fanns inte utsatt på kartan men de visste på ett ungefär var den skulle ligga. Med hjälp av Janas kunskaper i polska frågade de sig fram och lyckades finna både byn och huset där morföräldrarna bott. Under en stor gran på kyrkogården fann de efter långt sökande en gravsten med familjens efternamn.

Från denna by hade redan vid krigets början på hösten 1939 en annan manlig släkting försvunnit. Familjen i Kanada fick knapphändiga och motstridiga uppgifter om vad som hänt. ”Plötsligt en dag kom soldaterna in i byn och tog alla”, hette det. Man kunde inte ens med säkerhet säga om det var tyska eller sovjetiska soldater.

Under de många år som sedan följde hade familjen bara en vag föreställning om att släktingen ”nog hade hamnat i Sibirien”. Ingen trodde sig kunna spåra honom där. Och han hördes aldrig av igen.

Dagen före vår långa frukost hade Bert och Jana gjort ett besök i Auschwitz, som ligger ca 50 km väster om Krakow. De visades runt i det äldsta lägret, Auschwitz I, tillsammans med de ändlösa skarorna av turister och anhöriga från hela världen. Guiden berättade att lägret etablerats av tyskarna 1940 och att det till en början främst hade använts för polska krigsfångar.

Polska krigsfångar… Fanns det möjligen en förteckning över dessa krigsfångar? Jo, visst, i barack nummer 4 fanns de stora pärmarna med tusentals namn och dessutom noteringar om ankomstdag och dödsdag.

Där hittade de den försvunne släktingens namn.

Om Kraków se även:
Drömmen om socialismen/Nova Huta 
Tyskarna i Kraków
Judarna i Schindlers Kraków

Haiku

Undanvinden dog.
Revar för höstlig kuling
och vänder på kryss.

Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Den här artikelserien utgick från frågan om huruvida Litauen har utsatts för två folkmord: nazisternas på judarna under åren 1941-1944 och kommunisternas på vanliga litauer 1940-1941 med fortsättning efter kriget 1945-1990 (se artikel 1). Ett svar kräver en definition av vad folkmord egentligen är.

Begreppet folkmord definierades av FN:s generalförsamling den 9 december 1948. Det kom till för att brännmärka Förintelsen som ett brott mot folkrätten och förhindra att något liknande skulle kunna hända igen.

Konventionens artikel 2 definierar folkmord som gärningar begångna med uppsåt ”att förgöra helt eller delvis en nationell, etnisk, raslig eller religiös grupp”. Som sådana gärningar pekas särskilt ut:

* att döda medlemmar av gruppen
* att förorsaka allvarlig kroppslig eller mental skada på medlemmar av gruppen
* att avsiktligt skapa sådana levnadsförhållanden för gruppen som förmodas åstadkomma dess fysiska utrotning i sin helhet eller i delar.

Även att planlägga, uppmuntra eller delta i sådana gärningar betecknar konventionen som folkmord.

Man kan emellertid genast notera att antalet mord egentligen inte spelar någon roll, inte heller andelen av folkgruppen som förgörs. Det handlar i stället om uppsåtet att förgöra gruppen ”helt eller delvis”.

Dessutom kom definitionen alltså till först 1948. Rent juridiskt omfattar den därmed inte Förintelsen – om man inte accepterar retroaktiv lagstiftning. De nazistiska krigsförbrytarna som dömdes i Nürnberg kunde följaktligen inte anklagas för folkmord.

Däremot höll Sovjetkommunisterna just på som värst med sina massmord och deportationer i Litauen (och resten av Baltikum) under åren 1948 och 1949. Och de var väl medvetna om vad de gjorde. Därför var det särskilt viktigt just för dem att få en definition av begreppet folkmord som inte skulle kunna användas på deras egna handlingar.

Det ledde till en konflikt i FN:s förberedande arbete på konventionen. I det ursprungliga utkastet till en definition ingick nämligen även politiska mord, dvs mord på grupper med särskilda politiska åsikter eller grupper från särskilda sociala skikt.

Det var förstås en känslig punkt för Sovjetunionen som ville kunna föra sin brutala klasskamp mot nationalister och kulaker, dvs just det som pågick i Baltikum, utan inblandning av FN eller folkrättsjurister. Följaktligen krävde Sovjetunionen att mord med politiska syften skulle undantas från begreppet folkmord. Och FN:s generalförsamling föll till föga och accepterade begränsningen.

Dessutom dröjde det ända till den 12 januari 1951 innan den nya konventionen kunde träda i kraft. Då var det värsta redan över i Baltikum. Massmorden och de stora deportationerna hade genomförts och balternas väpnade motstånd mot Sovjetkommunismen var på väg att kämpas ner.

Men även om juridiken alltså inte har kunnat användas på vare sig nazisternas eller kommunisternas illdåd, kvarstår en moralisk och politisk dom över båda. Historikerna har också sedan länge accepterat att beskriva Förintelsen som ett folkmord. Här stämmer alla definitionens punkter med verkligheten. Även en del av den litauiska befolkningen kan betraktas som skyldig genom medhjälp.

På kommunisternas massmord stämmer emellertid definitionen bara under förutsättning att man kan se våldet som riktat mot litauer i allmänhet, alltså mot en nationell grupp. Så hävdar t ex Dalia Kuodyté och Rokas Tracevskis (se referenser) att deportationerna 1940-1941 syftade till ”halshuggning av den litauiska nationen genom förintelse av dess kulturella och politiska elit”. De understryker också att ”man behövde bara vara en hederlig litauisk medborgare för att bli deporterad”.

Som stöd för denna uppfattning har också anförts ett ofta citerat men inte säkert belagt yttrande av den sovjetiske politbyråmedlemmen och chefsideologen Michail Suslov: ”Litauen kommer att existera, men utan litauer.” Det tyder onekligen på att Sovjetunionen planerade ett folkmord. Och även om detta inte lyckades, trots att man hade fem decennier på sig att genomföra det, så skall ju även planer på folkmord bedömas som ett sådant.

Den kvarstående och helt avgörande frågan är emellertid: Varför skall vi finna oss i en definition av begreppet folkmord som Sovjetunionen drev igenom i FN för att dölja sina egna brott? Om politiska och sociala befolkningsgrupper hade ingått i definitionen vid sidan om etniska, rasliga, nationella och religiösa, hade Sovjetkommunisternas illdåd i Litauen - och resten av Baltikum - inte kunnat kallas något annat än just folkmord.

Och ansvar skulle ha kunnat utkrävas.

Referenser: Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis (red.), Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas; Joseph Levinson (red.), The Shoa (Holocaust) in Lithuania, Vilnius, 2006

Artikeln är nummer 6 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Kommunisternas återkomst/Litauen (5)

Haiku

Sommaren som förebud.
Åter denna tyngd.
Valv av löv. Vägdamm.

Kommunisternas återkomst/Litauen (5)

Sommaren 1944 nådde den sovjetiska krigsmakten Baltikum. Vilnius föll den 13 juli. Mer än 60 000 litauer flydde västerut till Tyskland, Polen och Sverige. Tre år tidigare hade sovjetkommunisterna kastats ut ur Baltikum av tyskarna. Nu var de på väg tillbaka. Vid krigsslutet i maj 1945 hade de på nytt etablerat sin makt i Litauen.

De kallade sig befriare, men de visste att de inte var välkomna. Den litauiska befolkningen hade i stor utsträckning sympatiserat med tyskarna och deltagit i deras förföljelse av kommunister och judar. Nu var det kommunisternas tur att hämnas.

Redan under de första tolv månaderna arresterades 36 000 människor och 12 000 avrättades, och detta i ett land med mindre än 3 miljoner invånare. Sovjetiseringen av samhället genomfördes brutalt och systematiskt på alla områden: förvaltning, kultur, näringsliv, press, domstolar, skola etc. Det största projektet var att kollektivisera jordbruket. De inhemska kommunisterna räckte inte till för alla dessa uppgifter. Tusentals funktionärer tillsattes direkt från Sovjetunionen. De talade i regel bara ryska.

Men litauerna gjorde motstånd. Människor som hade kämpat tillsammans med tyskarna drog sig ut i skogarna och bildade små gerillagrupper. Där förenades de med andra som vägrat göra militärtjänst i den kommunistiska ockupationsmakten. Tillsammans blev de omkring 40 000 personer, beväpnade huvudsakligen med kvarlämnade tyska vapen. De utförde sabotage, t ex mot telefonnätet och järnvägen, men angrep också soldater och poliser. Inom ett par år hade dessa s k skogsbröder dödat omkring 6 000 funktionärer.

För Sovjetmakten var skogsbröderna bara simpla kriminella. Och det fanns en folkrättslig grund för detta synsätt. Det är nämligen bara mot en ockupationsmakt som civilbefolkningen har rätt att göra väpnat motstånd. Men Sovjetunionen hade ju redan 1940 annekterat Litauen. Därmed hade befolkningen egentligen inte längre någon juridisk rätt att göra motstånd.

Det är förstås en uppfattning som litauerna tar häftigt avstånd från. För dem handlade det i stället om ett legitimt försvar mot en brottslig ockupation. De stödde sig på den s k Atlantdeklarationen från augusti 1941. I den garanterade Churchill och Roosevelt att alla länder som under kriget förlorade sin självständighet skulle återfå den. Detta dokument gav hopp åt de baltiska motståndsrörelserna, som t o m räknade med att västmakterna inom kort skulle gå i krig mot Sovjetunionen för att befria Baltikum.

Kommunisterna satte in stora styrkor för att slå ned motståndsrörelsen. 1946 samverkade 12 000 säkerhetsagenter och bortåt 50 000 soldater, många av dem inhemskt rekryterade.

Men gerillasoldaterna hade stöd bland de självägande bönderna, som gav dem skydd, mat, viktig information och förnödenheter. För kommunisterna blev därmed kampen mot dessa bönder särskilt viktig: kunde de utplånas, skulle gerillans motstånd brytas samtidigt.

Det var genom kollektivisering av jordbruket som målet skulle nås. Bönder som ägde mer än 5 hektar jord stämplades som ”kulaker”. Det var en hatisk beteckning som kommunisterna hade använt redan på 1930-talet vid den blodiga kollektiviseringen av det sovjetiska jordbruket. Att nu använda den i Litauen var en tydlig och skrämmande signal om vad som stundade.

De självägande bönderna fick sina levnadsvillkor kraftigt försämrade. De tvangs att leverera stora delar av sin produktion direkt till staten. Samtidigt chockhöjdes beskattningen av gårdarna. Politiken ledde till en drastisk minskning av jordbruksproduktionen, eftersom ingen ville producera mer än man själv behövde när man inte fick sälja överskotten till rimligt pris. Allt fler ville sälja sina gårdar, men myndigheterna, som var de enda tänkbara köparna, ville inte betala. Jordbruken började förfalla.

Det stora kommunistiska projektet att förvandla Litauens självägande bönder till statliga lantarbetare riskerade att haverera. Ännu i början av år 1949 hade bara 4 procent av bondehushållen kollektiviserats.

Det är i detta läge som beslutet tas i Moskva: de motsträviga skall deporteras till Sibirien! Det var ett beslut som gällde alla de tre baltiska länderna. I Litauen ägde de mest omfattande deportationerna rum den 22 och 23 maj 1948. Då arresterades 41 000 personer, i regel hela familjer. De kördes med lastbil till närmaste station, där boskapsvagnarna väntade. I februari 1949 följde en ny våg av massdeportationer.

Hälften av de arresterade ansågs ha kontakter med gerillan. För resten räckte det med att de tillhörde den självägande bondeklassen, att de var kulaker. Under åren 1945-1953 deporterades totalt 130 000 människor från Litauen.

Deportationerna gav resultat. Skrämda skyndade bönderna att villkorslöst ansluta sig till kollektivjordbruken. Redan vid årets slut 1949 hade 62 procent av gårdarna kollektiviserats. Gerillan led stora förluster. Av de 40 000 motståndsmännen dödades 22 000. Skjutna gerillasoldaters kroppar lades ut till allmän beskådan på torgen. År 1953 upphörde det väpnade motståndet.

Referenser: Andrejs Plakans, A Concise History of the Baltic States, Cambridge University Press, 2011; Alexander V. Prusin, The Lands Between, Conflict in the East European Borderlands 1870-1992, Oxford University Press, 2010; Zigmantas Kiaupa, Ain Mäesalu, Ago Pajur, Gvido Straube, Geschichte des Baltikums, Tallinn, 2002; Dalia Kuodyté, Rokas Tracevskis (red.), Siberia. Mass deportations from Lithuania to the USSR, utgiven av Genocide and resistance research centre of Lithuania, Vilnius, utgivningsår saknas.

Artikeln är nummer 5 i en serie. De andra är:
Två folkmord?/Litauen (1)
Landskap av hat/Litauen (2)
I Stalins våld/Litauen (3)
Massmord/Litauen (4)
Folkmord och ansvar/Litauen (6)

Till diskussionen om folkrätt, ockupation och annektering se:
En lektion i ockupation/A. Björnsson

I närliggande ämnen:
När Sverige svek Baltikum
Riksbanken och baltguldet 1940